Saw V 2008

”Saw V” är sinnesbilden för allt det cyniska i Hollywood. En franchise som är död sen länge, men varje år saluförs i nya blodiga kostymer. Allt enligt den vridna logik som hävdar att alla kreativa föresatser kan kastas ut igenom fönstret så länge intäkter kommer in. ”Passerar Fredagen den 13:e i omsättning” basunerar PR-maskineriet stolt i sin release. För just det rättfärdigar också nästkommande delar. Den femte delen av Saw är som ett tandläkarbesök. Obehagligt. Oundvikligt. Ödesbestämd att sättas upp på en biograf nära dig. Dödsattrapperna som utgör seriens signum är vid det här laget välbekanta.

Överraskningsmomenten är få. Allt som återstår är grövre och blodigare scener. Exakt vad är poängen i att se människor lemlästas och plågas i en film där storyn läcker som ett såll och den kreativa gnistan försvunnit sen länge? Det här är ren tortyrporr och inga som helst tomma åtbörder kan ändra på den saken. De antydningar till intressanta infallsvinklar om folks oförmåga att göra något gott med sina liv som fanns i första och starkaste delen är nu bortslumpade. Då var grejen att Jigsaw gav folk ett val nyskapande. Mördarens kusliga, allvetande närvaro var ett vasst grepp. Nu är eggen slö. Det ekar tomt i tortyrsalarna. Och i den tomheten, bebodd av alltmer forcerade intriger börjar man störa sig på seriens brister.

Det löjligt omöjliga i att en ensam man kan konstruera så komplicerade och gigantiska fällor oupptäckt. Den oförklarliga ivern hos hans adepter att ansluta sig till hans grymma misantropi. I del tre gjorde man sig av med Jigsaw och hans störda lärjunge Amanda. Efter det kom förvirringen och avslöjandet av en ny adept i fyran. I denna femte del försöker denne medbrottsling täcka över sina spår och kasta misstankarna på agenten Strahm som jobbar med Jigsawmorden och deltog i händelserna i de två närmaste föregångarna. Samtidigt har en ny grupp främlingar fångats in i några helvetesfällor som de har föga förhoppningar om att ta sig levande ur.

Femman försöker föra ett förklaringens ljus över skeendena i de fyra första delarna men misslyckas grovt. Hälften av filmen består av klumpiga tillbakablickar där gör allt av att slå mynt av seriens största tillgång – den karismatiske Jigsaw. En mördare som har varit på randen till döden sedan del ett. Det är ett talande exempel på hur man tvångsmässigt försöker ingjuta liv i något som dött, stoppats upp och nu hänger på spiselkransen. Det dryga 90-talet minuter som filmen pågår är välfyllda av förutsägbar tortyrporr som mattar ut och tär på nerverna.

Skådespeleriet finns knappt. Storyn är enbart en transportsträcka till nästa slaktsekvens och varken producenter, manusförfattare eller regissör tar den längre på allvar. Så varför ska vi? Femman ska få oss att se ”det stora mönstret” och hur allt hänger ihop. Fantasterna som troget går och varje ny splattervåg bryr sig inte om sådana petitesser. Vi andra har tappat tålamodet. Skräckens tronande gigant har trasiga kläder. Dess dräkt består av plotholes och fåniga krumbukter som kanske kan roa någon oavsiktligt. Men att se uppstoppade kadaver säljas som färskvara i köttdisken har förlorat sin charm för länge sen. Så snälla Hollywood. Ha förbarmande med det stackars kadavret och låt det vila i frid. Det räcker nu.