Tidigare rapporterade jag om filmfestivalen Light Till Dark som anordnades för andra året i rad i Örebro.
Här lägger man fokus på genrefilm av olika slag – sci-fi, skräck och fantasy i första hand. 16 långfilmer har avverkats och även om kvalitén är minst sagt blandad så är det alltid kul att se filmskapare experimentera och framförallt ha riktigt kul.
Vid sidan av dessa indie-skräckisar måste ju förstås även nämnas de ambitiösa klassikervisningarna som ingår i festivalen, däribland ”Terminator” från 1984. En titel som klart drog stort intresse direkt.
Jag är själv född under 90-talet och har trots oräkneliga tittningar av filmen på DVD inte haft möjlighet at se en där den gör sig bäst, på bio.
Filmen avslutade första dagen på festivalen och visst var man trött efter en heldag, men så fort Brad Fiedels alltid så mäktiga filmmusik drog igång och vi möttes av den överdrivna framtidsbilden av år 2029 var man som fast direkt.
Att se en film på bio, oavsett vilken det är, blir alltid en speciell ”första gången”-upplevelse, det spelar ingen roll ifall man har sett den förut och därför funkar dessa klassikervisningar så pass bra.
Att träda in i de häftiga och sci-fi-scenerna eller de råbarkade 80-talsatmosfärerna är precis lika mäktigt nu som 1984 och det är i denna film tydligt att James Cameron hämtade mycket från slashergenren, möjligen även ”Alien”, som inom samma genre gjort stor framgång ett par år tidigare.
Trots att man har filmen och dess handling och twister i ryggmärgen vid det här laget sitter man som på spänn i den nästan fulla biosalongen. Vem är Arnolds karaktär och vad är han ute efter? Vad gör Michael Biehn, är han också en mördare? Vad är speciellt med servitrisen med hockeyfrilla?
Det känns onekligen som att skruva tillbaka tiden 40 år. Vi förundras alla över de spännande vändningarna, skrattar roliga åt one-liners och sitter som förstenade under de än idag grymt imponerande actionscenerna. En rekommendation är att kolla på allt spännande behind-the-scenes-material efteråt för att se hur man med miniatyrer och stop-motion skapade sann filmmagi.
”Terminator 2 – Domedagen” må vara den som sticker ut mer gällande action och imponerande effekter och ses ofta, kanske med rätta, som den bättre filmen. ”Terminator” bör dock inte underskattas. Om något har filmen en mer förankrad ton än sin matiga uppföljare. Humorn är inte lika framträdande, jaktscenerna inte lika chockartade (men minst lika spännande) och tonen är snarare något av en (tech) noir-känsla blandad med skräck, action och lite sci-fi. Favoritscenerna är nästan när Arnolds fåordiga och läskiga gestalt smyger runt och skjuter på alla utan att ställa frågor. Less is more, heter det ju.
När filmen är slut, Arnolds minst sagt minnesvärda skurk är ”terminated f*cker” och Michael Biehns karaktär Kyle Reese offrat sig för att rädda Linda Hamiltons tuffa hjältinna Sarah Connor, önskar man att se fortsättningen. Samtidigt funkar och funkade ”Terminator” i flera år som en härlig standalone med ett öppet slut och man kan lämna biografen nöjd.
När jag sedan stiger ut ur biografen Roxy i Örebro, den ovanligt varma novemberkvällen, förundras jag över att det är 2024. Kändes det inte nyss som att vi var i 80-talet?
