5 saker som gör mig orolig för nya "Twin Peaks"

 

När ”Twin Peaks” gick på tv första gången hade vi aldrig sett någonting liknande, men sedan det sista avsnittet sändes för 26 år sedan har det hunnit hända en hel del. Inte minst i tv-världen. Inte nog med att alla tv-serier och filmer som inspirerats av ”Twin Peaks” kan få den nya säsongen att kännas som en tv-serie i mängden, vi har också fått högre krav.

Å ena sidan vill vi ha mer av det gamla, å andra sidan vill vi ha någonting nytt som passar in i vad som brukar refereras till som ”tv-seriernas guldålder”. En självmedveten nostalgifest skulle knappast locka nya tittare, men om man tar för stora steg bort från seriens kärna finns det en risk att många av seriens gamla fans känner sig överkörda. Det här är en serie som ligger många varmt om hjärtat, och många kommer att bli besvikna hur man än vrider och vänder på det.

Därför behöver det inte vara ett problem:

I mina ögon har ”Twin Peaks” har aldrig varit särskilt beroende av varken berättelsen eller sina karaktärer. Istället är det den unika stämningen, mytologin och tonen som står i centrum. Med Lynch bakom kameran och med nyskriven musik av Angelo Badalementi är det svårt att tro att den speciella ”Twin Peaks”-känslan skulle gå förlorad – och med den ombord har man redan kommit en bra bit på vägen.

 

 

 

Det första budet var att den nya säsongen skulle bli nio timmar lång. Efter ett långt och utdraget dödläge fick David Lynch sina 18 timmar. Det behöver inte vara positivt.

Det fanns en tid då jag trodde att mer Lynch per automatik betydde bättre. ”Twin Peaks” var alltid som bäst när han satt i registolen, så varför inte? Sedan såg jag den dryga timme som han motvilligt tvingades klippta bort från ”Blue Velvet”, 120 minuter extra ”Wild at Heart” och de bortklippta scenerna från prequel-filmen ”Twin Peaks: Fire Walk With Me”. Efter det var jag inte lika säker.

Gemensamt för alla dessa filmer är att de har mått ganska bra av att få smaka på saxen. Istället för att ägna halva speltiden åt surrealistiska infall, improvisation och gamlingar som gör saker orimligt långsamt (en ständigt återkommande Lynch-favorit!) har man tvingats fokusera och skapa ett mer effektivt berättande.

Man får inte heller glömma att vi har fått se upprepade exempel på vad som händer när Lynch faktiskt får kreativ frihet. Hans förra långfilm ”Inland Empire” var inte direkt dålig, men nog tusan var den för lång.

Därför behöver det inte vara ett problem:

Om det här bara hade handlat om Lynch hade jag varit riktigt orolig, men här litar jag faktiskt på att medförfattaren Mark Frost återigen lyckas tygla den mediterande auteuren och styra upp situationen. Om det inte hade varit för hans osvikliga känsla för dramaturgi hade ”Twin Peaks” aldrig gått hem hos de stora massorna. Med andra ord kan vi nog ta Showtime-chefen David Nevins hisspitch “the pure heroin version of David Lynch” med en nypa salt.

 

 

 

När Showtime i april förra året släppte en förteckning över alla skådisar som medverkar i den nya säsongen var vi många som satte morgonkaffet i halsgropen. För det första var den bisarrt lång med sina 217 namn. För det andra var det svårt att föreställa sig hur många av de nytillkomna skådespelarna skulle kunna fungera i en ”Twin Peaks”-kontext. Michael Cera, Ashley Judd, Eddie Vedder, Trent Reznor, Jim Belushi, Amanda Seyfried och David Koechner (Champ i Anchorman-filmerna!) var bara några av dem.

Visst fick vi se några kända ansikten i den gamla serien (Richard Beymer, Russ Tamblyn och Piper Laurie till exempel), men det var inte på något sätt jämförbart med den här kändisfesten.

