Vilka är Denis Villeneuves bästa filmer? MovieZine rankar alla 11 - frän sämst till bäst

Det är dags för en rankning av de filmer som Villeneuve - en av mina favoritregissörer - har skapat. Med sina banbrytande science fiction-filmer, tematiska färgpaletter, och sjuka plot twists lämnar han mig oftast med munnen vidöppen i förundran. Men vilka av dessa, ställda mot varandra, sticker ut och förtjänar mest beröm?

 

Det är viktigt att betona att oavsett hur “objektivt” jag har försökt att analysera kvalitén på dessa filmer, kommer listan oundvikligen att vara subjektivt påverkad. Jag har mina favoriter och det är helt okej att inte hålla med. Min rekommendation är som alltid att se alla Villeneuves filmer för att skapa din egen uppfattning. 

 

Dessutom vill jag påpeka att allt som Villeneuve har regisserat inte är med, exempelvis “Happiness Bound” (2007) som hade 11 regissörer samt “Cosmos” (1996) som hade 6 sådana. Fortsättningsvis är det endast långfilmer som kommer att inkluderas. Då så: utan att fördröja - här är en rankning av Villeneuves filmer!

 

 

 

Denna film må inte vara katastrofal, men den är i mitt tycke dålig och definitivt regissörens sämsta. Den narrativa strukturen är konstig och hans försök till en icke-linjär sådan rinner bara ut i sanden. Filmen berör djupa teman grundade i protagonistens trauman, och det är nog ytterst få som har intresse för den. Tempot är riktigt illa, vilket blir filmens krasch i samband med att flera sidointriger lämnas ofullständiga.

 

Det märks att Villeneuve experimenterar och ännu inte hittat sin stil. Han ville utforska det okända - men det okända jag lämnas med är varför han gjorde filmen över huvud taget. 

 

 

 

Bristfälligt manus, betydelselösa scener, och en tvetydig framställning bidrar enbart negativt till Villeneuves första långfilm. Tyvärr är själva premissen - en kvinna som vill få ett barn med sin bästa vän för att nå livets mening - i sig själv rätt svag, vilket gör det hela värre.

 

En intressant fakta är faktiskt att Villeneuve själv blev besviken av denna film, samt “Maelström”. Han tog en paus från att göra filmer och sa att han skulle återvända “när jag var redo att göra en film som jag kunde vara stolt över”. Detta för mig till nästa film - som blev regissörens genombrott:

 

 

 

De som känner mig vet att jag är en stor frankofil, så det är tyvärr en tillfällighet att de jag anser är sämst i regissörens filmografi är mestadels på franska. Detta med ett undantag som jag kommer till senare.

 

Hursomhelst är “Polytechnique” en intensiv film med obehagliga inslag. Den är baserad på en verklig skolskujtning och vi får se händelsen genom huvudsakligen två studenter. Filmen lyfter detta på ett känsligt och respektfullt sätt, vilket jag verkligen uppskattar. Likaså valet att göra det svart-vitt. Däremot tar händelsen i sig fokus från karaktärerna, vars insikter jag hade velat fördjupa mig i. Ytterligare saknade den relevant kontext och en väl genomtänkt upplösning.

 

 

 

Villeneuve får mig, som åskådare, att ofta tvivla på gränsen mellan verkligheten och det overkliga. När jag såg “Enemy” för första gången kunde jag inte bestämma mig för huruvida Adam och Anthony är samma person eller inte - och jag är fortfarande osäker. Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen, och jag menar... då vet ni redan innan ni sätter igång filmen att skådespelet är fantastiskt.

 

Filmen, som handlar om två personer med exakt samma utseende men olika personligheter, är välregisserad men tyvärr utdragen och långsam. Detta känns verkligen som övergången mellan Villeneuves tidiga stil och den senare mer “blockbuster-aktiga”. 

 

 

 

Jag hade rätt höga förväntningar på denna film, ska jag erkänna. Både jag, såväl som min bror, hade läst Frank Herberts bok, och slog oss ner i IMAX-salongen i Göteborg efter att ha rest dit från Lund för att få uppleva filmen på en storslagen bioduk. Filmen var väldigt bra. Men den saknade en helhet. Det kändes som första akten i dramaturgin. Inte fulländad på något sätt - vilket först ändras när man sett andra delen, som går på bio nu och som jag strax kommer till. Men alla filmer i “Sagan om Ringen”-trilogin har sin egen berättelse, även om de är del av något större. “Dune” (2021) gav inte den känslan tyvärr.

 

Oavsett imponerades jag starkt av framförallt av cinematografin och musiken. Och såklart Timothée Chalamet, som jag tycker är en nästintill perfekt rollsättning av Paul Atreides.

