Den bästa Batman-filmen genom tiderna fyller 15 år

Den 27:e juli 2005 landade Christopher Nolans "Batman Begins" på bio i Sverige. Efter Joel Schumachers två utskrattade filmer "Batman Forever" (1995) och "Batman & Robin" (1997) var det ingen som kunde ana vilken oerhörd comeback den maskerade hämnaren skulle få, men så blev det. Nolan blev en regissörsgigant, Christian Bale expanderade sin karriär explosionsartat och Batman fick återigen en välförtjänt plats vid bordet i finrummet.

 

Efter två uppföljare, "The Dark Knight" (2008) och "The Dark Knight Rises" (2012), och ytterligare ett antal filmer med allas vår fladdermusman känns det trist nog som att "Begins" är den minst omdiskuterade i hela skaran. Enligt mig borde det vara tvärtom, för den är inte bara den bästa i Nolans trilogi (något jag även betonade i min rangordning av alla Nolans filmer), utan den bästa Batman-filmen genom tiderna och ett skinande vägledningsljus i superhjältegenren. Nedan dyker jag ner lite mer detaljerat i varför denna film har hamnat så nära mitt Batman-älskande hjärta. 

 

 

 

Eftersom Batman har det potentiellt rikaste och mest färgstarka galleriet skurkar av alla superhjältar genom tiderna så är det förståeligt att han själv lätt hamnar i skymundan. Figurerna i hans värld är så pass förföriska och ljuvligt förhöjda att en traumatiserad playboy-filantrop som på nätterna klär ut sig till en fladdermusliknande hämnare blir en åsidosatt “straight man” i sammanhanget. Det är bisarrt när man reflekterar över det, att han kan kännas vardaglig och slätstruken i jämförelse med mycket av det andra runt omkring honom. Särskilt när The Joker dyker upp, som i Tim Burtons “Batman” (1989) och Nolans mittenfilm “The Dark Knight” (2008), blir filmskaparna lite väl fixerade vid antagonisten i berättelsen.

Även jag själv älskar The Joker, Two-Face, Bane och resten av gänget likt många andra, men Bruce Wayne och hans alter ego är det bultande hjärtat och den tematiska källbrunnen i dessa berättelser. Hans livslånga trauma, hans patologi och hans evigt splittrade väsen är grundbulten i alla minnesvärda utforskningar av karaktären och ingen av Batman-filmerna tar vara på det så helhjärtat som “Batman Begins”. Nolan riktar verkligen laserfokus mot Bruce Wayne och ger oss den mest heltäckande filmporträtteringen av honom hittills, vilket gör att vi inte träffar Batman förrän över en timme in i filmen. En vågad risk, men resultatet talar sitt tydliga språk.

Nolan visar också med “Batman Begins” att han förstår att berättelsen om Batman är berättelsen om rädsla och rädslans effekt på den mänskliga psykologin. I allt från tillbakablickar till skildringen av resan mellan Wayne till Batman får vi se hur karaktären slås ner och kuvas av rädsla, för att sedan externalisera det och göra det till sitt främsta vapen. Just den tematiska tråden finns med i alla Batman-filmer, mer eller mindre, men ofta bara som en fotnot som snabbt glöms bort när titelkaraktären är fullt formad och ger sig ut i Gotham-natten. Här fortsätter det även efter förvandlingen är klar och till en grad vi aldrig tidigare (eller efter) har sett i en Batman-film.

Att använda Jonathan Crane och hans alter ego Scarecrow, själva personifieringen av rädsla och psykisk terror, som en av huvudskurkarna är ett briljant drag helt på den linjen. I mötet med honom blottläggs Waynes trauma och vi ser att det fortfarande efter tiotals år är ett djupt blödande sår snarare än ett ärr som har läkt. Bruce är en trasig person långt bortom räddning och det glömmer inte filmen bort för en sekund.

 

 

 

När den obligatoriska scenen med Thomas och Martha Waynes död (den överlägset bästa och mest ljuvt “Batman: Year One”-doftande filmatiseringen av den sekvensen hittills) i Crime Alley har kommit och gått befolkas “Batman Begins” av en hel rad fadersgestalter som sluter upp kring den föräldralösa Bruce Wayne. Skådespelarensemblen i hela filmen är bortom alla superlativ ut i minsta biroll, men särskilt bland dessa karaktärer skiner den som starkast.

Först möter vi Ducard, Liam Neesons oförlåtande men till synes välmenande mentor som senare visar sig vara antagonisten Ra's al Ghul i en genuint överraskande och välplacerad vändning. Neeson är perfekt rollsatt som båda av dessa två facetter och balanserar elegant på knivseggen mellan sympatisk och förkastlig, fram och tillbaka. Hans karisma och den kemi som finns mellan honom och Bale gör att det efterföljande sveket verkligen känns djupt ner i själen, särskilt med Waynes bakgrund i beaktning. Samma kan sägas om scenen då Batman väljer att lämna Ra’s åt sitt öde och därmed förlora ytterligare en far. Även där finns det en tyngd som är sällsynt i genren.

En stund senare kommer Michael Caine in och blir på ett ögonblick, från sin första replik, den definitiva filmversionen av den lojala butlern Alfred. Kort sagt radierar han så mycket humanism och värme att man blir knäsvag och drömmer om en klappad och klar adoption. Där Ducard representerar “livets hårda skola” för Bruce får Alfred likt i serieförlagan en mer omhändertagande roll och väger upp med mjuka och fluffiga värden. De känslosamma scenerna med honom och den yngre versionen av “master Wayne” (Gus Lewis) cementerar det starka bandet karaktärerna har och den omåttligt fina faderliga kärleken och omtanken är lika tydlig i scenerna med Bale. Tillsammans är de ofantligt bra.

