De bästa soundtracken från 2014

Ett riktigt bra soundtrack förstärker och förhöjer filmens scener, händelser och stämningar, men fungerar också på egen hand, som ett väl genomtänkt blandband. Här är det forna årets bästa filmsoundtracks.

Soundtracket till "Boyhood" består måhända inte av de bästa av låtar, men i filmen används musiken på ett strategiskt och välfungerande sätt. Genom att klämma in välkända radiohitlåtar i den 12 år långa berättelsen sätter man på ett enkelt och direkt vis tidsandan i de olika scenerna. Richard Linklater använder musik som ingen har kunnat undgå och gör soundtracket till en nostalgisk resa där tittarna återhör låtar som väcker minnen till liv. The Hives "Hate to say I told you so", Gnarls Barkleys "Crazy" och "Telephone" med Lady Gaga och Beyoncé. Som soundtrack spretar de populärkulturella referenserna åt alla möjliga håll. Som småsentimental festspellista för 90-talister, däremot, bildar de en kollektiv och sammanhängande historia.

För 40 år sedan toppade Blue Swedes "Hooked on a feeling" singellistan i USA. I somras återvände Björn Skifs gamla slagdänga till Billboardlistan, då som etta på albumlistan som en del av soundtracket till "Guardians of the Galaxy". "Hooked on a feeling" inleder albumet, som också i övrigt består av feel good-hits från 70- och 80-talet, såväl som cheesiga sammetsballader från samma era. I filmen ingår de i ett blandband som Peter Quill bär med sig i sin walkman. Regissören James Gunns tanke var att de skulle bryta av mot filmens rymdäventyr, för att påminna tittarna om huvudkaraktärens jordiska ursprung, men faktum är att musiken smälter in ganska fint i den kosmiska atmosfären. Vem kunde ana att Rupert Holmes "Escape" (mer känd som "The Piña colada song") och 10 cc:s "I'm not in love" kunde funka så bra i en galaktisk actionkomedi? 

Soundtracket till "The Guest" är perfekt för den sorts mystiska thriller som filmen är. Musiken består av en välfungerande mix av mörk wave-musik och neonig syntmusik, blandad med rostig, gammal indierock. Den är inte bara kalla kårar-skapande, utan har också vävts in på ett snyggt sätt i berättelsen, som en del av den konstiga tonårstjejen Anna Petersons säregna musiksmak. Hon gillar låtar som "Hourglass" av Survive och "Cry in the wind" av det danska wave-bandet Clan of Xymox. Låtar som hjälper till att bygga ett känslodrypande och skruvat soundtrack. 

Ska du skapa ett förunderligt knasigt band, behöver du också skapa förunderligt knasiga låtar åt detta band. Det förstod regissören Lenny Abrahamson som inför arbetet med filmen "Frank", om det fiktiva bandet The Soronprfbs, anlitade kompositören Stephen Rennicks för att skriva låtar till filmen. Med konstnärlig fantasi och en stor dos humor gav Rennicks Michael Fassbenders bandledare en rad udda och roliga poplåtar att framföra under sitt stora papier mache-huvud, bland andra "I love you all".

Med sin första långfilm, "Garden State" (2004), fick Zach Braff ta emot nästan lika mycket beröm för filmens soundtrack som för sin regi, sitt manus eller sitt skådespeleri. Den framgångsrika indiefilmen förde ut artister som The Shins, Iron & Wine och Zero 7 till de stora massorna. I Braffs andra film, "Wish I was here", har musiken ännu större betydelse. Förvisso mest tack vare att själva filmen inte är lika bra som regidebuten. Även denna gång består soundtracket till största del av lågmäld indierock och -pop. Paul Simons "The Obvious Child" gör sig bättre i en annan film från 2014 (den med samma namn), men låtar som Radical Faces "The Mute", Bon Ivers "Holocene" och Badly Drawn Boys "The Shining" passar perfekt i ett Zach Braffskt soundtrack. 

"The Gambler" är verkligen inte Rupert Wyatts bästa film. Däremot är det hans bästa soundtrack, vilket han också själv gärna påstår. Med låtar som St. Paul and the Broken Bones "That glow" har nyinspelningen av den James Caan-ledda filmen från 1974 ett soundtrack som genom sin olycksbringande coolhet sänder tittarna vibbar från tidiga Scorsese-filmer. Då och då används mer oväntade låtval (till exempel Alan Prices "Poor people"), strategiskt utplacerade för att skapa svart humor. I övrigt är soundet rökigt brassigt, eller raspigt gitarrfolkligt, med låtar av Dinah Washington ("This bitter earth"), Timber timbre ("Demon host") och Rodriguez ("Crucify your mind").

Någon beskrev musikkulissen i "Birdman" som "ljudet av silverbestick som tumlar nedför en trappa". Hen menade det som något positivt. Genom att låta soundtracket bestå nästan uteslutande av slagverk ville regissören Alejandro González Iñárritu och ljuddesignern Martín Hernández öka filmens spänning. För att förverkliga sin vision anlitade de den Grammy-belönade musikern Antonio Sanchez, som aldrig tidigare komponerat musik för film. Idén var lyckad. De hysteriskt jazziga trummorna håller nerverna vid liv "Birdman" igenom.

Paul Thomas Andersons musikintresse lyser igenom alla hans filmer. Men inte sedan "Boogie Nights" (1997) har han gjort en film som är så sprängfylld med musik som "Inherent Vice". Soundtracket, med låtar av Sam Cooke, Neil Young och tyska krautrockarna Can, kan kanske låta lite väl spretigt på pappret, men som filmmusik smälter mixen - som och med Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods eklektiska och småkusliga kompositioner - samman till en stämningsskapade helhet. De mest udda musikinslagen skär som korta, välplacerade knivhugg in i den vintage- och ganjaosande dimma som soundtracket är i övrigt.

MovieZine har samlat 2014 års soundtrackfavoriter på en Spotify-lista: