5 av sommarens sämsta tv-serier

Det har med andra ord blivit hög tid för mig att dra på mig galonbyxorna och bege mig rakt ned i dyn för att där fiska upp några av sommarens suraste strömmingar. Surströmming som är så gott, tänker säkert några av er då. Nej, jag lovar, inte dessa.

Som vanligt är detta baserat på min egna högst personliga smak. Håll för näsorna så kör vi!

 

 

 

"I'm Dying Up Here" utspelar sig på 70-talet och kretsar kring Los Angeles beryktade scen för standup-komedi. En scen där legendarer som Richard Pryor, Jay Leno och David Letterman startade sina karriärer. Seriens ambition är att försöka göra en djupdykning i de skadade och komplicerade psykena hos de komiker som står helt avklädda och ensamma inför en ack så kräsen och krävande publik...

Ambitionen må finnas där, men ärligt talat är det inte mycket som fungerar i denna komedisatsning. Det som ska vara roligt och underhållande upplevs tjatigt och tråkigt, och det som ska vara dramatiskt och tragiskt upplevs sövande och oengagerande. Melissa Leo i huvudrollen som clubägaren Goldie Herschlag gör väl vad hon kan med sin relativt ointressanta karaktär, egentligen kvittar det dock då i stort sett hela manuset bara är en enda lång snoozefest. Att Jim Carrey, som är en av seriens producenter, valt att endast hålla sig i kulisserna kan jag med resultatet i hornhinnan förstå. Håll er borta.

 

 

 

"The Last Tycoon" baseras på F. Scott Fitzgeralds allra sista roman med samma titel. Serien utspelar sig under slutet av 1930-talet och kretsar främst kring Hollywoods stora Golden Boy Monroe Stahr (Matt Bomer) och hans kamp mot fadersfiguren tillika chefen Pat Brady (Kelsey Grammer). I en värld färgad av depressionen och politiskt influerad av Hitlers Nazityskland försöker de båda forma sina karriärer, fast med helt olika metoder...

Det här kunde på pappret blivit riktigt bra; två rivaliserande och envisa karriärsmänniskor i luven på varandra, dessutom i Hollywood strax innan krigsutbrottet på 30-talet. Men icke. Istället blev det bara en sövande död. Vilket är frustrerande då mycket stämmer; fotot, själva looken och stämningen i serien är det absolut inget fel på. Matt Bomer gör vad han ska, likaså en helt bortkastad Kelsey Grammer. Men med ett oengagerande och vattentrampande manus, fyllt till bredden med ytliga och tråkiga karaktärer som mumlar runt i oinspirerande dialoger... då hjälper det föga att ens heta Kelsey Grammer. Håll er borta!

 

 

 

"Gypsy" kretsar främst kring Jean Holloway (Naomi Watts), en terapeut som jobbar på Manhattan och bor tillsammans med sin man (Billy Crudup) och dotter Dolly (Maren Heary) i Connecticut. Jean håller dock på att tappa greppet, speciellt på jobbet. Hon nöjer sig nämligen inte längre med att plita ned anteckningar, komma med goda råd och övningar. Istället virrar hon in sig ordentligt i sina patienters privatliv genom att bilda relationer och band med människorna de pratar om under sina sessioner...

Här har vi ännu en serie som egentligen hade god potential att bli något minnesvärt, se bara på liknande "Chance", men tyvärr är det alldeles för stora brister i både manus och utförande. Framförallt är dock "Gypsy" förbaskat tråkig, seg och händelsefattig. Detta är en katastrofal egenskap då serien är tänkt att bli bingad, precis som merparten av Netflix andra serier.

 

En annan oerhört irriterande egenskap "Gypsy" far fram med är att den är övertydlig. Det är ständigt ett jäkla överförklarande och handhållande, det driver en nästan till vansinne. Sådant här kallas för att underskatta sin publik, det retar mig starkt. Nä, håll er borta även från denna!

 

 

 

"Snowfall" utspelar sig 1983 i en tid då crack sprider sig över Los Angeles som en löpeld. Här får vi följa ett antal karaktärer; bland annat Franklin Saint (Damson Idris) en makthungrig gatulangare. Wrestlern Gustavo "El Oso" Zapata (Sergio Peris-Mencheta) som hamnar mitt i maktkriget hos en mäktig familj, CIA-agenten Teddy McDonald (Carter Hudson) som är på flykt från ett mörkt förflutet samt Lucia Villanueva (Emily Rios) som är dotter till en mexikansk maffiaboss.

Med den beskrivningen kanske ni förstår att "Snowfall" främst är en karaktärsserie? Precis och det finns säkert femtio karaktärer till att hålla reda på. Här har vi också ett av seriens stora problem; alldeles för många karaktärer. Det är även alldeles för många historier och sidohistorier, för mycket hattande fram och tillbaka och förmodligen var det även alldeles för många kockar då denna soppa till serie rördes ihop. "Snowfall" är för mycket. Alldeles för mycket.

 

Även här finns massor med potential, jag menar "Snowfall" började riktigt bra. Synd bara att helheten skulle ebba ut i ett sådant oengagerande virrvarr. Ett snyggt foto, en härlig tidskänsla och massa stämningsfull musik hjälper inte ett manus på... crack? Tyvärr, håll er borta från denna!

 

 

 

En mystisk och till synes oförklarlig dimma sveper plötsligt in över den lilla staden Bridgeville, Maine. En dimma så pass tät och tjock att man knappt kan se genom den och än mindre vistas i dess dunkel. Värre blir det dock då stadens invånare till sin förskräckelse får reda på att det gömmer sig en massa agressiva och blodtörstiga monster i dimman...

Ni som läst Stephen Kings bok eller sett filmen från 2007 känner säkert igen handlingen? Nu finns det alltså även en tv-serie, tyvärr, för denna produktion sållar sig tveklöst till de absolut sämsta King-tolkningarna någonsin. Här är det inte mycket som stämmer; skådespeleriet är ett fiasko, manuset en cirkus, dialogerna ren rappakalja och karaktärerna vandrande grönsaker. Karaktärer som dessutom inte har ett jota med boken att göra, det har egentligen inte mycket av handlingen heller.

 

"I'm Dying Up Here", "The Last Tycoon", "Gypsy" och "Snowfall" är alla serier som det gick lite snett för i somras, "The Mist" är däremot bara fel. "The Mist" är helt utan konkurrens sommarens sämsta tv-serie i alla kategorier. Stay away!