The Stig-Helmer Story 2011

Stig-Helmer börjar närma sig 70 år och har flyttat in på pensionärshem, trots att det inte är något mer fel på honom än högt blodtryck. Långt ifrån alla vårdskandaler där. Han träffar förstås sin vapendragare Ole och de börjar prata gamla minnen. Snart är de på jakt efter Stig-Helmers första kärlek Annika. Nutid blandas med minnessekvenser, dels från när Stig-Helmer var 12 år och blev mobbad av sin granne Biffen. Dels från när han var 20 år och träffade Annika för första gången.

Lasse Åberg står som vanligt för manus, regi och spelar förstås huvudrollen som den tafatte Stig-Helmer Olsson. Bara för att "Sällskapsresan" har setts av de flesta svenskar, kan man inte lämna hantverket åt sitt öde. Kanske borde Lasse Åberg tagit ett steg åt sidan och låtit någon annan stå för regi och manus. Nu är det som att han har tänkt ut en massa skämt som absolut måste vara med i filmen, men som faller platt för att de bara staplas på varandra utan mening. Den enkla men direkta humorn från "Sällskapsresan" och "Snowroller" saknas, vilket är synd på något som marknadsförs som en komedi. En hel del skämt refererar oblygt till de tidigare filmerna, men att upprepa skämt mer än 30 år senare är inte ett vinnarkoncept.

Hoppen mellan dåtid och nutid gör att filmen känns något osammanhängande och det är svårt att känna sig engagerad i berättelsen. När man väl gör det för några minuter är man helt plötsligt tillbaka i nutid hos Stig-Helmer och Ole, som promenerar runt i Stockholm och knappt gör varken från eller till för handlingen.

Allt är inte dåligt i "The Stig-Helmer Story". Sekvenserna från hans liv som 20-åring fungerar bättre än de övriga delarna och kärlekshistorien mellan honom och Annika är rätt söt. Uppblandningen med jakten på den nutida Annika blir dock rätt fånig. Men när Stig-Helmers liv på 50-talet får ta plats, kommer man in i filmen och Tobias Jacobsson som gör den unge Stig-Helmer är bra i rollen. Det är dock Lasse Åbergs röst vi hör när han öppnar munnen, dubbad som han är. Musiken spelar en stor roll och är helt klart en av filmens höjdpunkter. Chansen att man trallar på den fina jazzmelodin "I'm Confessin' när man lämnar bion är stor. Scenerna från 50-talets Nalen är också härliga att se.

Med premiär på juldagen lär "The Stig-Helmer Story" bli mångas val av biofilm under mellandagarna. Ett tips dock till publiken - ha inga förväntningar. Då blir du inte besviken. Men du blir inte heller särskilt glad att för sjätte gången se en menlös Stig-Helmer på vita duken.