Evil Dead II 1987

Som fallet med alla kultskräckisar så var en uppföljare till "Evil Dead" oundvikligt. Lyckligtvis tog sig Raimi, som debuterade med originalfilmen, själv an uppdraget och slutresultatet är en av de bästa - och roligaste - uppföljarna inom sin genre som lydigt följer första filmen men ändå förmår hitta sin egen stil.

Storymässigt följer vi "Evil Dead" (första tredjedelen av filmen är en fri tolkning på ettan) där Ash (Campbell) och hans flickvän Linda (Denise Bixler) kör upp till en stuga i skogen för att mysa. Myset avtar när Ash via en mystisk bok framkallar onda andar som förvandlar Linda till en demon. En våldsam strid utbryter och när Linda väl oskaddliggjorts väntar mer terror för Ash och några nyanlända arkeologer både i skogen och den mörka potatiskällaren...

"Evil Dead II" är den typen av kultfilm med oräkneligt antal scener, repliker och detaljer som valfri erkänd skräckfilmsnörd kan utan och innan. Vi har en motorsågsförsedd Campbell som säger "Groovy", en fantastisk kamp med en avsågad, levande hand, demonmonster som vill svälja din själ och en stackars kvinnlig observatör som tvingas svälja ett flygande öga.

Idérikedomen finner ingen ände i den här fantastiskt underhållande filmen. Det är en ren fest för fans av skräck- och splatterkomedier där - till skillnad från den ur skräck- och våldsperspektiv mer saftiga originalet - betoningen på bisarr, svart humor matchas väl av hysteriska, blodiga effekter och stundtals vansinniga infall - den personliga favoriten är ett balettdansande, huvudlöst lik.

Det finns även kul referenser (Freddy Kruegers handske kan skymtas i ett hörn och boken "Farewell to Arms" används för att fånga in den levande handen), suveränt kameraarbete och en del spänning mitt i galenskapen (blinkningen till "Det spökar på Hill House" är en fin touch). Campbells kantiga, seriefigursliknande nuna är perfekt i sammanhanget och hans ohämmade (ofta) enmansöverspel matchas väl av filmens händelser.

En kultfilm med stort K. En uppföljare som lyckas att både respektera och driva med sitt original och den alltför ovanliga förmågan att kombinera blodiga våldsamheter med hejdlös humor. Filmens enda svagheter är en onödigt lång speltid vilket gör att de mindre hysteriska sekvenserna (i princip alla dialogbaserade scener) känns längre än de är. Den mer konstnärligt lagda må kanske inte uppskatta de överdrivna effekterna eller överspelande aktörerna. Men är man på rätt humör är det mumma för skrattmusklerna.