De 10 bästa tv-serierna från HBO

Nu är sommaren här och även om vi alla ser eviga grillpartyn i eftermiddagssolen framför oss vet vi innerst inne att vädret med största sannolikhet kommer att sätta käppar i hjulen för våra planer. 

Tur då att vi har streamingtjänster och DVD-boxar. Sommarsemestern är nämligen en utmärkt tid för att se om, se ikapp eller upptäcka alldeles nya serier. Och vem behärskar väl kvalitets-tv bättre än HBO? Inget annat bolag har haft samma fundamentala betydelse för den utveckling vi sett av mediet sedan slutet av 90-talet. HBO fullkomligt revolutionerade tv-berättandet med serier som ”The Sopranos”, ”OZ” och ”Sex and the City”. 

Genom åren har den svordomsälskande kanalen producerat ett imponerande antal högst sevärda serier. Vi gav oss på det smått omöjliga uppdraget att lista de tio bästa. Håller ni med? Antagligen inte!

Dessvärre blev det bara två säsonger av det stämningsfulla, men smått förvirrande, ”Carnivale”. Det är förståeligt, om än tråkigt, att den stora massan aldrig riktigt fattade tycke för serien. ”Carnivale” är med sitt långsamma tempo och sina surrealistiska undertoner bland det märkligaste HBO producerat. Dock ett måste för alla som uppskattar visuell symbolik och filosofiska teman.

”Curb Your Enthusiasm”, eller ”Simma Lugnt Larry” som det skrattretande nog döptes till på svenska, är en typisk vattendelare. Somliga älskar det medan andra inte alls tycks förstå poängen. Skaparen Larry David spelar en fiktiv variant av sig själv och blir allas vår antihjälte då han ifrågasätter den ena sociala konventionen efter den andra. Ofta lika hysteriskt roligt som irriterande.

Geniala Lena Dunham har på många vis varit med och omskapat den extremt framgångsrika men uttjatade sitcom-kultur som nådde sin kulmen med ”How I met Your Mother” och nu dör en långsam död med ”The Big Bang Theory”. På pappret framstår ”Girls” som vilken generisk sitcom om unga människor i New York som helst. I själva verket är det en nyanserad berättelse om en ung generation som inte får ihop sina högt ställda förväntningar med den bistra verklighet som väntar dem i vuxenlivet.

Den mest nedladdade tillika påkostade tv-serien som någonsin gjorts. Var det inte så? ”Game of Thrones” är rakt igenom storslaget vilket för den delen inte innebär att manuset tvingats stå åt sidan. Dess oerhörda framgångar beror sannolikt på denna relativt ovanliga kombination av begåvat berättande och episka fantasymiljöer.

”Deadwood” lyckades med det allra mesta, men fick trots detta endast tre säsonger. Det är rått, kallt och ibland nära nog outhärdligt. Ändå tittar man vidare. Deadwood visar hur ett samhälle i sin absoluta vagga växer fram och tar form genom människors obändiga vilja att bygga någonting för sig själv och sin familj liksom för andra. Tittar man noga ser man – på gott och ont – en skymt av människans alla olika sidor.

Många har försökt men få har lyckats. Man skulle kunna påstå att ”True Detective” var den första serien på 24 år som verkligen förmådde tillfredsställa alla ”Twin Peaks”-fans behov av någonting nytt i samma anda. Med sin kombination av naturmiljöer, mystik och ockulta undertoner framkallar den en lika obehaglig som oemotståndlig stämning. ”True Detective” är bland det bästa som gjorts under 2010-talet, låt oss hoppas att kommande säsong håller samma höga nivå.

Även om ”The Sopranos” blev det stora genombrottet för HBO:s kvalitativa tv-dramer var det den numera kultförklarade fängelseserien ”OZ” som satte riktningen för bolagets utveckling de kommande åren. Skildringen av livet bakom fängelsets låsta portar är med nödvändighet brutal och tvingar tittarna att ifrågasätta normer och moral i sin allra mest koncentrerade form.

Tony Sopranos namn har kommit att bli synonymt med maffian i samma utsträckning som Don Corleone och Al Capone. Naturligtvis ligger ett utmärkt manus och fenomenal regi till grund för seriens höga kvalitet men det är svårt att föreställa sig samma resultat med någon annan än James Gandolfini i rollen som den karismatiska New Jersey-bossen. Trots de fasansfulla brott vi ser Tony göra sig skyldig till tittar vi aldrig bort. Troligtvis på grund av att Gandolfini, med små diskreta uttryck, lyckas visa så mycket mer av sin karaktär än bara monstret.

Alan Balls nattsvarta komedi handlar om familjen Fisher som driver en begravningsbyrå i ett Los Angeles långt ifrån Hollywoods glamour. Har man väl sett serien från början till slut går det inte att skaka av sig dess värld. Karaktärerna – Nate, Brenda, Claire, David – liksom stannar med dig som vänner från förr. ”Six Feet Under” är allt det där som ”Grey's Anatomy” ofta försöker, men misslyckas med att vara: skruvad, rolig och emotionell på samma gång.

Här har vi en serie som hyllats så mycket och så ofta att det verkar onödigt att alls yttra några fler ord på ämnet. Men vi måste dessvärre göra det. ”The Wire” har med rätta jämförts med berättande i romanform, vilket delvis erbjuder en förklaring till dess briljans. Genom att väva ihop ett stort antal perspektiv lyckas skaparna med konststycket att framställa ett kriminaldrama som vare sig innehåller några uppenbara antagonister eller protagonister; enbart informella och formella regler som vi alla måste underkasta oss. Har ni av någon anledning missat ”The Wire” bör denna placeras högst upp på listan över HBO-serier att se under semesterns blåsiga, regniga och allmänt trötta dagar.