Tillbaka till framtiden del III 1990

I samma anda som "Tillbaka till framtiden del II" börjar den här delen av trilogin – om den tidsresande tonåringen Marty McFly (Michael J. Fox) och hans sidekick, den konstant stressade professorn Emmett ”Doc” Brown (Christopher Lloyd) – ”in medias res” år 1955, med en inledningsscen som överlappar den förra finalen. Marty har just fått reda på att Doc efter att en blixt slagit ner i tidsmaskinen transporterades till 1885, där han trots omständigheterna trivs väldigt bra med sin nystartade smedja. Men det dröjer inte länge innan Marty på en kyrkogård upptäcker en gravsten med professorns namn och ett alldeles för tidigt dödsdatum på, vilket betyder att han återigen måste bryta mot de fysiska lagarna och bege sig till en tid då människor dog av allt från flisor i fingrarna till revolverdueller.



Väl på plats i 1885 års Hill Valley inser Marty att hans räddningsaktion kommer bli svårare än planerat. Doc har nämligen gjort sig ovän med den hetlevrade skurken Buford ”Mad Dog” Tannen (Thomas F. Wilson) – farfars far till Biff som vi lärt känna i de tidigare filmerna – och blir allt mer förtjust i ”the old west” för varje dag som går, mycket tack vare den vackra och vetenskapligt intresserade läraren Clara (Mary Steenburgen). Att ta sig tillbaka till framtiden med en DeLorean som läcker bränsle är inte heller en lätt uppgift, men en McFly ger inte upp i första taget.



I princip skulle man kunna säga att det här är exakt samma berättelse som skildrats i de två andra filmerna redan, fast ompaketerat till en western. Den överdrivet färgglada och smått parodiska 2015-framtiden i del II har här bytts ut mot sand, grus och mer sand. Det är helt klart en förbättring, för trots att det ibland känns lite väl byggt och ”kulissigt” är det en mycket mer intressant miljö rent visuellt, något som fotografen Dean Cundey tar väl vara på. Ombytet är ett briljant drag av Zemeckis och manusförfattaren Bob Gale, som injekterar lite välbehövligt nytt blod i serien genom att ta med oss ytterligare 70 år bakåt i tiden. Man har också återigen styrt iväg från den farligt farsliknande humorn som kraftigt tyngde ner den föregående delen, och lite av originalets intelligens och elegans kommer tillbaka.



Dessvärre tyngs "Tillbaka till framtiden del III" istället ner av en helt egen skara problem. Det både ettan och tvåan – trots vissa brister – i allra högsta grad lyckades med var att hålla intresset, tempot och underhållningen uppe, men det lyckas man inte riktigt med här. Stundtals är den rentav tråkig och relativt seg, med en hel skara sekvenser som pågår alldeles för länge. Detta problem blir extra tydligt i tåg-finalen, som man enkelt kunde ha kapat ner till hälften och på så sätt bevarat den spänning och glädje som infinner sig i början av scenen. Nu blir den istället totalt urvattnad och störigt manipulativ, nästan till den grad att man känner hur Zemeckis och Gale mixtrar med ens känslor vid varje kamerabyte. Hela vägen fram till de avslutande sekunderna – som för tankarna till de överdrivna 2015-bitarna i del II – dras man abrupt ur upplevelsen gång på gång, för att sedan inte riktigt hitta tillbaka igen.



Fram tills den avslutande halvtimmen är det relativt jämnt dock, med många väldigt positiva aspekter. Den gulligt spirande kärleken mellan Doc och Clara fungerar till stor del väldigt bra och tillför skön värme i den hårda western-världen. Trots att filmen kom ut 1990 håller specialeffekterna och actionscenerna bra än i dag, särskilt i komplexa scener där Michael J. Fox skådespelar som Marty och hans släkting Seamus McFly samtidigt. Sen har vi Thomas F. Wilson, vars vilda skådespel passar som bäst här när han får ge allt som en hetsig ”gunslinger” med ett temperament som kan explodera vilken sekund som helst. Även James Tolkan överträffar sina tidigare karaktärer med den hysteriskt roliga sheriff Strickland, som redan håller på att föra sina teorier om disciplin och lathet vidare nedåt i leden. Det är bara en av många blinkningar till tidigare filmer, varav de allra flesta är lyckade.



När det gäller både Lloyd och Fox verkar de precis lika taggade som innan och har imponerande nog inte tappat minsta lilla bit av den intensitet och energi som de skänkt denna trilogi. De ger allt ända fram till den sista bildrutan, och när vi lämnar dem är det med tårar i ögonen. Det är alltid tråkigt att säga farväl till dessa underbara karaktärer som letat sig in djupt i våra hjärtan. De fick i alla fall en riktigt mästerlig film att figurera i, men bara tänk vilka höjder de kunnat nå om uppföljarna hade landat på någorlunda liknande kvalitet. Se och lär Hollywood, ibland bör man sluta på topp.