Wallander - Den orolige mannen 2013

Krister Henriksson återvänder efter två års paus i rollen som Kurt Wallander för film nummer 27! Karaktärens utveckling kan sammanfattas som den där lagom nerdekade polisgubben som är tillräckligt alkoholiserad för att bli avstängd från jobbet men ändå den gulligaste morfadern du kan tänka dig (även om han i en löjligt omotiverad scen stöter på barnbarnets dagisfröken...).

Man tar upp storyn med Wallanders dotter Linda, som försvann ur serien i och med Johanna Sällströms bortgång men nu ersatts av långfilmsdebuterande Charlotta Jonsson som funkar fint i rollen. När Lindas svärfar, en högt uppsatt kommendörkapten (Sten Ljunggren), försvinner i samband med en ubåtsrelaterad skandal i skärgården tvingas Wallander tillbaka till Stockholm för att utreda.

Den som väntar sig något revolutionerande med den här "nystarten" kommer bli besvikna. Det är - för att dra en klyscha - en deckare som vilken annan. Att den går upp på bio istället för direkt på DVD/TV känns mer som resultatet av ett lotteri snarare än att den (till skillnad från fjolårets förvånansvärt kompetenta Maria Wern-installation "Inte ens det förflutna") har något unikt att komma med.

Produktionen är det inget fel på. Det är välgjort och de ledande namnen gör bra ifrån sig (även om Henriksson allt mer börjar likna en ledsen bulldog...). Det uppskattas att veteraner som Ljunggren, Marika Lindström och Ingvar Hirdwall får ge lite tyngd och Fläskkvartettens musik bidrar en del till stämningen. Det är egentligen mest manuset som fäller krokben för filmen.

För även om man finner intrigen med spioner, dykare, ryssar, tyskar och amerikanare (nej, det är ingen Bellman-historia) spännande så går det inte att ignorera klyschorna och de haltande replikerna. Som de övertydliga ledtrådarna, att valfri polis reaktion på ny info verkar vara "Oh fan", att någon inleder en födelsedagsfest med ett tal om en dödsskjutning eller att en polis avslöjar topphemliga rikshemligheter för Wallander mot löftet att inte berätta för någon - vilket han bryter redan i nästa scen.

Att blanda in Palme i det hela känns dessutom som en trend tröttsam redan innan 2012 års slut. Filmen är ingen kalkon, men är man inget gediget deckarfan så är den på tok för lättglömd för att vara värd tid och/eller pengar. Och ser jag fler scener i svensk film där frågor i konversationer tillåts förbli obesvarade så manar jag till fullständig bojkott.