7 av de vackraste filmerna från 2000-talet

En film kan vara välskriven, välspelad, välregisserad och välkomponerad. När fotot är häpnadsväckande vackert går det ibland att bortse från ett eventuellt tråkigt manus.

 

Detta är filmerna som de senaste decennierna varit en fröjd för ögat. Vackert är såklart en definitionsfråga, och med den digitala utvecklingen har det blivit allt enklare att manipulera med fotot vilket gjort utbudet av snygga filmer nästintill oändligt. Därför är detta en högst personlig lista (ej rangordnad) över de filmer som berört mig visuellt.

 

Och skönhet kan finnas både i en futuristisk öken, i yttre rymden och på den polska landsbygden. Huvudsaken är att fotot griper tag, vilket en scen på en död man framför en räkmacka också kan göra...

 

 

Storymässigt har Tarsem Singhs film allt: äventyr, fantasy, hjältar, humor och ond bråd död. Filmad under fyra år i 20 länder med hjälp av regissörens egna fickpengar blev slutkommentaren från New York Times kritiker ”it's a genuine labor of love – and a real bore.” Filmen är till lika delar känd för sin krångliga handling som för sin skönhet. Med klara färger och tydliga kontraster för fotot tankarna till Miró. Filmfotografen Colin Watkinson gick sedan vidare till att arbeta med ”The Handmaid's Tale”.

 

 

 

Filmen slogs med ”The Revenant” om en Oscar för Bästa foto, men "Mad Max: Fury Road" vinner platsen på min lista. Möjligen för att jag har en förkärlek för känslan av förhöjd verklighet som filmfotografen John Seale här lyckas skapa. Att se det vackra i öknens döda landskap, i dammet och de mullrande fordonen är riktig konst. Den trendiga orange-and-teal-look är också extremt maxad, vilket George Miller gjort medvetet då Nambiöknens naturliga färgpalett är orange-blå. Själv säger han sig tycka bäst om filmen i svart-vitt. 

 

 

 

Från Kina har det kommit fantastiskt många vackra filmer de senaste årtionden. ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”, ”Hero”, ”House of Flying Daggers” och ”The Grandmaster” är bara ett fåtal som bör nämnas. Men jag vill uppmärksamma denna sydkoreanska "Downton Abbey"-gone-soft-hentai (väldigt soft) drama. Den mixar den snirkliga överklass-estetiken med absurda inslag som bläckfiskar och Barbara-dockor i trä. Slående vackert och rått. 

 

 

 

Först kom "Gravity" som förförde biopubliken med häpnadsväckande fejkade bilder på rymden, sedan kom "Interstellar". Christopher Nolan vet till att välja sina filmfotografer och Hoyte van Hoytema förtjänar en plats på listan med filmer som ”Her” och ”Dunkirk” i bagaget. Jag tycker han lyckats väl med att återskapa magi både på jordens sädesfält och ute i rymden. Men så lär också vissa bilder ha tagit upp till 100 timmar att rendera.

 

 

 

Ännu en legendarisk filmfotograf står bakom detta spektakel, nämligen Emannuel Lubezki som senare gjorde ”Birdman” och ”The Revenant”. De senare filmerna imponerar verkligen tekniskt, men jag minnas denna som den första som tog mig med storm. Jag var absolut inget fan av manuset, med sitt som jag tolkar det kristna budskap, men fotot går inte att värja sig för. Varje bildruta är ett konstverk. Det är bara att gå in här och titta.

 

 

 

Jag brukar vanligen ducka för nya svart-vita filmer (med rädsla för att de ska vara pretentiösa på fel sätt), men ”Ida” är så förföriskt vacker att den inte går att ta ögonen ifrån. Varje bildruta är perfekt komponerat och spännande ljussatt med oftast bara en källa. Intressanta klipp och avskärningar gör den desto mer intrikat. Ett måste se för den som gillar foto. Där varje vit detalj valts ut med precision. 90% av filmen är också inspelad med låst stativ.

 

 

 

Idag känns detta franska romantiska drama möjligen något överskattat, men jag minns fortfarande att den imponerade stort på mig när den kom. Fotot arbetat mycket med närbilder samt rött och grönt på ett sätt som tilltalar ögat. Regissören Jean-Pierre Jeunet ska tydligen ha eftersträvat en fejkad känsla av staden Paris, vilket han lyckas väl med mycket tack vare de starka kontrastfärgerna. Filmfotografen Bruno Delbonell ("Darkest Hour", "Inside Llewyn Davis") blev också Oscarsnominerad för Bästa foto.

 

 

 

Oavsett vad man tycker om Roy Anderssons nattsvarta humor är stämningen i hans filmer mycket speciell. En stämning som till stora delar beror på den särpräglade stil han använder sig av där bilden fungerar som ett tittskåp och man som publik tillåts flukta på människorna (dockorna) som bor där. Att Roy egentligen ville bli författare genomsyrar estetiken, kanske också de faktum att det inte kan bli mer fejkat då allt är kulisser (till och med stranden). Jag förstår dock om jag är ensam om denna, därav bubblare.