De bästa och sämsta skräckfilmerna från 2015

I dessa tider då skräckgenren vacklar fram och tillbaka, vilket varit uppenbart i år, så finns det ändå ett ljus och hopp i här och var. Här är mina 6 bästa samt 6 sämsta skräckfilmer från år 2015.

En ”found footage”-film om den ökända och populära myten ”Slenderman”, som trots smärre brister i storyn ändå lyckas leverera en av årets mest spännande och obehagliga filmupplevelser. En grupp ungomar hittar en låda med gamla videoband inlåsta i en skrubb i ett hus som är på väg att säljas. Banden visar hur familjen som tidigare bodde i huset förföljs och plågas av en ansiktslös figur i svart kostym med onaturligt långa armar, som sakta men säkert driver den stackars familjen till vansinne. Efter att ha börjat analysera videobandens innehåll närmare inser ungdomarna snart att samma väsen som förföljde familjen på banden nu har satt sikte på dem. 

Av alla de – i många fall riktigt bra – filmer som gjorts på ämnet Slenderman så är denna en av de bättre och definitivt sevärd om man är intresserad av den numera smått ikoniska  skräckfiguren och dess historia. 

Guillermo Del Toro slänger ned skräck, fantasy och drama i sin kittel, blandar ihop och serverar oss en årets mest minnesvärda skräckfilmer. En film som inte bara är visuellt spektakulär i klassisk Del Toro-anda, utan som även har en välskriven, dramatisk, spännande och samtidigt riktigt kylig story. Tillsammans med den högklassiga skådespelarensemblen med namn som Tom Hiddleston, Mia Wasikowska, Charlie Hunnam och Jessica Chastain blir den något som tittaren sent kommer att glömma – lika trollbindande som skrämmande och spännande.

Jag har alltid tyckt om kortfilmer inom skräckgenren – det är oftast bland dessa man hittar riktiga guldkorn och det är även här som många av de större och mer framgångsrika skräckfilmerna haft sin början. ”Tales of Halloween” är en antologi med korta, smarta, roliga och riktigt ondskefulla skräckfilmer som alla på något sätt har med Halloween att göra. Antologin leder tillbaka tankarna till gamla skräckserier som ”Tales from the Crypt” (1989) och ”Tales from the Darkside” (1983). 

”Tales of Halloween” är en underhållande blandning av mörk komedi och skräck som lockar fram några illvilliga skratt och i – några av kortfilmerna – hopp om framtida utveckling till något större. 

En sista runda av japansk förbannelse! Den sista filmen i ”Ju-on”-serien går tillbaka till rötterna och går i ungefär samma stil som originalet, där vi får se storyn utspelas från de olika karaktärernas perspektiv. Filmen har spår av den obehagliga och spöklika atmosfär som originalet hade och både Kayako och Toshio är tillbaka för en sista omgång med publiken. Dessvärre känns filmen väldigt uttröttad och redo att pensioneras, man märker att man sugit på den här karamellen lite för länge och att inte mycket av smaken finns kvar.

Trots detta måste jag ändå konstatera att den tillhör de bättre filmerna i år, speciellt om man som jag är ett stort fan av asiatisk skräckfilm och speciellt just ”Ju-on”-serien. Den har kvar lite av känslan från de tidiga filmerna, är väldigt snyggt filmad och bjuder även på hyfsat skådespel. Jag skulle inte våga kalla detta en värdig avslutning på en av de filmserier som satte Japan på den internationella skräckfilmskartan, utan ser den snarare som en lite nostalgisk, lagom skrämmande och därför sevärd skräckfilm.  

Lika obehaglig som välspelad och med en blodisande och samtidigt spännande story – allt detta placerar in ”Sinister 2” bland årets absolut bästa skräckfilmer. Dessutom innehåller filmen en av årets mest grafiskt skrämmande scener. Courtney Collins – en ensamstående mor och hennes två söner – är på flykt från deras våldsamme exmake och far. De flyttar in i ett gammalt hus ute på landsbygden där de hoppas få vara ifred. De vet dock ingenting om husets mörka förflutna som snart gör sig allt mer påmint.

