Saw IV 2007

John Kramer, den sadistiska seriemördare som fått öknamnet Jigsaw, är död. Men sedan när har det stoppat en filmpsykopat? I fjärde delen av den bloddränkta följetongen blir en snut indragen i en kamp mot klockan, då det visar sig att Donnie Wahlbergs karaktär från ”Saw II” fortfarande lever.

För att hitta honom måste han själv försätta några väl valda personer i Jigsaws påhittiga mekaniska dödsfällor. Att sådana fortfarande produceras och sätts samman skapar misstankar om en tredje, tidigare okänd medhjälpare. (Är det bara jag som undrar varför Jigsaw aldrig använder samma fälla två gånger? Det skulle onekligen besparat honom mycket tid.)

Kalaset startar med en obduktion av huvudpersonen, som inte lämnar mycket åt fantasin (är det verkligen ”standard procedure” att avlägsna hjärnan på döingar och sedan gotta sig i magens inälvor?). Sedan går det bara utför. ”Spännande, obehaglig och riktigt jävla sjuk” kallade jag den första ”Saw” vid premiären för snart tre år sen. Sen dess har jag väntat på att få skriva ungefär liknande ord om någon av dess uppföljare. Förgäves. Filmserier som Saw, Hostel och diverse andra kopior tävlar mot varann i äckelpäckel, och ordet tortyrporr bara väntar på att snappas upp av Svenska Akademien. Kanske är det därför Darren Lynn Bousman och grabbarna bakom ”Saw IV” känner sig tvungna att vrida till extremiteterna ännu mer.

Men att i dagens läge åter få kalla en film för ”riktigt jävla sjuk” känns som en avlägsen tanke. Vi blir alltmer avtrubbade, och att bara höja tempot och öka antalet vassa föremål som körs in i diverse kroppsdelar är nog inte rätt sätt att chocka publiken.  

Obehaglig, jo det hade det nog kunnat bli om man faktiskt hann se vad som pågick i de värsta scenerna. Klippningen är hoppig, hackig, musiken på gränsen till irriterande, men värst av allt – man hinner inte bry sig om alla nya karaktärer. Jigsaw är död, hans högra hand Amanda likaså, och någon kände sig tvungen att överkompensera detta med en ansevärd mängd poliser och skummisar som torteras om vartannat. Vilka de är förklaras i en hiskelig mängd flashbacks, om de är värda att sympatisera med får vi aldrig tillfälle att känna efter. Det blir minst sagt rörigt. Därav är även all spänning så gott som död. Den ansenliga mängden tilbakablickar är inte bara hyfsat störande, mot slutet av filmen är det rent ut omöjligt att hålla reda på vad som händer var och när.

Kom ihåg att ”Saw” enbart fokuserade på två män i ett rum, inte helt olikt ”Saw III” som följde en mans sökande efter sin fru och dotter. Del fyra vill däremot vara så mycket på en gång. Den vill vara storslagen, den vill vara smart, den vill vara filmen som knyter samman trådarna som vi inte alltid ens visste var lösa. Det enda den möjligen lyckas med är att man som tittare får en liten inblick i vad som gjorde Jigsaw den han var, men med tanke på att han ligger på obduktionsbordet med halsen avskuren är det en klen tröst.   Dessvärre öppnar slutet för ytterligare uppföljare, men jag tror jag avstår. Mina principer har alltid varit: Är lekledaren död, är leken över!