”Rytande sångfågel i sliten biopic”.
Så beskrev vår recensent Katarina Emgård "Back to Black", den efterlängtade filmatiseringen av Amy Winehouses liv och karriär. Jag får lov att starkt protestera, men måhända är jag alltmer öppen för och positiv till dessa musik-biopics än många av mina kollegor.
Inom musiken ligger mina preferenser mer i det förflutna. Åren mellan 50- och 80-talet är där jag brukar intressera mig för popen och rocken, men som filmälskare är jag alltid öppen för ett starkt drama. Amy Winehouse är dessutom en av artisterna på senare år som jag tycker är riktigt bra. Med inspiration från gårdagens jazz, soul och R&B och med en stil hämtad från popgruppen The Ronettes lyckades hon ta in klassikerna i modern tid och blev en enorm och Grammyvinnande succé under sitt alltför korta liv.
Hur står sig filmen då? Ärligt talat är den kanske, som vår recensent är inne på, något formalistisk och bockar av de typiska dragen inom genren. Men är det vad man, liksom jag, är nöjd med inom dessa berättelser så gör man det riktigt bra. Skådespelet och utförandet av det hela förstärker helheten och Sam Taylor-Johnson regisserar mycket bra. Marisa Abela tar sig an huvudrollen med bravur, både inom skådespel och sång och lyckas effektivt framställa en stark kvinna.
Även Lucas Mass här på sidan la till den på vår lista över årets sämsta filmer, där han beskrev den som ”omoralisk och respektlös”. Men återigen, gillar du biopics och Amy Winehouse kan åtminstone jag verkligen rekommendera ”Back to Black”. Den lär kanske inte vinna några Oscars och är inte alltför revolutionerande, men i mitt tycke en mycket fin, underhållande och välkomponerad skildring av en favorit som är värd att minnas.
