Spider-Man 2002

X-Men, Batman, Superman och en hel drös andra som vi helst glömmer, gjorde entré alternativt comeback till publikens stora förtjusning. Men gladast var nog ändå Stan Lee, som efter en drös tecknade tv-serier under 90-talet gick över till att producera några av decenniets mest framgångsrika actionfilmer. Spider-Man, Marvels mest framgångsrika karaktär, blev bland de första att ta steget över till vita duken.

Peter Parker är en helt vanlig high school-nörd: han är skoltidningens fotograf, klassens slagpåse och grannflickans störste beundrare. Sagan om Spider-Man börjar på allvar när han blir biten av en genmanipulerad spindel och får oanade krafter över en natt – han blir stark, får superreflexer och blir mästare på akrobatiska konster. När hans farbror skjuts till döds bestämmer han sig för att ta de svagas sida och bli en maskerad brottsbekämpare.

Samtidigt i en annan del av stan riskerar vetenskapsmannen Norman Osborn att hamna på ruinens kant. Hans högteknologiska stridssystem ogillas av uppdragsgivarna, varpå han i desperation testar sitt styrkehöjande medel på sig själv. De oanade bieffekterna medför en ny personlighet, ett hämndlystet och hänsynslöst alter ego. Green Goblin, Spider-Mans första ärkefiende, är född.

Men innan sammandrabbningen bjuds det på många komiska scener när Parker experimenterar med sina nyfunna förmågor. Hans första dräkt eller det tidiga namnförslaget, som lyckligtvis räddas av Bruce Campbell i en liten cameoroll, visar att Raimi och Lee vågar hålla en distans och driva med sin hjälte.

Vad är ”Spider-Man”? Det är en lekfull sammansmältning av gullig high school-romantik och färgglatt barnanpassat superhjälteäventyr. Konflikterna är så pedagogiskt uppbyggda att det hela kunde ha varit en tecknad film utan att man märkte någon skillnad. Willem Dafoe, som för mig alltid kommer att vara b-filmsskurken nummer 1 efter ”Speed 2: Cruise Control”, gör även här en rätt stereotyp nemesis givetvis med ett elakt skratt. Många mindre karaktärer är förvånansvärt klyschiga, med undantag för nyhetsblaskan Daily Bugles chefredaktör J. Jonah Jameson, som fortfarande är en karikatyr, men som av J.K. Simmons görs till en alldeles underbar sådan.

Vad är inte ”Spider-Man”? Den är inte den tuffa actionfilm jag hoppades på när jag begav mig till biografen sommaren 2002. Den är heller inte så öerdrivet snygg som man väl kunde begära. CGI-scenerna med Spidey svingandes genom stadens gator likt Tarzan i djungeln är härliga, men i övrigt är filmen överraskande alldaglig. Nu är det förstås inte rättvist av mig att dissa en film på grund av att mina förhoppningar var anorlunda, och det tänkte jag inte göra heller. ”Spider-Man” får de 3 pluppar den förtjänar, ett klart godkänt betyg för att ha blivit en milstolpe i superhjältarnas filmvärld, men likväl en rätt harmlös, dock inte charmlös, bagatell.