Saw III 2006

En del psykologiska thrillers försöker besvara frågan om vad som rör sig i en mördares hjärna. ”Saw III” tar sin uppgift bokstavligt och visar en utdragen hjärnoperation på sin huvudskurk. Det sparas varken på blod eller närbilder, och det är ändå inte filmens värsta scen.

Efter en snabb påhälsning hos detektiverna Eric Matthews och Kerry från ”Saw II”, möter vi John Kramer och Amanda där vi sist lämnade dem. Cancerdrabbade Kramer, a.k.a. seriemördaren Jigsaw, är ett vårdpaket inne på sina sista levnadsdagar, så läkaren Lynn kidnappas för att, under dödshot, hålla honom vid liv. Parallellt utspelas historien om Jeff, ett nytt offer för Jigsaws sjuka lekar. Efter att Jeff förlorat sin son i en bilolycka har han levt driven av tankar på hämnd. Jigsaw ger honom chansen att konfrontera sin sons mördare, men först ska han genomgå en serie tester där hans förmåga till medmänsklighet och förlåtelse prövas.

Nej, ingen spydde under filmens gång, men jag gissar att en hel del händer for upp framför ögonen (jag var själv tvungen att titta bort vid flera tillfällen). ”Saw III” tar sina tortyrscener till en ny nivå, och är bland det värsta jag sett på den fronten; ”Hostel” framstår vid en jämförelse som en harmlös tonårskomedi. Här finns ett härligt smörgåsbord av slafs, tarmar, ruttna djurkadaver, avslitna hälsenor och andra kroppsdelar som råkar ut för de mest otänkbara vidrigheter – något för alla (av)smaker.

Det låter kanske som en smaklös slasher men så är inte fallet. Genomtänkta storylines, en konstant spänning och ovisshet, någorlunda hög kvalitet så gott som obefintlig b-faktor har kännetecknat både ”Saw” från 2004 och uppföljaren, och film nummer tre är inte alls det undantag som vi befarat. Medan vi får tillfälle att upptäcka hemligheter om Jigsaws bakgrund och fördjupa oss i hans relation till Amanda, gör filmen också flera smarta återkopplingar till föregångarna, särskilt första filmen.

Efter ”Halloween”, ”Fredagen den 13:e” och ”Scream” har ”Saw” blivit skräckserien för 2000-talets kids. En orsak till filmernas popularitet och det vi alla ser fram emot är förstås Jigsaws nya fällor, de olika tekniskt avancerade byggen som används för att döda hans offer som inte lyckas ta sig loss inom en viss tid. Här är de ännu större och mer ambitiösa än förut, inklusive Jigsaws personliga favorit Sträckbänken – en vrickad uppfinning på flera sätt. Men man kan inte undgå det faktum att de var bäst i första ”Saw”, enkla och sparsmakade, därmed betydligt mer realistiska.

Medan Angus Macfadyen och Bahar Soomekh kämpar med underutvecklade rollfigurer, är det Jigsaws nya lärling Amanda som visar sig vara filmens mest intressanta person. Shawnee Smith växlar från härligt latent psykopatisk till att visa anlag för skuldtyngd medkänsla för sin mästares offer. En komplex och oförutsägbar skurk som jag hoppas få se mer av i ”Saw IV”.

Ja, en fjärde film är under planering för premiär hösten 2007, och när det egentligen ska ta slut vet nog ingen. ”Saw” har blivit en snabbproducerad såpa där varje avsnitt avslutas med en spännande cliffhanger för att få oss att längta efter mer. Det är lite emot mina principer att propagera för så många uppföljare, men jag var tveksam redan till trean, och den visade sig vara en trevlig (nåja) överraskning. Seriens upphovsmän Leigh Whannell och James Wan verkar dock måttligt intresserade av att driva franchisen i all evighet, och vill hoppa av medan de ligger på topp. Det finns risk för att andra inte håller med - filmbolaget Lionsgate vill nog inte släppa sin blodiga kassako i första taget. Ganska snart befarar jag att andra regissörer och manusförfattare kopplas in, skådespelare byts ut, och ”Saw” – ursäkta ordvalet – tappar sin lilla charm. Fram till dess, njut till fullo av denna uppföljare men kom ihåg: ”There will be blood…”