Även poliskommissarie Jim Gordon får vi den definitiva och oöverträffade versionen av i “Batman Begins”, tack vare både materialet och den alltid lika monumentala Gary Oldman. Med relativt små medel porträtterar han en idealistisk polis som närmar sig total stagnation i ett stigande träsk av korruption och byråkrati. I hans ögon ser vi den pågående kampen mellan framtidstro och tyst desperation och det är hjärtskärande att bevittna. Allt det som görs med Gordon, både i manus och hos Oldman, gör relationen mellan honom och Batman blir mer trovärdig och drabbande än någonsin tidigare. I de mest kritiskt hopplösa av stunder tänder de varandras hopp igen, likt när Gordon hänger sin jacka över en livrädd, traumatiserad och frusen liten pojke (en av mina absoluta favoritbitar i hela trilogin) strax efter hans livs mest avgörande ögonblick.

De två sistnämnda av dessa återvänder i resten av Nolans trilogi, men når aldrig riktigt upp till den omvälvande känsla jag får här, känslan av en helhet som är mer än summan av delarna.

 

 

 

Det jag kan tycka blir mest tröttsamt med många superhjältefilmer är den tomhet och den likgiltighet man ofta känner för actionscenerna, av en eller annan anledning. När hjälten eller hjältarna ryker ihop med filmernas antagonister blir resultatet ibland en enda ryckig CGI-soppa med ytterst lite emotionell investering hos de som tittar. I det fallet flimrar bara en serie bilder och ljudspår framför ens ögon och öron utan någon form av patos och få saker kan söva mig snabbare än det. "Batman Begins" trampar aldrig i den fällan. Filmen har för det första en större lutning åt dramahållet än det mesta andra i genren (vilket kan sägas om hela Nolans trilogi) men även när actionscenerna väl kommer så gör den helt rätt. Den beundransvärda sparsamheten med visuella effekter är en del i det hela, men främst tänker jag på hur varje actionscen blir en sorts psykoterapi för vår titelhjälte. 

 

Varje rivalitet, varje konfrontation och varje sammandrabbning har en tydlig förankring i Bruce Waynes/Batmans utveckling och det engagemang vi som tittar känner blir därför sällsynt högt. I de tidiga träningsscenerna med Ducard (exempelvis den magiska katana-scenen på den frusna sjön) utmanas Bruce sköra föreställningar om sig själv och sin far, samtidigt som en ny fadersgestalt och mentor materialiserar sig framför honom i realtid. I actionscenerna med Scarecrow strider Batman mot en personifiering av sina innersta demoner och sin djupaste rädsla, vad kan vara mer drabbande än det? Ett exempel är när han i en av de scenerna förgiftas av Cranes serum, totalt decimeras mentalt och får ringa efter Alfred mitt i en fullskalig panikattack på en regnig bakgata (likt hur ett litet barn ringer efter sina föräldrar i en nödsituation). Det slår aldrig fel, där brister jag ut i gråt.

 

Även i scenerna mot slutet, när Batman gör upp med Ra's al Ghul, läggs allt fram på väldigt känslosamt vis. Samtidigt som det konkret är en kamp mellan Batman och Ra's med Gotham och dess invånare i vågskålen så är det också en mer abstrakt kamp mellan Bruce och den problematiska sidan av hans far. När den konflikten slutar med ett dödsfall blir det ett riktigt slag i magen och effekten håller i sig genom eftertexterna och vidare på ett sätt som jag inte riktigt har upplevt i genren sedan dess. 

 

 

 

Även om jag föredrar “Begins” så är jag ett massivt fan av “The Dark Knight” (2008) också, likt varenda person i världen med puls. I mångt och mycket byggde den vidare på föregångaren på lyckat vis och omfamnade det förflutna, men Nolan begick också ett oförlåtligt brott mot det kontrakt som skrevs med publiken under första filmens speltid. Han valde nämligen att helt styra om sin Batman-estetik och gick från en mer realistisk version av Tim Burtons Gotham City till en totalt intetsägande blandning av Chicago och Pittsburgh. I “Batman Begins” kändes det verkligen som att han åtminstone försökte (och till största delen lyckades) skapa en ny och unik Gotham-variant med exempelvis Waynes högteknologiska monorail och “the narrows”. Blinkningen till Burtons filmer är tydlig men överlag kändes det som något nytt och kittlande.

Frågan är med andra ord vad det var som hände efter det, för redan i öppningsscenen av “The Dark Knight” (en utsökt scen, för övrigt) var det tydligt att han helt hade släppt det tänket och den inriktningen. Rökiga gränder, väl avvägd gotik och dunkla återvändsgator hade utan förklaring plötsligt bytts ut mot polerade skyskrapor, finansdistriktskänsla och generiska storstadsmiljöer som är långt mycket mindre visuellt intressanta än det förstnämnda. Batman är milt sagt en gotisk figur och han behöver sin gotiska spelplan för att fungera som bäst, ett faktum som Nolan tyvärr totalt tappade greppet om med sina två Begins-uppföljare.

Något liknande hände också med dräkten som utvecklades från en mer klassiskt designad Batman (varsamt modifierad och moderniserad för en ny era, till magnifikt resultat) till en hyperfunktionell version med lustigt slimmad nacke och flera ihopbyggda skyddskomponenter. Även där såg vi alltså en rejäl nedgradering i jämförelse med det vi fick först och så förblev det sedan hela vägen till eftertexterna av “The Dark Knight Rises” där dräkten (och allt annat) var som svagast. Jag kan givetvis förstå Nolans intention att söka sig till så mycket realism som möjligt, men det är väldigt tråkigt att se hur den jakten ibland förs på bekostnad av några av de allra finaste och mest ikoniska bilderna i franchisen.