The Bourne Ultimatum 2007

Vem sa att uppföljare måste gå i nerförsbacke? Först kom "Mission Impossible 3". Nu tar Bourne-trilogins sista del ett fast tag om våra struphuvuden med sin lyckade blandning av raffinerad konspirationsthriller och hårdkokt action. Bourne-trilogin låter de politiska motiven växa för varje del och blir därför mer än en variant av pojkdrömmen om den oslagbare hjälten.

Matt Damon gestaltar en skitig, trött och sliten hjälte som levt länge på rymmen och knappt kan relatera till andra känslomässigt. Det är ett skönt grepp och Damon har en pondus i sin roll som actionhjälte som Cruise bara kan drömma om. Bourne är ingen glassig typ utsänd av sin regering som Ethan Hunt utan har tvärtom vänt sig emot sina forna uppdragsgivare inom CIA.

Från att ha varit en kallblodig mördarmarionett vaknade han en dag upp och blev medveten om att han dödade utan att veta varför. Jason Bourne insåg att CIA knappast var att betrakta som vänner. I tidigare delar gick han under jorden fast besluten om att gå till botten med sin identitet. I "The Bourne Ultimatum" når han fram till själva källan. Det känns som ett inte alltför vågat påstående att filmen hämtar mycket näring från av den rådande tidsandan i USA:s utrikespolitik som sanktionerar just egen rättskipning och tortyr i den heliga nationella säkerhetens namn.

En sak framstår som allt tydligare under filmens gång. Du vill inte ha något otalt med CIA. Den operative chefen för säkerhetstjänsten Noah Vosen (en lömsk David Strathairn) skyr till skillnad från sin kollega Pamela Landy (Joan Allen) inga skrupler. I jakten på Bourne är han lika skoningslös som en pitbull och får full frihet att eliminera samtliga individer som hjälper honom – vare sig det gäller civila brittiska journalister eller organisationens egna medarbetare.

Var helst Bourne dyker upp i världen blir det skottlossning, explosioner och förstörelse. "Ultimatums" actionsekvenser är häftiga på ett sätt som reser håren i nacken – här finns ett slagsmål lika skitigt brutalt som det mellan Elle Driver och The Bride i "Kill Bill" – men det hela får en ytterligare dimension när man vet att beskrivningarna av den amerikanska underrättelsetjänstens verksamhet i filmens manus – bland annat integritetskränkande kontroll av individer genom telefonavlyssning, styrning av bankkonton och kamera och mailövervakning– faktiskt redan äger rum.

Både Strathairn och Allen spelar sina maktmänniskor med en iskall pondus som får deras underlydandes utförande av bisarra order att nästan kännas begriplig. Nästan. "The Bourne Ultimatum" överträffar mina förväntningar och bevisar att det finns trilogier med omvänd kvalitetsutveckling än den publiken är van vid.