Resident Evil: The Final Chapter 2017

”Resident Evil: The Final Chapter” är den sjätte filmen i serien som löst bygger på skräckspelen "Resident Evil". Har du av någon anledning missat eller glömt någon av de tidigare delarna - I can't blame you - så förklaras allting både en och tre gånger. Det finns med andra ord inga hinder från att hoppa på det här snabbrusande tåget när det nu närmar sig sin slutdestination. 

Det har gått 15 år (10 i filmens värld) sedan Alice vaknade upp på badrumsgolvet, plockade upp ett maskingevär och tog upp fighten mot de odöda. Mycket har hänt sen dess. Alice har utvecklats till en stridshärdad krigare, en ensam ”road warrior” som mosar muterade skräckvarelser som om de vore kackerlackor, med mål att krossa onda storföretaget Umbrella Corporation en gång för alla.

Men plötsligt blir det bråttom att rädda världen. Alice stöter på ett meddelande från Red Queen (spelad av Milla Jovovichs dotter Ever Anderson), som upplyser om att planetens allra sista överlevande kommer dö om 48 timmar. Om inte Alice förstås hinner ta sig tillbaka till Raccoon City, ner i Umbrellas underjordiska gömma The Hive, och släppa lös den enda lilla gnutta hopp som mänskligheten har - en ensam behållare med antivirus mot zombiesmittan. 

Klockan tickar. Vägen hem är full av hinder, soldater, lömska fällor, vassa tänder, och ännu värre monster: den maktgalne skurken Dr. Isaacs (Iain Glen), som med religiös övertygelse klamrar sig fast vid en vision om en bättre framtid. 

Som sagt, det är redan den sjätte filmen. Du vet precis vad du får. En actiongalen regissör, Paul W.S. Anderson, vars höga ambitioner knappt låter sig dämpas av en begränsad budget. Så vad gör det om specialeffekterna känns som en påkostad B-film? Eller om replikerna, menade att låta gravallvarliga, är som hämtade ur en dålig parodi? Anderson ser till att krama ut det mesta ur varje actionscen, och låter inte en död sekund passera. Här blir vi bortskämda med något som de flesta actionfilmer saknar: fullt ös från början till slut. Inte en död sekund. 

Det är ju såhär en tv-spelsfilm ska kännas! När vi för längesen övergav hoppet om riktigt bra tv-spelsfilmer - då är åtminstone jag rätt nöjd med kul, hjärndöd popcorn-underhållning uppskruvad till 11.

Som titeln antyder är det också slutet på Alices resa. För fans av den här filmserien, som liksom jag hållit den som en kär guilty pleasure-upplevelse, knyts säcken ihop på ett tillfredsställande sätt. Fortfarande med några överraskningar. Frågor vi inte ens visste att vi hade, får sina svar. Även om mycket av upplösningen säkert är en efterkonstruktion av filmskaparna så funkar det. Efter alla år faller de flesta bitar på sin plats. Det kan säkert bli intressant att se om hela filmserien med all ny info i bakhuvudet. Trots att det kanske har blivit onödigt många filmer längs vägen - och ingen som riktigt matchar stämningen i den första ”Resident Evil”, med dess klaustrofobiska sci-fi-skräck.

Nu när resan nått sitt slut är det också på tiden att hylla Milla Jovovichs insats. Hon har, tillsammans med maken Paul W.S. Anderson, skapat en hård actionhjälte med skinn på näsan. Alice har överlevt fler uppföljare än Ellen Ripley, Sarah Connor, John McClane och Mad Max. 

Visst ser Jovovich ut som att hon klev ner från catwalken och rakt in i en postapokalyptisk värld (så här snygg kan ju ingen rimligen vara efter tio år i en zombievärld!). Visst är hennes Alice en genmanipulerad superhjälte som är närmast ostoppbar. Men samtidigt hon en mänsklig, sårbar sida som gör att man genast gillar henne. Hon har aldrig behövt ta till kaxiga oneliners eller spela på sin sexighet, hon behöver bara dyka upp med fulladdade vapen, en stenhård beslutsamhet, och kicka röv med samtliga som kommer i hennes väg. Alice har fått slåss tillräckligt länge nu för att bli tagen på allvar.