Christopher Nolans 12 filmer rankade - från sämst till bäst

 

Jag ska börja den här texten med att klargöra att jag har lite av en kluven inställning till Nolan. Hans förmåga att göra mainstreamfilm med en viss "edge" gör att han går hem hos väldigt stora skaror filmälskare, varav en ansenlig del anser att han är en av tidernas främsta filmskapare (om inte den allra främsta). Flera av hans verk, särskilt de som kom under perioden 2008 till 2014, räknas av en del till tidernas bästa filmer.

Jag älskar flera av hans alster men håller samtidigt inte med, eller åtminstone inte helt och hållet. När Nolan arbetar på sin högstanivå blir resultatet lysande, det medger jag, men många av hans mest älskade filmer tyngs ner av de värsta dragen i hans filmskapande. Stereotypa karaktärer, trubbig dialog och övertydlighet, för att ta några exempel på sånt som återkommer. Att flera av hans filmer rankar högre än Alfred Hitchcocks "Psycho", Francis Ford Coppolas "Apocalypse Now", Ridley Scotts "Alien", Stanley Kubricks "2001: A Space Odyssey" och Akira Kurosawas "High and Low" på sajter som IMDb gör onekligen att ordet överskattad smyger fram.

Min potentiellt vredesframkallande (om föregående versioner av den här listan är någon indikation) åsikt är att Nolan är som bäst när han skalar ner, när han släpper taget om sina överkokta scifi-koncept och gör något med mer nerv och intensitet. Det kan nog ge en indikation om hur listan nedan ser ut. 

 

 

 

Få är tillräckligt varma i kläderna när de gör sin första långfilm och inte heller Christopher Nolan var en av dem. Den svartvita och knappt 70 minuter långa "Following" – berättelsen om en ung författare som förföljer främlingar i hopp om att hitta inspiration till en roman – vittnar om ett intressant bildspråk under utveckling och mycket potential, men i det stora hela känns den som en halvfärdig studentproduktion. Några få minnesvärda scener och idéer slarvas bort i en relativt ointressant och haltande helhet. Trots den ringa speltiden så känns den lång och utdragen, som om en intressant kortfilmspremiss har sträckts ut alldeles för långt bortom sin hållbarhet.

 

 

 

Med den här tredje delen i sagan om Christian Bales Batman hade Nolan möjligheten att bygga färdigt en fulländad superhjältetrilogi. Istället valde han att göra "The Dark Knight Rises", en medioker film som sviker mycket av det som de tidigare två filmerna varmsamt och vackert hade åstadkommit. Han slängde in pinsamt dålig comic relief, knåpade ihop ett mestaldels logikfritt narrativ, underminerade Bane till förmån för en katastrofalt mycket sämre antagonist och gav oss den tråkigaste Batman-dräkten genom tiderna. Till råga på allt är det krystade dubbelslutet så otillfredställande och forcerat att jag aldrig kommer kunna förlåta det.

 

 

 

Efter att en hoppfull gnista tändes i Nolans filmografi i form av "Dunkirk" trodde jag att han hade hittat rätt spår igen, men reservationerna och farhågorna jag hade inför "Tenet" besannades. Likt i exempelvis "Inception" och "Interstellar" är hantverket klanderfritt och det vågat komplexa greppet med "tidsinversion" är briljant utfört, nästan till häpnadsväckande grad. Problemet är de andra paralleller man kan dra till de två filmerna, nämligen tunna karaktärer som är svåra att bry sig om och platt dialog som till stor del består av regelförklaringar och övertydligheter. Inte ens underbara John David Washington i en pangkostym eller pigg action kan väga upp för den emotionella tomheten. 

 

 

 

Visst, den tacklar ett intressant koncept och har visuellt kittlande action, men det på pappret komplexa stoffet förenklas och överförklaras till den grad där filmen helt slutar intellektuellt utmana och ifrågasätta. Likt "Interstellar" har den problem med var all information ska ta vägen och Nolans bristfälliga lösning är att kasta in Elliot Pages styltiga karaktär som Cobb (Leonardo DiCaprio) sedan fullständigt begraver med "regler" och mekanik. Att en film om något så underbart abstrakt som drömmar är så precist förpackad, visuellt konkret och svarar på varenda fråga istället för att lämna lite åt fantasin är enligt mig ett misslyckande. 

 

 

 

En fantastisk men likväl sorgligt bortglömd thriller som innehåller Robin Williams allra finaste prestation. Han och Al Pacino sätts i kollisionskurs och lockar fram varandras starkaste sidor, samtidigt som Nolan själv är som mest återhållsam och försiktig i sitt filmskapande. Vad som först är en enkel katt och råtta-story utvecklas till så mycket mer, där en bred och snårig gråzon vilar över gränsen mellan rätt och fel. Den surrealistiska stämningen – förstärkt av det paradoxalt otäcka konstanta dagsljuset – ligger tät och allt från Wally Pfisters foto till David Julyans musik är sylvasst genomfört. 

 

 

 

Det ultimata exemplet på hur ojämn Nolan kan vara i sitt filmskapande. Scenerna i rymden och på främmande planeter snuddar ofta mot mästerverksnivå (dockningssekvensen - wow!) medan de bitar som utspelar sig på jorden gränsar mot olidliga. Starka skådespelare som Jessica Chastain och Casey Affleck försöker rädda upp sina delar men får verkligen ingenting att jobba med, utan står mest och trampar vatten eller dumförklarar publiken. Hela filmen har för mycket av det sistnämnda, vilket inkapslas bra av scenen där två NASA-rävar förklarar för varandra vad ett svart hål är. McConaugheys emotionella prestation och Zimmers episka musik får pluspoäng dock.