 

 

 

Skådespelarna, särskilt Lubna Azabal, förtjänar all beröm som de får för “Nawals Hemlighet”, eller “Incendies” - som den heter på engelska. Deras sätt att kommunicera den sociala kommentar som Villeneuve genom intrigen vill formulera ger en stark känsla av autenticitet och känsla. Intrigen berör efterföljden av mamman Nawals död, då hennes barn - två tvillingar - vid läsning av hennes testamente får i uppdrag att hitta deras broder (som de inte visste att de hade), och deras pappa (som de trodde var död).

 

Vissa anser nog att jag borde ranka filmen högre, med sitt engagerande narrativ. Jag håller med, men ansåg att de helt sjuka (verkligen sinnessjuka) plot twists som upptäcks är lite för galet förmedlade, och hade behövt mer underlag.

 

 

 

Denna film med Ryan Gosling och Harrison Ford har ett antal brister såsom för lång speltid och avsaknad av spänning beroende på det långsamma tempot. Men den har också helt makalös regi utifrån den vision Villeneuve hade. Det genomtänkta berättandet visar regissörens absolut bästa sidor.

 

Min personliga favorit-cinematograf är dessutom Roger Deakins, och hans samarbete med Villeneuve är i min åsikt det som gör “Blade Runner 2049” till det den är. Ett visuellt storverk och en av de vackraste filmerna från det föregående decenniet.   

 

 

 

Vissa av de scener som fastnat mest i mitt huvud från Villeneuves filmer är från denna film, vars detaljerade miljö i Mexico skapar fantastiska vyer. FBI-agenten Kate Macer (Emily Blunt) får som uppdrag att fånga Manuel Diaz - en kartellboss. Det finns även en viss brutalitet porträtterad, och regissörens tendens att framställa kvinnor med en stark och modig personlighet blir tydlig.

 

“Sicario” lyser även i sin ljuddesign, något som sällan uppmärksammas men som här blir tydligt. Fantastiska skådespelarinsatser och grymt regisserat. 

 

 

 

Nu till Villeneuves senaste! Denna uppföljaren var helt fantastisk att se på bio - och har du inte gjort det så rekommenderas det starkt. Det visuella är helt fantastiskt och det känns helt sjukt hur man verkligen lever sig in i världen även om det bokstavligt talat utspelar sig på en ökenplanet.

 

Det tekniska är i världsklass och gav mig konstant dopamin. Hans Zimmer gör såklart typ aldrig något dåligt, men detta är trots det bland det bästa av hans verk i mitt tycke. Musiken i samband med miljön bidrar till en grym helhet som slukar en helt och hållet. Filmen är manifesteringen av begreppet “episkhet”.

 

 

 

Jag ska erkänna att jag - till skillnad från många andra på listan - inte hade sett detta mästerverk innan jag förberedde denna listan. Den var bättre än jag hade förväntat mig och jag förstår inte varför den varit på min watchlist så pass länge. Vi får följa en berättelse om två unga flickor som blir kidnappade, och framförallt en av barnes pappa och hur han hanterar situationen. Även en viss polis är central - som försöker hjälpa till så gott det går.

 

Tematiken är tydligt förmedlad och skådespeleriet är enastående. Jackman och Gyllenhaal ger sitt allt och sällan är jag så engagerad i en film-intrig som jag var under hela “Prisoners” speltid. Man kan säga att var fast vid skärmen. Har du inte sett “Prisoners” så har du kvällen planerad nu!

 

 

 

Och så kommer vi till min absoluta favorit. Med obeskrivlig atmosfär, ett emotionellt djup och komplexa intriger speglas Denis Villeneuves ikoniska stil otroligt väl. Till er som bara har sett den en gång - kanske när den kom ut (som för mig) - så rekommenderar jag starkt att se om den. Andra gången var mycket bättre.

 

Det finns ett fantastiskt utforskande av den tematik som presenteras, och sättet lingvistik används för att diskutera människans essens är mästerligt. Det är ett lysande exempel på varför film som helhet är ett underbart medium. Filmens kvalité är bortom denna världen och ett intyg på vad en skicklig regissör kan skapa med rätt budget och rätt arbetslag. Låt mig inte heller glömma att detta är bland mina favoritinsatser av Amy Adams - som dessutom är en av mina favoritskådespelare. Jeremy Renner gör också han ett grymt jobb!

 

Där har vi det. “Arrival” hamnade alltså på förstaplatsen. Jag känner mig rätt nöjd med listan men är fullt medveten om att du personligen kanske inte håller med - Kommentera då gärna vad du hade ändrat och vilka filmer som berört dig mest. Jag avslutar med ett citat från en regissör vars filmer fler borde se; 

 

"Cinema is an art form that is designed to go across borders."

- Denis Villeneuve.