Teenage Mutant Ninja Turtles 1990

När man var tio år var det bland det häftigaste som fanns – muterade sköldpaddor som sparkade röv! Ni hör ju. Lika bisarrt som coolt. Nummer efter nummer av serietidningen avverkades, detsamma med den tecknade TV-versionen när den kom. En otecknad filmversion var mer ett faktum än en möjlighet. Men oavsett överseende med vild fantasi och kittlande nostalgi så är detta knappast vad som definieras bra film.

Det är främst en film som mellanlandar någonstans mellan den minderåriga målgruppen och en mörkare, våldsammare stämning. Musikvideoregissören Steve Barron (som inte gjort inte gjort mycket nämnvärt innan eller efter) har valt en rätt dyster ton som inte riktigt går hand i hand med det barnvänliga upplägget.

Det inleds rätt snällt ändå. En brottsvåg sveper över New York då allt fler oskyldiga offer råkar ut för – snattare. Ja, det är inte ”Sin City” direkt. Sen presenteras våra fyra, gröna hjältar när de kommer till undsättning för käcka reportern April (Judith Hoag) – ett slagsmål mot ett gäng bovar bryter lämpligt nog ut i mörker.

Kvartettens uppenbarelser och personligheter har överförts tillräckligt väl till live-varianten, mycket tack vare Jim Hensons (Mupparna) välgjorda varelser. I all ärlighet är det fortfarande inte helt lätt att hålla reda på dem om det inte vore för färgerna på deras masker men de är charmiga och kul nog – sköldpaddor som slåss och äter pizza är på något sätt en unik idé som man varken tidigare eller senare riktigt kommit i närheten av.

Men trots huvudkaraktärer som är lätt att tycka om så är det något som aldrig klickar. Storyn är tam och slagsmålsscenerna platta (om än tacksamt nog aldrig grafiska). För yngre finns det särskilt flera roande scener men någonstans när genomonda skurken Shredder och hans armé av barnslavar (!) dyker upp blir det inte lika kul längre. Allt våld ger en besk eftersmak.

Samtidigt är det mesta rätt fånigt och svårt att ta på allvar, som när paddorna brister ut i gråt eller deras råttledare Splinters tillbakablick i hur han blev mästare i Kung Fu. Att filmens enda kvinnliga karaktär – trots en del skinn på näsan – ständigt objektifieras som gruppens snygging känns knappast fräscht men heller inte ovanligt för det dassiga 1990-talet.

Det är en trots allt inte helt usel men långt ifrån lyckad live-filmatisering av en betydligt livfullare och roligare serietidning som liksom många av sin sort misslyckas att överföra den animerade föregångarens styrka till vita duken. Den är inte utan underhållningsvärde och bara möjligheten att se underskattade karaktärsskådespelaren Elias Koteas som bandyklubbssvingande vigilanten Casey samt nostalgikicken gör den värd en titt. Men förvänta dig inga reptilfyrverkerier.