7 ganska värdelösa evil masterplans

Jag hoppas det inte bara är jag som emellanåt tröttnar på ondingarna, busarna, banditerna och skurkarna som tycks ha drabbats av en pubertal svart-eller vitt epidemi. Ibland är deras onda planer så ogenomtänkta att de istället för att vara skräckinjagande, blir skönt töntiga. Ett fenomen som delvis hänger kvar sedan den gyllene superhjälte-eran när onda var onda och goda goda. Det är först på senare år som manusförfattare blivit allt bättre på att dämpa det maniska skrattet och istället gräva sig djupare ner i det dysfunktionella.

Men det är trots allt långt ifrån alla som hakat på ”Joker”-trenden. Ibland är det förvisso skönt att gotta ner sig i ”Wicked-witch-of-the-west”-stereotyper, men i vissa fall är ondingarnas masterplans så urbota dumma att de trots kraftiga käkben, sotade ögon och knotiga trollstavar blir löjeväckande. Det känns som när man var liten och lekte att ens gosedjur skulle slukas av det stora, farliga, monstret under sängen. 

Vad de flesta ondingar lider av är ju ett enormt kontrollbehov och vissa genres har definitivt en extra förkärlek för dessa skapelser. Speciellt blockbusters i alla former, som egentligen oftast mår bäst av att förklara så lite som möjligt (som att hajar är onda för att de är hajar.) För det finns vissa fall där jag önskar att filmskaparna snarare behållit det ondskefulla skrattet än gett sig i kast med att försöka komponera en komplex bakgrundsstory. (Obs, jag har inte tagit hänsyn till bok- och tidningsförlagor.)

Redan när Hoskins (Vincent D'Onofrio) visar ett alltför stort intresse i raptorsen anar jag oråd. Sedan kommer det värsta förslaget jag hört på länge – attt använda raptors i strid. På riktigt? Det är ungefär lika smart som att vrida tillbaka klockan och ersätta stridsvagnar med islandshästar. Såvida de inte planerar att kitta dinosaurierna med specialpansar som tål bomber och granater, och lyckas träna dem till att urskilja fiender från frände, så kunde de lika gärna skickat in ett gäng aggressiva flodhästar mitt på slagfältet. Manusförfattaren har inte heller tagit hänsyn till det lilla dödliga vapnet som kallas drönare.

Hon ska ha ett stort plus för sin ihärdighet. Först försöker hon trots allt ta livet av denna väna ungmö med hjälp av en styckningskunnig jägare.  Men när det inte faller väl ut väljer hon likväl ett magiskt, förgiftat äpple framför en skål med arsenik. Egentligen är det väl dessutom Snövits fagra utseende som är problemet? Och om du nu är helt sjukt pissed på att någon är snyggare än dig, och du ändå är villig att gå så långt som att döda dem, varför inte bara skicka iväg dem på en ”avslappnande spa- och skönhetsoperationshelg” så kan du sedemera ensam leka Beauty-Queen igen.

Läs också: Topp 10: Disney-skurkar

Innan ”Twilight” introducerade världen för vampyrvegetarianer har det blodtörstiga släktet alltid lidit av det lilla faktumet att människan, trots sin uppnosighet, är deras enda källa till näring. Jag förstår att det måste vara otroligt obekvämt att kunna prata med sin mat och att lagar och regler ständigt måste förnyas och ses till att de upprätthålls för att det inte ska bli dålig stämning. Men i ”Blade” tycks Deacon Frost (Stephen Dorff) helt enkelt drabbats av en brainfreeze. Trots vettiga kollegors avrådan är han helt ovillig att se idiotin i att omvandla alla människor till vampyrer. Men är man ond så är man.

Hela poängen med Wolverines tidsresande är att förhindra antimutant-rörelsens uppkomst som Mystique kommer att starta genom hennes DNA, och därigenom också stoppa framtagandet av mutantjagande robotar. Då kan man fråga sig varför Magneto (Michael Fassbender) går ut på en egen killingspree, misslyckas med att döda Mystique, och då helt lättvindigt bestämmer sig för att attackera presidenten i direktsänd TV. Han är förvisso inte gammal och vis ännu, men att kasta en hel stadium på gräsmattan framför Vita huset bidrar ju inte direkt till att visa hur goa mutanterna är. 

Läs också: "X-Men"-filmernas mest värdelösa mutantkrafter

Kevin Spacey är cool som skurk, men hans onda plan är trots allt att bli allsmäktiga mäklare. Om jag minns rätt så... Lex Luthor bygger en ny kontinent som består av kryptonit som gör att havsnivån höjs så mycket att hans ö till slut förblir den enda biten ”jord” kvar på planeten som är ”beboelig”. Då ska han tjäna storkovan på att sälja av lyxtomter. Det enda kruxet är att kryptonit inte är ofarligt för människor och att ön skulle vara stendöd. Han tänker dessutom försvara sitt paradis med enbart tre hantlangare på sin sida. Jag skulle inte tro det.

Läs också: Lex Luthor är helt missförstådd

Jag tycker egentligen lite synd om M. Night Shyamalan som aldrig lyckats leva upp till sin storfilm ”Sjätte sinnet”. Men så kom han också på idén att låta utomjordingar som inte tål vatten försöka invadera jorden. Kanske hade de väldigt bråttom när de skulle välja planet, men nog vore allt smartare än att ta en som består av 70% vatten. Lite pinsamt att en sådan sak som ett varmt sommarregn kan ta död på alla ondingarna i ett svep. Då har jag inte ens gått in på hur stora skada kranar, duschslangar, badhus eller vattenballonger skulle kunna orsaka. 

Kortfattat: en man vid namn Cocteau har byggt en utopisk stad som är en kombination av San Diego och Los Angeles – San Angeles. I detta framtida Disneyville blir man straffad för att äta ohälsosamt eller svära, men det är folk helt chill med eftersom allt är så lugnt och skönt. Men så dyker några störiga rebeller upp och börjar tagga på Cocteau, aka Messias, fina byggnader. Då infinner sig den ondskefulla briljansen - Cocteau släpper helt enkelt lös en galen massmördare som legat nerfrusen i 36 år för att ta fast ett gäng hiphopkillar. Graffit v.s. massmord... graffiti v.s. massmord.