Det känns lite som att jag är en trasig skivspelare som bara gapar ut samma gamla ramsa om och om igen, i alla fall när det gäller stortitlarna till Nintendo Switch. En av de allra första texterna jag skrev här på Moviezine hade rubriken "Zelda gör mig 7 år gammal igen", och denna stämpel är något jag även vill sätta på Nintendos ikon Marios senaste äventyr: "Super Mario Odyssey".
1997 fick jag "Super Mario 64" i julklapp av mina föräldrar, och det var ett spel jag och min familj spelade i flera år. Jag hade min sparfil, min lillasyster hade sin och min pappa, med den finjusterade motoriken och tålamodet som kommer av att inte vara ett barn, var den förste att klara av spelet och ta alla dess 120 stjärnor. Det är ett spel som jag kan utan och innan.
2003 skramlade jag ihop pengar till en alldeles egen Nintendo Gamecube och jag köpte självfallet en konsol som kom tillsammans med "Super Mario Sunshine". Ett spel som på många sätt påminde om föregångaren till Nintendo 64 - fast med en krispare grafik, en perfekt handkontroll och nya rörelsemönster. Även detta spel var något jag spelade till och från i flera år, och som jag tills i år har hållit som mitt favoritspel i "Super Mario"-serien.
Så det är inte helt utan förhoppningar som jag hoppat in i "Super Mario Odyssey", som jag nu har spelat nästan oavbrutet under min fritid de senaste två veckorna. Och jag kan inte summera det bättre än att magin från min barndom och tidiga tonår på något sätt fortfarande är där. Efter de kanske 10 ynka timmarna det tog för mig att klara av spelets "slutboss" och få se eftertexterna rulla är jag redo att ta mig an spelet på riktigt. Det vill säga att återvända till tidigare världar i spelet och fånga alla de "power moons" jag inte hittat tidigare.
Det är med stor glädje jag upptäcker att ytterligare månar nu finns tillgängliga, ofta under svårare omständigheter där plattformandet - som tidigare har varit en barnlek - nu blir en regelrätt utmaning. "Super Mario Odyssey" har lyckats bjuda mig på så pass mycket glädje under den perioden det varit ute som jag inte kännt sedan i mars när jag spelade "The Legend of Zelda: Breath of the Wild".
Livet som spelskribent gör att det är svårt att inte sätta allting under en lupp, alltid på jakt efter de detaljerna jag vill skriva om, att det ibland kan vara svårt att fullt ut njuta av en bra spelupplevelse. Men med "Super Mario Odyssey" har jag haft svårt att lägga ner kontrollen och hitta orden för vad jag tycker. Det om något är ett bra omdöme.
"Super Mario Odyssey" är inte det enda bra spelet som trillat ner från ovan den senaste tiden, du har väl inte missat våra 5 anledningar att plocka upp "Wolfenstein II: The New Colossus" eller hur impad Alexander är av Assassin's Creed Origins?