Ciarán Foy (”The Citadel” 2012) star för regin och har verkligen lyckats leverera en uppföljare som lägger sig på samma nivå som sin föregångare, något vi inte ser varje dag inom skräckgenren numera. Skådespeleriet är riktigt bra på sina håll, i synnerhet pappan som spelas av Lea Coco. Storyn är välskriven och byggs upp på ett spännande och allt mer skrämmande sätt under filmens gång. Den unga mamman och hennes två barn har ingenstans där de kan känna trygghet, deras pappa söker frenetiskt efter dem med onda avsikter och huset de flyttat till visar sig snart vara lika ondsint; det finns således ingen utväg.

Syskonen Becca och Tyler skickas ut till sina morföräldrars hem, en liten gård mitt ute på vischan, när deras mor åker på en kryssning. En par lugna och avslappnande dagar ute på landet med mormor och morfar låter väl inte helt fel. Dock inser barnen snart att något inte står rätt till. Mormor och morfar beter sig väldigt konstigt och det blir bara värre, värre och värre!    

Jag vågar hävda att “The Visit” utan tvekan är årets bästa skräckfilm. Smart, nervkittlande och något av det mest obehagliga man kunnat skåda i år. En maxad skräckupplevelse som kastar tankarna tillbaka till sagor som Hans och Greta och filmer som ”The Taking of Deborah Logan” (2014). M. Night Shyamalan står för regin och jag nöjer mig med att säga:  du har ingen aning om vad du har att vänta!

Eli Roth och Keanu Reeves slår sig ihop och levererar något som man kunde hoppas bli en ganska hyfsad skräckthriller. Men trailers, och i synnerhet skräckfilmtrailers, kan vara ack så vilseledande. Det enda som nästintill skräms i filmen är dessvärre hur dålig och stundtals fånig den är. Två unga tjejer knackar på hos Reeves, som spelar en familjefar som tillbringar helgen hemma i sin ensamhet för att söka skydd från regnet och kylan. Reeves bjuder motvilligt in dem och därefter tar hans bekväma och lugna tillvaro en rutschkanafärd ned i en bisarr mardröm, då tjejerna inte alls är så oskyldiga som de verkar vara.

Reeves skådespel är så stelt och obekvämt att man vrider sig i filmsoffan, han verkar till och med tråka ut sig själv till den milda grad att han inte vill något annat än att gå och lägga sig, och vad gäller resten av skådespelaresemblen är det inte heller mycket att hänga i julgranen. Storyn är i grunden en annan version av ”Funny Games”; dessvärre är den förutsägbar, långtråkig och stundtals bara fånig. 

Detta var något jag faktiskt såg mycket fram emot – återigen en teaser som verkligen satte en riktigt kusligt stämning och väckte hopp om en riktigt bra ”found footage”-film, och till en början verkar den faktiskt infria förhoppningarna. Vi får följa en grupp collegestudenter i full färd med en stor återuppsättning av en gammal skolpjäs, som 20 år tidigare slutade i en fruktansvärd tragedi när en student dog under pjäsen. Ni anar nog i vilken riktning vi är på väg och filmens tagline förtydligar det ännu mer – ”Every School Has Its Spirit”. Fyndig tagline där, men detta har vi sett förut. 

Filmen börjar faktiskt bra när studenderna börjar treva runt i skolans mörka förflutna och man känner obehaget och spänningen i att inte veta vad som kan komma att hända. Men därefter är det i vanlig stereotyp ordning dags för allt att fallera, när studenterna bryter sig in i skolan på natten och de mörka krafterna som finns begravna där väcks till liv. Det springs omkring och skriks hysteriskt med kameran fladdrande åt alla möjliga håll, folk kastas omkring av något vi inte ser och fullständigt kaos utbryter. 

Det är ”Paranormal Activity” all over again och regissören verkar ha fått för sig att så länge det är found footage så är det mer realistiskt, nyskapande och skrämmande utan att storyn behöver vara av någon högre kvalitet. En halvfjantig jumpscarekavalkad att skrika till, men någon kvalitetsskräck är inte att förvänta sig.

Här har vi till att börja med ett intressant storykoncept. Idag, när vi i princip lever till stor del genom diverse sociala medier, är det väl inte helt fel att flytta skräckfilmerna till en ny scen och börja experimentera? Nu är en film som utspelar sig genom en datorskärm –  Skype, Facebook etc. – inte det enklaste att göra underhållande hela vägen. Japanerna lyckades redan 2001 med ”Kairo”, där storyn endast i mindre utsträckning utspelades över mystiska webbsajter. 

