Släck ned lamporna, skruva upp ljudet, slå er ned i filmsoffan och låt skräcken ta vid!
Repulsion (1965)
Roman Polanski skildrar i denna dramatiska skräckthriller hur en ung kvinna drabbas av en psykos och upplever surrealistiska hallucinationer om förförelse och våldtäkt.
Den unga Carole Ledox (Catherine Deneuve) är en tystlåten, blyg kvinna som lever tillsammans med sin syster Helen (Yvonne Furneaux) i Kensington, London. Hon arbetar som manikyrist på en skönhetssalong. Carole är själv en väldigt attraktiv kvinna som ständigt drar till sig männens blickar på vägen hem från skönhetssalongen.
Denna ständiga uppmärksamhet gör att Carole blir allt mer inåtvänd, osäker och börjar dra sig undan. När Caroles syster, som verkar vara den enda personen i hennes liv som hon kan förlita sig på, reser bort med sin man Michael, börjar Caroles lugna tillvaro ta en drastisk vändning.
Hon låser in sig i lägenheten, slutar snart att gå till jobbet och isolerar sig alltmer ifrån omvärlden. Snart börjar hon även uppleva starka hallucinationer som blir allt mer verklighetstrogna.
"Repulsion" är enligt mig en av Roman Polanskis absolut bästa filmer inom skräckthrillergenren och är även en av mina personliga favoriter. Han lyckas här med ett skickligt berättarsätt och mycket begränsade tekniska resurser att skildra hur den unga Caroles verklighetsbild sakta men säkert ger vika för hennes skrämmande vanföreställningar om sin omgivning.
Som tittare börjar man själv tvivla på vad som är verklighet respektive hallucination, vilket är riktigt skrämmande. Deneuves skådespel är starkt och övertygande och bidrar mycket till filmens skräckinjagande atmosfär.
Don't Look Now (1973)
Nicolas Roegs psykologiska skräckthriller är en skräckupplevelse du sent kommer att glömma - här sätts även den erfarne skräcktittarens uthållighet på prov.
Vi får följa paret John (Donald Sutherland) och Laura Baxter (Julie Christie), vars 5-åriga dotter Christine dör i en tragisk drunkningsolycka. Paret åker en tid senare till Venedig, Italien där John fått i uppdrag att restaurera en gammal kyrka. Snart stöter de ihop med två äldre systrar, varav en är blind och säger sig vara synsk - hon påstår sig även ha kontakt med parets döda dotter. Konstiga saker börjar ske och det hela blir inte bättre av att en seriemördare går lös i Venedigs mörka labyrintliknande kanalgångar.
Som tittare lämnas man ordentlig omskakad efter att ha sett denna ovanligt välgjorda och skrämmande skräckthriller.
Filmens skiftande stämning mellan tragedi, mystik och skräck och den obehagliga spänning som Roeg skickligt bygger upp mot filmens överraskande och chockerande final - som inte ens den erfarne skräcktittaren är beredd på - gör "Don't Look Now" till en skräckupplevelse som länge kommer att vägra släppa sitt grepp om dig!
Inferno (1980)
"Inferno" är den andra filmen i Dario Argentos s.k. modertrilogi och uppföljaren till mästerverket "Suspiria" (1977).
I "Suspiria" bekantade vi oss med "suckarnas moder" - Mater Suspiriorum - den äldsta och mäktigaste av de tre mödrarna och i "Inferno" kretsar handlingen kring "mörkrets moder" - Mater Tenebrarum - den yngsta och grymmaste av de tre häxsystrarna.
Filmen tar oss till New York, där poeten Rose Elliot kommer över en uråldrig bok med titeln "De tre mödrarna". Boken är skriven av en arkitekt och alkemist vid namn E. Varelli, som en gång i tiden fick i uppdrag av de tre mödrarna att rita och konstruera tre hus åt dem - ett i Freiburg, Tyskland, ett i New York och ett i Rom.
Varelli upptäckte snart vilka dessa tre mödrar egentligen var, men då var det redan för sent. Innan han spårlöst försvann skrev han i boken vilka dessa mödrar var, och hur man känner igen dem och deras boningar.
Rose börjar undersöka det hela närmare och märker snart att vad som står i boken inte är påhittat. Kort därefter inser Rose även att hon själv bor i ett av de tre mödrarnas hus, och skräcken tar sin början!
"Inferno" är stilmässigt väldigt lik "Suspiria". Den starka färgsättningen, inspirerad av den italienske regissören Mario Bavas filmer, är något som Argento återigen använder sig mycket av i filmen.