Sedan har vi frågan om hur alla dessa skådisar ska få plats och om det i värsta fall kan bli ett gubben-i-lådan-maraton av alltihop. Den som kan sina Lynch-filmer minns säkert Marilyn Mansons ögonblickslånga inhopp som sprattlande snuffilms-offer i ”Lost Highway” – och den typen av gästspel kan vi faktiskt klara oss utan.

Därför behöver det inte vara ett problem:

Vi har faktiskt varit med om det här förut, om än i en något mindre skala. När vi såg förtexterna till ”Twin Peaks: Fire Walk With Me” kunde vi inte tro våra ögon när vi såg namn som David Bowie, Harry Dean Stanton, Chris Isaak och Kiefer Sutherland, men såhär i efterhand känns de lika självklara som svart kaffe, douglasgran och körsbärspaj.

 

 

 

I oktober förra året landade Mark Frosts efterlängtade roman “The Secret History of Twin Peaks” på butikshyllorna. Rent konceptuellt var det en minst sagt imponerande skapelse, upplagd som en hemlig akt bestående av bilder, tidningsurklipp och anteckningar om stadens långa historia.

Problemet med boken är inte att den går tillbaka till 1800-talets början för att följa den mystiska uggleringens resa till Teresa Banks finger. Nej, problemet är att merparten av de 360 sidorna fokuserar på det ufo-spår som flyktigt nämns i serien för att – till mångas stora lättnad – viftas bort lika snabbt.

Det är sida upp och sida ner om Roswell, Area 51, flygande tefat och konspirationer. När vi trodde att vi inte kunde komma längre bort från Twin Peaks dras Richard Nixon, L. Ron Hubbard och raketingenjören Jack Parsons in som nyckelspelare i vad som brukade vara en historia om en amerikansk småstad och mörkret som lurar i skogen.

När boken väl kommer når fram till modern tid och de karaktärer vi lärt känna i serien är den så full av felaktigheter och motsägelser att många fans har dragit slutsatsen att den nya säsongen kommer att utspela sig i något slags alternativ universum.

Därför behöver det inte vara ett problem:

”The Secret History of Twin Peaks” är inte den första spin off-boken (och inte den sista heller: den 31 oktober ska allt knytas samman med uppföljaren ”Twin Peaks: The Final Dossier”), och det som har stått i de tidigare böckerna har verkligen inte betraktats som lag i manusrummet.

Mest betryggande av allt är att David Lynch inte har läst boken. Ja, det är faktiskt sant. När han nyligen ombads kommentera parhästens bok i en paneldiskussion var svaret: ”Jag har inte läst den. Det är hans Twin Peaks-historia”.

 

 

 

För bara någon vecka sedan släppte Lynch nyheten att han förmodligen har gjort sin sista film, och med tanke på att det inte finns planer på någon ”Twin Peaks”-fortsättning är sannolikheten stor att vi får nöja oss med hans konst och hans musik i fortsättningen. Och en sak är säker: om han aldrig tidigare har brytt sig om vad publiken tycker kommer han inte att börja göra det nu.

Serien avslutades som bekant med ett smatterband av cliffhangers, men med långfilmen ”Twin Peaks: Fire Walk With Me” visade han med brutal tydlighet att han inte var ett dugg intresserad av att ge oss svar. Om det hade varit upp till honom hade vi inte ens fått veta vem som mördade Laura Palmer eftersom själva mysteriet var ”den gyllene gås som kläcker äggen”, så bli inte förvånade om det kommer hänga några lösa trådar och dinglar när det sista avsnittet har sänts.

Därför behöver det inte vara ett problem:

Säga vad man vill om lösa trådar, men om det inte hade varit för det oförklarliga, konstiga och ouppklarade hade vi knappast ägnat ett kvarts sekel åt att prata om ”Twin Peaks”. Det finns en anledning till att seriens fans har fortsatt arrangera ”Twin Peaks”-festivaler, spela in podcasts, skriva böcker, köpa dvd-boxar och introducera serien för sina vänner – och det har bevisligen inte med ordentliga avslut att göra.