Claes-Göran Karlsson, 60 år, recenserar film i SVT:s "Gomorron Sverige", samt i tidningen Damernas Värld. Till och med den 28 november gör han det även i tidningen Metro, därefter tar TT över deras kultur- och nöjesbevakning. C-G ger även bok- och filmtips i SVT-programmet ”Go'kväll".
Varför blev du filmkritiker?
- Film var tidigt en passion och redan som tonåring hade jag särskilda skrivblock där jag recenserade filmer, gav betyg och klistrade in bilder av skådespelarna.
Vad är din viktigaste uppgift som filmkritiker?
- Att stimulera mina läsares och tittares filmintresse och inspirera dom att se filmer som jag personligen tycker är bra och strunta i såna som jag tycker är värdelösa.
Vad ska en bra filmrecension innehålla?
- Det beror på. I dom längre, resonerande morgontidnings-recensionerna är det önskvärt att såväl analysen som recensentens formuleringskonst har en spänst som motiverar utrymmet. Och där vill jag gärna ha en aha-upplevelse, att recensenten sätter filmen i ett större sammanhang, kanske refererar till andra filmer eller även till annan kultur, etc. Själv verkar jag ju i helt andra sammanhang, där det handlar om att med få ord ge ett hum om en films upplägg och story, och sedan förklara varför filmmakarna lyckas, eller misslyckas, med att gestalta denna story.
Vad är det vanligaste felet en recensent gör?
- En sak som jag vet att många läsare och tittare retar sig på är om en recensent berättar för mycket om en films handling, och det irriterar även mig.
Är det en bra tid att vara recensent i?
- Nja, det är väl överhuvudtaget inte en bra tid för kulturjournalistik, särkilt inte i traditionella medier, som papperstidningar och vanliga tv-kanaler, Däremot har det ju kommit fram en del alternativa plattformar för filmrecenserande, och det kan ju vara positivt.
Hur ser du på filmkritikerns utveckling?
- Att kulturjournalistiken får ständigt minskade resurser är inte gynnsamt för vår utveckling. Filmkritik riskerar att på sikt bli en hobbysysselsättning.
Hur ser du på din roll som kritiker med nätets framväxt, där alla är recensenter och IMDBs snittbetyg som riktmärke?
- Att vara filmkritiker är knappast framtidsyrket med stort F. Vår betydelse för folks filmval har säkert redan minskat rejält och lär inte bli större. Men personligen tycker jag att det är mer givande att ta del av en kunnig och välformulerad yrkeskritikers recensioner än av lite löst tyckande från glada amatörer.
Hur ser du på skillnaden mellan publikens favoriter och kritikerhyllade filmer?
- Visst är det ibland en anmärkningsvärd diskrepans mellan publikens och kritikernas topp 10-lista. Som när toksågade "Göta Kanal 2" blev en publiksuccé eller när "Sune i Grekland" vann publikpriset på Guldbaggegalan. Eller omvänt, som när Johan Klings originella "Darling" trots lovorden från oss kritiker inte hittade någon större publik. Bägge dom här företeelserna kan ibland göra mig smått deppig. Men delvis har det att göra med att storfilmer går upp på massa fler dukar än smalare filmer och dessutom attackerar oss från stortavlor, tv-reklam och liknande.
Hur väljer du vad som ska recenseras?
- Eftersom det går upp fler filmer än det finns plats för så brukar jag rådgöra med mina redaktörer om vilka vi ska bevaka och vilka som ska ratas. SVT:s "Gomorron Sverige" är ett brett nyhetsmagasin och inte ett kulturprogram så mina redaktörer vill att jag tar upp svenska filmer, stora snackisfilmer, familjefilmer etc och ibland får vi ha förhandlingar när jag kanske hellre vill recensera en intressant independentfilm än att ta upp plats med att såga en förutsägbar dussinfilm.
Märker du några påtryckningar från produktionsbolag?
- Nja, det händer att distributörer hör av sig och undrar om vi tänker ta upp deras film i morgonsoffan? Men påtryckningar är det inte direkt, mer en undran om dom ska tillhandahålla epk-material (elektroniskt press kit, marknadsföringsmaterial. Reds. anm.), även om dom naturligtvis hoppas att få sin film recenserad.
Borde inte en ur målgruppen recensera?
- Nej, en filmrecensent ska kunna bedöma och förhålla sig till helt olika slags filmer. Det är vårt jobb att ha den fantasin och inlevelseförmågan.
Kan man ge en rättvis recension med så få tecken som ni använder i Metro?
- Vi har ju även en längre recension, på 1800 tecken - men kortisarna får man ta för vad dom är, miniomdömen om filmerna. Men givetvis har dom sina begränsningar.
Jämför att recensera i skrift och muntligt?
- I skrift kan jag fila på formuleringar på ett annat sätt än när jag recenserar i SVT:s morgonsoffa. Det är ju ett samtal med programledarna vars frågor jag inte alltid är beredd på, så det blir lite mer improviserat och mer instinkt än när jag skriver.
Vilken är din favortifilm och varför?
- Det varierar, oftast mellan dessa fem: "Gudfadern 2”, oerhört rik och sammansatt. "Den sista föreställningen”, vackert vemodig med störtsnyggt svartvitt foto. ”Mandomsprovet”, 60-talscool form, svärtad humor, välskriven dialog och briljant musik. ”Casablanca”, den bästa kärleksfilm som gjorts. "Tredje mannen”, för den romantiskt farliga atmosfären i det delade Wien strax efter andra världskriget.
Vilken är din favoritplats i salongen?
- Jag har olika favoritplatser i olika biografer, men alltid en ytterplats, om det inte är 3D, då jag sitter i mitten. På Rigoletto sitter jag helst längst till höger på rad 12, på Park längst till vänster på rad 10, på Grand längst till vänster i främsta raden av bakre sektionen, etc. Ett kufbeteende, jag vet. Och jag tycker det är jobbigt om nån sätter sig precis bredvid mig, även om det är en kompis.
Har du satt ett betyg som du ångrar?
- Jadå, flera gånger. Men jag har lärt mig att leva med det, även om det är jobbigt, särskilt om betyget hamnar i en bioannons. Jag gav den tyska filmen "De andras liv" en fyra i betyg men när jag sedan såg om den kunde jag inte förstå varför jag inte hade gett den en femma. Den är ju fulländad, en fantastisk film till sista rutan. Hur kunde jag missa det?