Personligen tycker jag inte att "Inferno" uppnår samma kvalitet som sin föregångare, men det är fortfarande en spännande, intressant och stundtals skrämmande uppföljare, som jag varmt kan rekommendera - inte minst till dem som älskar Dario Argentos filmer.
The Stendahl Syndrome (1996)
Den kallas för Dario Argentos mest sadistiska, sjukaste och otäckaste thriller och jag tvingas nog att hålla med.
Jakten på en sadistisk våldtäktsman leder den unga polisaspiranten Anna Manni (Asia Argento) till Florens och dess berömda konstmuseum. Jaken tar här en drastisk vändning då Anna plötsligt drabbas av Stendahls Syndrom, en psykisk störning där vackra konstverk ger betraktaren bisarra och starka hallucinationer.
Jakten på våldtäktsmannen fortsätter medan Anna hela tiden slungas mellan dröm och verklighet. Är våldtäktsmannen verklig eller håller Anna på att förloras helt åt sin alltmer farliga fantasi?
Att se "The Stendahl Syndrome" är som att slungas in i en skrämmande mardröm, där allt hemskt kan hända och kommer att hända! Musiken - komponerad av kompositören Ennio Morricone - ger filmen en kall och obehaglig atmosfär, som får det att krypa under skinnet.
För er som inte har sett skräckmästaren Dario Argentos "The Stendahl Syndrome" kan den varmt rekommenderas som en skräckupplevelse utöver det vanliga!
Onödigt vetande: Dario Argento påstår sig själv ha upplevt Stendahls syndrom som barn. När han besökte Athen med sina föräldrar och klättrade upp för en trappa försattes han plötsligt i någon form av trans, vilket resulterade i att han kom bort från föräldrarna i fyra timmar. Upplevelsen var så stark att Argento aldrig kunnat glömma den och kom direkt att tänka på den när han läste boken "The Stendahl Syndrome" av Graziella Magherini, som blev inspirationen till hans film.
The Ninth Gate (1999)
Med filmer som "Repulsion", "Rosemary's Baby", "Hyresgästen" och "Vampyrernas Natt" har Roman Polanski mer än en gång visat att han har en påtaglig fallenhet för skräckfilm.
Denna skräckthriller är baserad på den spanske författaren Arturo Pérez-Revertes roman "El Club Dumas" och handlar om bokhandlaren Dean Corso (Johnny Depp), en specialist på att spåra sällsynta, gamla böcker, köpa dem för en billig penning och sedan sälja dem dyrt.
Corso blir snart kontaktad av den förmögne och kuslige Boris Balkan (Frank Langella), som är en hängiven samlare av uråldrig litteratur om djävulen. Balkan är ägare till boken "The Nine Gates of the Kingdom of Shadows", en bok som sägs vara skriven av Lucifer själv.
Boken finns endast i tre exemplar varav ett är äkta, och Balkan skickar Corso till Europa för att jämföra hans exemplar med de två andra och verifiera att hans är det äkta. Uppdraget leder dock Corso in i en djävulsk labyrint som inte bara vänder upp och ned på hans världsbild utan lämnar även en rad döda kroppar i hans fotspår.
Även "The Ninth Gate" är en av mina Polanski-favoriter. Storyn är lika spännande som skrämmande och skådespeleriet går inte heller av för hackor. Polanski lyckas här skapa en obehaglig och mystiskt atmosfär som successivt ökar under filmens gång och håller tittaren i ett järngrepp.
Ils (2006)
Denna franska skräckberättelse följer det franska paret Clementine och Lucas som bor i ett stort hus på den rumänska landsbygden. Allt verkar till en början väldigt fridfullt - ända tills natten faller på. Plötsligt vaknar Clementine och märker att någon har flyttat på hennes bil, telefonen börjar ringa och i andra änden hörs konstiga läten.
Skräcken utifrån kommer allt närmare och snart hör Christine och Lucas något springa omkring på husets undervåning!
"Ils" lyckas med relativt enkla medel skapa en skrämmande och otrygg stämning som blir allt mer intensiv under filmens gång.
Filmen har - som så många andra i skräckgenren - den där lilla texten på omslaget som säger "baserad på verkliga händelser".
Visst, det kanske fungerar som lite extra kryddning till en sådan här film, och jag kan tänka mig att det som Lucas och Clementine råkar ut för i filmen kan i någon form ha skett i verkligheten. Hursomhelst bör ni alltid ta ett sådant påstående med en nypa salt, speciellt när det gäller skräckfilmer.
