Åsa Fiffi Lundh, 42 år, jobbar som färgsättare och är butikschef för en färgbutik. Driver filmbloggen Fiffis filmtajm.
Varför blev du filmkritiker?
- Jag hade en rätt välbesökt vanlig blogg förut och en kväll fick jag feeling och startade filmbloggen som ett komplement till den. Jag tänkte att det måste gå att skriva om film på samma sätt som om vardagsknasigheter och det gjorde det ju. Sen gillar jag att titta på film, det underlättar.
Vad är din viktigaste uppgift som filmkritiker?
- Att inte begränsa mig, att försöka se alla sorters filmer med ett öppet sinne och att kunna förmedla både ris och ros på ett tydligt och lättsamt vis.
Vad ska en bra filmrecension innehålla?
- Många skulle säkert säga att den till största delen ska innehålla objektiv information om den aktuella filmen men det tycker inte jag. Jag tycker en bra filmrecension ska vara så subjektiv och personlig som möjligt, gärna med inslag av svordomar och hittepå-ord samt - såklart - ett betyg. I alla fall om jag själv ska finna nöje i att läsa den.
Vad är det vanligaste felet en recensent gör?
- Jag har svårt för recensenter som tror att filmfestival-vinnare per automatik är högkvalitativa filmer som förtjänar toppbetyg. Sen kan jag tycka att det är en självklarhet att vara vaken under hela visningen om man publikt ska recensera en film, men där verkar vi kritiker resonera lite olika.
Är det en bra tid att vara recensent i?
- Ja det tror jag, jag har i och för sig bara mina fem år med filmblogg att jämföra med men jag tycker det är en bra tid nu, en rolig tid. Det var säkert bra för trettio år sedan också, det fanns bara lite färre fönster att synas i då, lite färre recensenter som kunde göra sina röster hörda.
Hur ser du på filmkritikerns utveckling?
- Det känns som om biobesökarna vill ha mer och mer förhandsinfo om filmerna innan dom väljer vilken film dom ska se och jag tror att många har sina favoritkritiker som dom lyssnar till, läser, litar på. När Nils-Petter var på TV för trettio år sedan var han gud, hans åsikt var lag, för det fanns inte så många andra kritiker som syntes och hördes. Trots att det finns drösvis av filmkritiker nuförtiden så tror jag enbart det är positivt för filmklimatet. Jag tror dessutom att vi filmbloggare har mer makt än vi tror, när det kommer till vilka filmer som blir snackisar och vilka som snabbt faller i glömska.
Hur ser du på din roll som kritiker med nätets framväxt, där alla är recensenter och IMDBs snittbetyg som riktmärke?
- Jag känner mig rätt trygg i min roll. Jag är som jag är. Jag älskar film. Jag skriver om film för att det är det absolut roligaste jag vet. Bloggen växer för var dag som går, så uppenbarligen gör jag något rätt. Välskrivna texter om film kommer alltid ha en plats, IMDBs snittbetyg säger egentligen ingenting om verkligheten och det här med att alla kan bli recensenter är väl rätt härligt egentligen? IMDb-betyget är relevant för filmnördar, inte för "vanliga" biobesökare och filmtittare. Jag skulle säga att dom flesta av mina ljummet filmintresserade bekanta inte ens vet vad IMDb är och dom skulle aldrig komma på tanken att logga in där och betygsätta filmer dom sett.
Hur ser du på skillnaden mellan publikens favoriter och kritikerhyllade filmer?
- Jag kan nog vara ganska svennebananig i min filmsmak ibland och jag märker direkt i inkorgen om jag gett lågt betyg till en film som många massmedialt mer kända kritiker hyllat, och tvärtom. Nu senast gällde det ”Turist”. Jag fick mejl från folk som kände sig lurade, som lämnat salongen, folk som litat på att alla dessa höga betyg på nåt sätt var en garant för att det var en film för alla att tycka om. Jag gillade inte ”Turist” och jag förstod att dessa läsare kände sig bekräftade av min text, dom fick svart på vitt att dom inte "tyckte fel" och inte var ensamma om sina funderingar. Att tycka tvärtemot dom flesta andra kan ibland kännas ensamt, jag vet för jag hamnar där ibland, fast jag känner mig hellre ensam än falsk. Vågar jag inte skriva vad jag faktiskt tycker borde jag notera mina åsikter i ett litet anteckningsblock istället för på en filmblogg.
Hur väljer du vad som ska recenseras?
- Jag skriver om alla filmer jag ser och jag väljer filmer utifrån hoppsan-systemet. Det betyder att det blir vad det blir. Jag ser så mycket film så det brukar bli en bra mix på bloggen vare sig jag planerar vad jag ska se eller inte.
Märker du några påtryckningar från produktionsbolag?
- Nej, inte alls.
Borde inte en ur målgruppen recensera?
- Det vore en ultimat lösning i en värld där filmer enbart gillas av personer i den av filmbolaget tilltänkta målgruppen. Nu funkar det inte så. Jag är knappast målgrupp för ”Tron: Legacy” eller ”Transformers”-filmerna men jag älskar dom. Däremot kan jag tycka det är schysst att påpeka att jag inte tillhör själva målgruppen om jag till exempel skriver om en barnfilm som jag inte tycker om. Det känns mest rättvist mot filmen.
Vilken är din favoritfilm och varför?
- ”Det stora blå”. Det finns inte en dålig scen i den filmen, inte en undermålig kameraåkning, inte en sekund av utfyllnad. En fin historia, toppenskådisar, vackert foto, enastående musik, ett kanonslut och Jean Reno i simglasögon. Det är filmisk perfektion.
Vilken är din favoritplats i salongen?
- I hela mitt liv har det varit rad 4 i mitten men nuförtiden är det oftast så mycket störigt folk i salongen att jag helt enkelt försöker välja platser som är så långt ifrån alla andra som möjligt. Jag är trött på att bråka, på att säga till dumhuvven som pratar, fipplar med mobilen och äter snacks med öppen mun. Jag vill mest bara vara ifred. Fast då ska man inte gå på bio, jag vet det. Jag kan bara inte låta bli.
Har du satt ett betyg som du ångrar?
- Nej. Skulle jag ångra ett betyg så ändrar jag det.
Vad är den största fördelen med att skriva redaktörslöst på webben?
- Formatet. Jag kan skriva hur långt jag vill, hur kort jag vill om vad jag vill när jag vill. Det passar mig alldeles utomordentligt.
Om du fick ställa Nils Petter en enda fråga, vad skulle det då vara?
- Vilken av "Transformers"-filmerna tycker du är bäst?