I ”Unfriended” kontaktas en grupp ungdomar online av en gammal klasskamrat, vilket är allt annat än trevligt om man betänker att hon begick självmord ett år tidigare. Någon eller rättare sagt något använder hennes konto med ondskefulla och hämndlystna avsikter. Filmen lyckas emellertid mindre bra med att skapa spänning och blir emellanåt alldeles för långsam. Att titta på en grupp ungdomar som chattar via skype eller skriver meddelanden på Facebook är uppenbarligen inget vinnande koncept. Det känns förutsägbart, stundtals långtråkigt och tyvärr inte särskilt effektivt på skrämselfronten. Skådespeleriet är litet tröttsamt då vi återigen har att göra med det stereotypa gänget av collegestudenter som vi redan kan utan och innan. En och annan jump scare lyckas väl göra sitt jobb, men i övrigt var detta inget att jubla över. 

Vatikanstaten sägs ha gjort videomaterial från ”verkliga exorcismer” tillgängligt för den här filmen vilket man tycks kunna snappa upp i filmens intro, som faktiskt är riktigt bra. I övrigt kan ni redan nu förpassa ”The Vatican Tapes” till den snart oändliga listan av spin-offs på ”Exorcisten”. Även i ”The Vatican Tapes” är det i vanlig ordning flygande sängar, frätande vigvatten, mystiska exorcistpräster och en ung oskyldig tjej som faller offer för djävulens demoner och som sista utväg, efter att ha undersökts av landets alla medicinska experter, tar till en exorcism som bot. Märkligt nog tycker jag mig känna igen det här har det möjligen gjorts tidigare?

Nåväl, filmens story byggs stegvis upp på ett stundtals spännande sätt, men blir allt svajigare och mer igenkännbar ju längre fram i filmen vi kommer. Karaktärerna känns stereotypa och det är svårt att fatta tycke för dem, vilket leder till att man helt enkelt inte alls bryr sig om vad som händer med dem. 

Det litet nyare elementet i filmen, som mig veterligt inte tagits upp i tidigare spin-offs på ”Exorcisten”, är Vatikanens hemliga valv där man arkiverat allt material och dokument kring utförda exorcismer. Detta är dock en aspekt som inte vävts in i storyn på ett djupare plan än att tittaren får veta att arkivet finns och vad det har för funktion, vilket är en besvikelse eftersom det skulle kunna utvecklas betydligt och göra filmen mer unik och spännande. 

Trailern blev en onlinesensation och en ihärdig snackis vid sin release. Rubriken ”den läskigaste trailern någonsin?” smälldes upp i princip överallt. Jag frågar mig fortfarande var detta hade sin grund i, då trailern i mina ögon inte gav mer än en smått obehaglig stämning då och då.

Storyn känns på något sätt väldigt långsam och man väntar hela tiden på att något riktigt skrämmande och sensationellt ska hända, något som man aldrig hade kunnat vänta sig. Det var i alla fall på den nivån mina förväntningar låg efter att ha sett trailern. Men det kommer aldrig, istället rullar storyn på i promenadtakt och jag började snart tappa intresset och bara ville att filmen skall vara över. Skådespeleriet är dock inget att klaga på och fotot samt miljöerna i filmen är ögongodis. Men om du förväntar dig ”årets läskigaste film” så spana in ”The Visit” istället. 

Allt det som en gång gjorde James Wans spökhistoria till en skrämmande, spännande och njutbar skräckupplevlese är som bortblåst här. Istället får vi bevittna ett sista dödsrossel från en filmserie som sedan sin första film bara blivit alltmer beklaglig och gått längre och längre ifrån de element som gjorde den första filmen bra. Skådespeleriet är svagt, storyn känns snabbt ihopkrafsad enligt någon slags mall för Hollywoodskräck – förutsägbar och med alltför mycket av det goda inbakat. Karaktärerna känns smått stereotypa och är svåra att fatta tycke för, vilket medför att man inte bryr sig om vad som händer med dem.

Denna gång har vi med en prequel att göra. ”Insidious: Chapter 3” tar sin början några år före händelserna i den första filmen och kretsar kring familjen Brenner. Dottern Quinn kämpar för att bli en framgångsrik skådespelerska. Snart börjar märkliga saker ersätta varandra i huset och Quinn börjar bete sig konstigt. Det ökända mediet Elise Rainier kopplas snart in i det hela eftersom en ondskefull övernaturlig kraft har tagit den unga Quinn i sina klor.

Frågar ni mig så är det enda riktigt positiva med “Insidious: Chapter 3” att detta förhoppningsvis är det sista vi ser av eländet.