Nåväl, tillbaka till filmen. I övrigt kan jag inte säga annat än att det är en spännande, skrämmande och välgjord skräckfilm - en riktig nagelbitare - som man enligt min uppfattning definitivt bör bocka av på sin filmlista.
De Bortglömda (2007)
Den spanske regissören Pablo Cabezas bjuder på en skickligt regisserad och minst sagt kuslig spökhistoria i stil med Guillermo del Toros "The Devils Backbone". Filmen känns dock delvis ganska komplex och själv fick jag se om den några gånger för att förstå den bättre, men storyn har tveklöst ett spännande koncept och bjuder på skickligt skådespeleri av Ruth Díaz och Javier Pereira.
Handlingen kretsar kring syskonen Malena (Díaz) och Pablo (Pereira), som reser till Argentina för att för sista gången träffa sin far, som ligger hjärndöd på ett sjukhus. De bestämmer sig för att göra en resa till sitt gamla barndomshem och kommer på vägen dit över en mystisk dagbok. Pablos nyfikenhet tar överhanden och trots avrådan från sin syster börjar han läsa i dagboken.
Nyfikenheten övergår dock snart till oro och rädsla då dagboken beskriver ett brutalt mord på en familj, som ägde rum på samma hotell som de just tagit in på. Morden skall enligt dagboken ha ägt rum i rummet intill det som syskonen bor i.
Det hela blir allt mer skrämmande när de börjar höra skrik ifrån rummet intill - mordet som skedde för 20 år sedan verkar utspela sig på nytt! Syskonen börjar undersöka fallet och ju djupare de gräver desto mer börjar det förflutna att hemsöka dem.
Syskonens resa förvandlas till en mardröm där de inte vet om människorna de försöker rädda är verkliga eller om de bara är uppenbarelser från det förflutna.
Personligen upplevde jag filmen som väldigt välgjord och stundvis väldigt spännande, men upplägget av storyn känns ganska komplicerat och det tog ett tag innan jag fick grepp om det.
Idén är emellertid intressant och filmen har en riktigt kuslig och mardrömslik atmosfär, som jag stundtals fann väldigt läskig. Stilen som filmen är gjort i påminner mycket om Guillermo del Toros "The Devils Backbone".
Trots det komplexa upplägget är filmen väldigt välgjord och jag skulle säga att det är en av de bättre spanska skräckfilmer jag sett. Jag rekommenderar starkt att ni tar er en titt på den.
Nosferatu (1922)
Detta är en av de absoluta skräckklassikerna som varje skräckfantast bör ha sett. F.W. Murnaus stumfilm från 1922 har blivit något av en ikon för vampyrgenren och är enligt mig hans bästa film. Filmen är även den första av flera filmatiseringar av Bram Stokers skräckroman Dracula, och betraktas av många som den bästa.
Vi får följa Thomas Hutter som bor i den fiktiva tyska staden Wisborg tillsamman med sin älskade fru Ellen. Hutter får i uppdrag av sin arbetsgivare Knock att resa till Transsylvanien för att besöka en ny mystisk klient vid namn greve Orlok.
Murnau ville filmatisera Bram Stokers novell, men fick aldrig rättigheterna till detta och bestämde sig därför för att göra sin egen version och gjorde några mindre ändringar i handlingen. Han bytte ut namnen på huvudkaraktärerna, t.ex. Jonathan Harker blev Thomas Hutter och greve Dracula blev greve Orlok.
"Nosferatu" visade ett nytt sätt att skildra vampyrer, som blev en av de två huvudinriktningarna för vampyrfilmer. Den vampyr vi ser i "Nosferatu" kan beskrivas som ett levande lik med råttliknande drag - långa framtänder och långa naglar - en mycket mer motbjudande och skrämmande version jämfört med den vampyr vi ser i t.ex. "Dracula" (1931).
Filmen blev också filmbolaget Prana-films första och sista film, eftersom Bram Stokers änka Florence Stoker stämde "Nosferatu" för brott mot upphovsrätten. Florence Stoker vann och rätten beordrade bl.a. att samtliga kopior av filmen skulle förstöras. Som tur var hade flera kopior redan spridits världen över, vilket gjorde att filmen klarade sig undan förstörelse.
"Nosferatu" är en av de mest kända bland de tidiga skräckfilmerna. Filmen upplevs kanske idag inte som särskilt läskig, men det är som sagt en klassiker som definitivt är sevärd.
Werner Herzog gjorde en remake av filmen 1979 med titeln "Nosferatu the Vampyre", som jag också varmt kan rekommendera om man gillar vampyrfilm!
