Har du någonsin sett en film som du verkligen älskar från början till slut? En film som verkligen talar till dig, ger dig nya perspektiv och insikter. Men när du lämnar biomörkret så märker du att ditt sällskap fullkomligt avskydde samma film. Hur är det möjligt?, tänker du. Vi har ju precis samma filmsmak, ändå är era upplevelser helt olika.
Jag vet varför.
Det finns en egenskap som dessa filmer ofta delar, som man tenderar att antingen älska eller hata. Filmvärldens motsvarighet till koriander. Det handlar om hur mycket filmskaparen förlitar sig på intrig.
En film kan antingen vara främst driven av intrig, det finns en tydlig handling som filmens berättande drivs av, eller karaktär, det händer inte lika mycket men man får en intim inblick i huvudpersonens inre. Alla filmer innehåller både intrig och karaktär, men i vissa filmer händer det väldigt lite.
Kritikernas älsking "Aftersun" - varför så tråkig?
Ta till exempel en tydlig vardagsskildring som kritikerrosade ”Aftersun”. I denna ”Oscars-darling” får vi följa en flicka och hennes frånvarande pappa som anstränger sig för att bygga en starkare relation till sin dotter. Trots sin depression och sporadiska tillvaro i dotterns liv, vill han skapa en minnesvärd semester för sin dotter.
Det händer i princip ingenting under filmens nästan två timmar långa speltid, ändå säger den väldigt mycket. Men, om du tycker att intrig är viktigt kommer du antagligen hata ”Aftersun”.
”Paterson”, ”The Florida Project” och den senaste kritikerfavoriten ”The Banshees of Inisherin” är alla exempel på filmer där ingenting egentligen händer. Filmernas fokus ligger på att skildra en karaktär eller plats i detalj. Något annat som alla dessa filmer delar, är en relativt stor diskrepans mellan kritiker och publikbetyg.
"Det är sista gången jag låter dig välja biofilm!"
Kritiker tycks galna i karaktärsdrivna filmer. Kanske är det så att karaktärsdrivna filmer oftare utforskar annorlunda och mer komplexa teman, medan den genomsnittlige kritikern ser en uppsjö av likartade handlingsdrivna filmer.
Kanske är det helt enkelt så att kritiker till mindre grad behöver en stark händelseutveckling för att uppskatta en berättelse. Oavsett anledning, riskerar denna detalj att skapa en växande klyfta mellan kritiker och publik.
Det här är ett fenomen som sträcker sig längre än bara film och tv. Litteratur, teater, egentligen alla former av berättelser verkar präglas av kampen mellan intrig och karaktär. De flesta nobelprisvinnare i litteratur lutar solklart mot den karaktärsdrivna vägen, medan storsäljande deckare drivs av en välarbetad intrig. Det utgör en stor del av grunden till skillnaden mellan ”bred” och ”smal” kultur.
Jag tror att kritiker behöver bli bättre på två saker. Dels behöver vi kunna förmedla till publiken var verket i fråga står på skalan mellan intrig och karaktär, och dels kanske särskilt välgjorda intrig-drivna filmer borde visas större uppskattning.
