Rosemarys Baby 1968

Få kan skapa sådan obehaglig skräck och nästan inte visa någonting som Roman Polanski. Mästarregissören, som redan bevisat sin begåvning inom genren med den likvärdigt lågmälda "Repulsion", gjorde sin Hollywood-debut med den här trogna filmatiseringen av Ira Levins roman (författaren själv var väldigt nöjd med hanteringen).

En annan stjärna som introducerades för den breda biopubliken var Mia Farrow, då mest känd som Frank Sinatras betydligt yngre fru. Efter några fåtal biroller så fick den vackra aktrisen sin första huvudroll i den här rysaren och bär den tunga titelkaraktären stadigt på sina späda axlar. Hennes väna uppenbarelse gör att man värnar om henne ännu mer och det blir extra laddat när hon växer och blir starkare under filmens gång.

Hon och John Cassavetes spelar paret Woodhouse, ett sådant där perfekt par där hennes Rosemary är sympatisk och helylle medan hans skådespelande Guy är charmig och skojfrisk. Parets relation summeras väl i scenen där de under sin första natt i nya lägenheten lugnt beslutar sig för att "make love" och nästan ritualmässigt och passionslöst strippar var för sig.

Polanski annonserar inte faran utan gläntar lätt på dörren i form av små, till en början betydelselösa detaljer som en märkligt möblerad byrå eller en grannes svårmotiverade självmord. Likt en Hitchcock-thriller så är det en spiralliknande konspiration vi dras med i. Farrows hjältinna är varken för smart eller för dum utan slängs förvirrad mellan en betryggande vardag och oroväckande ledtrådar. Man känner för hennes utsatta situation och växande frustration.

Polanskis europeiskt långsamma, atmosfäriska stil passar utmärkt i det pulserade New York. De långa tagningarna, de små detaljerna, den ökända mardrömsscenen som verkligen känns som en sådan. Liksom "Psycho" så är det ett mysterium som trots att man numer känner till dess berömda (och vad som kan anses uppenbara) twist är en stark historia med en effektivt uppbyggd spänning.

Bara upplösningen i sig är en av de bästa i skräckfilmshistorien. Att man valt att göra den både lågmäld och lugn för att normalisera den absurda situationen gör den otäckare än vad den borde vara. Det logiska valet att vägra visa det vi fasar för gör bilderna i huvudet om möjligt värre. En fantastisk avslutning på en skräckklassiker som trots sina år på nacken fortfarande levererar iskalla kårar.