 

 

 

Om jag hade gjort den här listan för 15 år sedan så är det mycket möjligt att den här hade hamnat på förstaplatsen, då den länge var en av mina absoluta favoritfilmer. Efter ett flertal omtittar har den tappat lite, men den är fortfarande stark. På briljant vis bygger Nolan hela storyn som ett trolleritrick och när "the prestige", den tredje delen i tricket, väl kommer tappar man hakan fullständigt. Narrativet är imponerande sammanvävt och markerar bröderna Nolans mest fulländade insats som manusförfattare, den saken är säker. Dessutom ger Christian Bale, Hugh Jackman, Rebecca Hall och Scarlett Johansson verkligen allt och lyfter materialet ännu högre. 

 

 

 

Bara Heath Ledgers vågade och nästan rabiata Joker-prestation gör det här till en helt oförglömlig film, men det som tar "The Dark Knight" till nästa nivå är att nästan allt annat i filmen lyckas matcha hans majestätiska nivå. Berättandet är tematiskt rikt och komplext, tempot är pulserande högt trots den långa speltiden och de sköna Michael Mann-influenserna präglar varje bildruta. Balansen Nolan får till mellan blodigt allvar och livfullt blockbuster-spektakel är också sällsynt lyckad rakt igenom, vilket ger filmen en emotionell tyngd som många stora Hollywood-produktioner saknar. På minussidan tycker jag att filmen missar några av de pusselbitar som gör seriernas Batman till den ikoniska karaktär han är, men det är en petitess i sammanhanget.

   

 

 

För mig som livslång Batman-nörd är den här filmen ren njutning rakt igenom och utan tvekan den starkaste delen i trilogin. I många avseenden liknar den "The Dark Knight" i hur den tar Batman på allvar och grundar honom i realism och universella teman, samtidigt som den levererar bombastisk action och högt underhållningsvärde. "Begins" lyckas också på en del punkter där uppföljarna ibland haltar; dramaturgin flyter bättre, dräkten är mer traditionell och estetiskt är Gotham mer än bara en Chicago-kopia. Batman får vara Batman och Gotham får vara Gotham, helt enkelt. Dessutom älskar jag att Nolan viger så pass mycket tid åt Bruce Wayne och hans fascinerande resa före Batman kom in i bilden. Den bästa Batman-filmen genom tiderna, tills "The Batman" tågade in. 

 

 

 

"I have this condition". Innan 2017 års "Dunkirk" verkade det som att Nolan nådde sin peak väldigt tidigt i karriären, då hans andra film "Memento" länge höll en självklar förstaplats. Inget annat i hans karriär kunde mäta sig med hur experimentell och lekfull han var när han berättade Leonard Shelbys (Guy Pearce) historia. Leonard lider av en sorts extrem anterograd amnesi (han kan inte lägga nya saker på minnet) vilket Nolan skildrar genom att placera filmernas scener i bakvänd ordning. Det är ett mästardrag, för effekten blir att vi i publiken försöker lägga det komplicerade pusslet med hjälp av noteringar och foton precis som huvudkaraktären. Betydelsen av varje scen förändras av den efterföljande på ett sätt som är helt unikt. Den rörliga bildens möjligheter nyttjas här till max, ren filmmagi.

 

 

 

En lika monumental som djupt omskakande bioupplevelse, lika tekniskt fulländad (Hoyte van Hoytema! Ludwig Göranssön!) som narrativt gripande. Här tar Nolan vad som i grunden är ett biografiskt drama och stöper det i så mycket pulserande intensitet och spänning att det känns som en nervig thriller. Hans ambitiösa och tidshoppande (såklart) porträtt av ”atombombens fader” tar inga enkla genvägar utan dyker ner i alla motsägelser och moraliska knutar. Cillian Murphy, som bär stora delar av filmen på sina axlar, får Oppenheimer att återuppstå framför våra ögon. Både han och Robert Downey Jr. i en ovanligt nedtonad (på bästa sätt) roll är bättre än någonsin tidigare. Slutklämmen är en käftsmäll som jag sent ska glömma. I takt med att åren går kan detta visa sig vara hans allra bästa film - det får tiden utvisa. Ett mästerverk, oavsett. 

 

 

 

Eftersom jag tycker att Nolans glöd falnade rätt rejält efter just "The Dark Knight" så markerade "Dunkirk" en sjuhelsikes form-comeback när den kom för sex år sedan. Han levererade här sin kortaste film sedan "Following", kapade bort allt onödigt fett och drog ner dialogen (och därmed även expositionen) till minimumnivå. Resultatet är kort sagt enastående. Istället för att fastna i de narrativa fällor han har tampats med i hela karriären så omfamnade han sin tekniska expertis och fullkomligt bombarderade publikens ögon och öron med råa intryck. 

Slutprodukten är något som kan jämföras med "Mad Max: Fury Road" i hur enkelt och avskalat berättande med visuell punch blir så ändlöst kraftfullt. Särskilt sekvenserna med en dogfightande Tom Hardy i en skramlande spitfire gav mig så pass euforiska känslor att ingen bioupplevelse sedan dess har kunnat matcha dem. Bilderna som Nolan och Hoyte van Hoytema levererar är för övrigt långt bortom alla superlativ.