5 avgrundsdåliga uppföljare till populära filmer

Det är inte särskilt länge till uppföljarsäsongen drar igång på allvar på de svenska biograferna biograferna. På ingång är "Insurgent", "Hot Tub Time Machine 2", "Fast & Furious 7", "Pitch Perfect 2", "Jurassic World" och "Avengers: Age of Ultron". 

Vi klagar ofta på uppföljare/sequels som något ont och tråkigt. Så är det ofta men det finns, som Dante kanske skulle uttrycka det i sin gudomliga komedi, olika cirklar av helvetet. Här presenterar vi fem stycken uppföljare som tillhör de absolut sämsta, använd listan för att veta vad ni ska undvika eller som recept för en sunkig söndag fylld av skyldigt nöje. 

Jag stöter ofta på folk som fullkomligt dyrkar "Donnie Darko". Det är helt förståeligt, det finns få filmer som lyckas kombinera populärkulturellt filosoferande om tid och rum med en kvasifilosofiskt djuplodande diskurs om vad det betyder att vara en människa i vår post-postmodernistiska värld som "Donnie Darko". Lägg därtill ”kaninen” Frank som har blivit en ikonisk figur och ni har en film som sätter ”kult” i kultfilm. 

Vad många inte vet, eller väljer att glömma, är att det kom en uppföljare åtta år efter originalfilmen. Den följer Donnies syster Samanthas efterföljande äventyr och är på gränsen till omöjlig att inte hata, rollfiguren Samantha spelas av samma skådespelare (Daveigh Chase) men där slutar likheterna mellan uppföljaren och originalet. Richard Kelly, skaparen av Donnie Darko, har inget med uppföljaren att göra och filmen skriker ”exploatering av rättigheter till rollfigurer”. Frank finns där, spelad av en sämre skådespelare, men är endast en blek kopia av sitt forna jag. 

Hur många av er har något kul minne från när ni sett "Ett päron till farsa firar jul"? Eller när ni sett några av de andra "Ett päron till farsa"-filmerna med Chevy Chase och Beverly D’Angelo? Jag skulle gissa på att en hel del av er har det (kanske tittar ni som jag efter ekorrar i varje julgran ni stöter på?). 

En film som väldigt få, de få som har sett den, har kul minnen från är uppföljaren till "Ett päron till farsa firar jul". Chevy och Beverly finns, tillsammans med tillstymmelsen till julstämning, ingenstans att hitta, istället får vi följa ”Cousin Eddie” (Randy Quaid) med familj på tröttsamma äventyr på Hawaii. Filmen innehåller inte ett enda skratt eller någon av den nostalgi som gjorde föregångaren populär och är ett skräckexempel på hur bifigurer, som fungerar i små doser i rätt kontext, är totalt odrägliga när de uppgraderas och får stå i centrum. 

Min far har sett tre hela filmer i sitt liv, han brukade somna eller börja tänka på stryktipset när jag som liten, vid flertalet tillfällen, försökte tvinga honom att ta sig igenom "Star Wars". "Sällskapsresan" har han dock sett så många gånger att han nästan kan replikerna utantill. "Sällskapsresan"-filmerna får generationer av svenska publiker att le och ses av många som perfekta filmer att samla familjen kring. När folk pratar om filmerna så är det inte många som nämner "Den ofrivillige golfaren" eller "Hälsoresan" som sina favoriter och då är de ändå mil bättre än den senaste uppföljare "The Stig-Helmer Story". En mer passande titel hade varit "The Stig-Helmer SORRY", borta är konceptet med resor, det som har gjort filmserien populär, och istället får vi följa Stig-Helmers barndom i en väldigt ful film, som ser ut att vara inspelad med ett ”nu ska det se gammalt ut”-filter. Jag försökte visa filmen för min far, han somnade istället för att addera en fjärde film till hans ”har sett”-lista. 

Denna film regisserad av Morgan Freeman (nej inte han, utan en snubbe med ett J. mellan för- och efternamn) har inget som helst att göra med den bitvis briljanta föregångaren med Christian Bale i huvudrollen. Den har heller inget att göra med Bret Easton Ellis roman "American Psycho", boken som den första filmen är baserad på. Vad som helt enkelt hände var att filmen från början skulle vara en egen fristående film, den hette då "The Girl Who Wouldn’t  Die", men någon lyckades köpa rättigheterna till namnet "American Psycho" och kom på den inte så roliga idén (för alla som inte jobbade med marknadsföringen av filmen) att krystat krampaktigt forcera på en koppling till Patrick Bateman. 

Mila Kunis, som spelar huvudrollen, säger att hon skäms för filmen och producenterna ska vara glada att Bateman inte finns på riktigt, då hade han antagligen siktat in sig på dem nästa gång han började drömma om och (kanske) förverkliga sina uppseendeväckande mord. 

”Found footage”-filmer är idag vardagsmat, så var det inte när "The Blair Witch Project" hade premiär 1999 och fick genren att explodera. Filmen lanserades med en genial marknadsföringsplan som med hjälp av bland annat internet, som då inte fanns i nästan allas hem och mobiltelefoner, och att ”gömma” de okända huvudrollsinnehavarna för media lurade många publiker att filmens handling var verklig och att bilderna som vi fick se faktiskt var hittat filmmaterial. 

När det redan ett år senare var dags för att snabbt dra nytta av den första filmens popularitet så verkar det som att producenterna inte litade på att en andra ”found footage”-film skulle fungera utan bytte stil för att ge oss detta hafsverk till dålig b-skräckis. Filmen försöker vara meta-smart när den berättar om hur tröga college-kids försöker undersöka vad som hände med personerna från den första filmen, men är ungefär lika intelligent som en sten som har gömt sig under en annan sten sedan innan films födelse. 

Filmens regissör Joe Berlinger, mannen bakom den fantastiska dokumentär-trilogin "Paradise Lost", har inte många bra saker att säga om inspelningen av denna hans enda icke-dokumentär. Med tanke på att det enda vi sett om en andra uppföljare är rykten så borde filmen heta "Blair Witch 2: How to Kill a Franchise, och då vet ni alla att det är svårare att döda en skräckfilms-franchise än att döda Jason eller Freddy.