Den sjungande Bondskurken har landat i Sverige

Han är på besök i Stockholm för att gästa - och uppträda på - Bondgalan till förmån för UNICEF (ordnad av From Sweden With Love). Naturligtvis tack vare hans egna insats som skurken Sanchez i "Tid för hämnd" från 1989, där han spelade mot Timothy Dalton. 

- Populärkultur funkar så. Jag har som tur är gjort många filmer och TV-serier sen dess, och så musiken så klart. Men det är trevligt att ha gjort några såna här klassiker. Bondfilmerna är ju naturligtvis filmhistoriens mest framgångsrika filmer, inget slår dem. Och var man än är i världen så har alla någon gång lekt Bond framför spegeln, eller velat spela skurken, eller hur?

- Ja, verkligen, man får leva ut alla fantasier man har.

- Det kan variera. Men, "Goonies" eller Bond eller "Die Hard" är vanligast. Till och med när Josh Brolin gjorde reklam för nya "Sin City" hos Jimmy Fallon var det bara "Goonies" de talade om. Det är lustigt hur man kan göra en film som stannar kvar och till och med växer med generationer. Bond har samma effekt. Om föräldrarna gillar Bondfilmerna så kommer barnen se Bondfilmerna. Och så kommer det ständigt nya så att de alltid är aktuella. 

- Jag minns främst Richard Donners glöd. Han hade en härlig anda, var väldigt öppen och uppmuntrande. Att jobba med alla barnen var också kul, jag kände mig som ett stort barn på inspelningen, och när vi såg piratskeppet för första gången… Sången i filmen var improviserad, när min karaktär sjunger var det aldrig med i manus. Där finns många fina minnen. 

- Jag är helt för det. Jag tror det skulle bli en kick för alla. "Goonies 2?" Vilken premiär det skulle bli! Jag är säker på att de inte gör det förrän det känns rätt för alla. De kan säkert komma på en historia som kommer göra alla nyfikna. Så jag är absolut öppen för en tvåa.

- Ja, och det gör jag också i en film som jag har regisserat. Har ni sett "The Dukes"? Den vann nio priser. En väldigt söt film, kolla upp den. Där sjunger jag en sång. Min allra första film gjorde jag med Frank Sinatra år 1977. Jag studerade opera som grabb och har alltid velat jobba med sång. Men det har fått vänta. För några år sedan bestämde jag mig för att spela in ett hyllningsalbum till Sinatra, inte bara hans musik men också till allt han hade gjort för samhället. Han var den första superstjärnan som öppet tog ställning mot antisemitism och rasdiskriminering. Om en svart artist inte tilläts uppträda någonstans, så skulle Frank säga något. Det här var före medborgarrättsrörelsen. Det fanns mycket kontrovers kring Sinatra, folk minns ofta bara alla maffiarykten, utan att inse hans humanitära sida. Det berättar jag om i min show. 

- Jag tycker också att det amerikanska musikarvet är viktigt. Det har gjort att världen förälskat sig i Amerika, det har hjälpt folk lära sig engelska när deras föräldrar lyssnat på Sinatra. Det var trivsamt och romantiskt, inte så hårt som en del av dagens musik. Jag ville påminna världen på nytt om detta unika amerikanska musikbidrag. Det kommer från de svartas kamp, det kommer från alla amerikanska invandrare - tyskar, holländare, svenskar. Alla de stora artister som kom och bidrog till den amerikanska kulturen och som sedan åter sändes ut i världen. Jag ville också göra mitt och tackla den här sångboken. 

- Nej, nej. Jag var med i "Expendables 3" och "The Iceman". Jag ska tillbaka till New York och göra mer TV. Men musiken är min passion, jag älskar att uppträda. Jag sjöng för 13 000 människor i New York i juli. Jag har turnerat i Australien för enorma folkmassor. Men jag sjunger också på mindre jazzklubbar. Att få uppträda live är en riktig passion för mig.

- För att återgå till "Goonies" så hade vi där Spielberg som second unit-regissör. Det var stort. Att bli regisserad av Spielberg i fem månader är kul och intressant. Jag lärde mig mycket om filmprocessen. Men också Paul Verhoeven med "Showgirls", John Glen med "Tid för hämnd" och "Christopher Columbus" som vi senare gjorde. Jag har jobbat med många stora regissörer och skådespelare. Man lär sig av alla. Till och med av oerfarna eller oförberedda regissörer. 

- Men det mesta har jag lärt mig från mina skådespelarklasser och från teaterrollerna som jag spelade innan jag började med film. Man plockar upp visdomar. Och bara genom att lyssna. Marlon Brando var en vän till mig. Hans samtal om skådespeleri var alltid fascinerande. Så finns filmskaparna som Fellini, Antonioni, Visconti och Vittorio de Sica. I Sverige har ni den fantastiske Roy Andersson som vann Guldlejonet i Venedig, för "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" - vilken underbar titel! Han var i sin tur inspirerad av de Sica och den italienska filmen. Man samlar ihop den information man kan från många olika källor. Man ser på film, man ser på andra skådespelare och suger åt sig på filminspelningar, och man växer av alla erfarenheter som man är med om.

- Underskattad regissör av skådespelare. Han är unik på personregi, hur han utvecklar karaktärerna och uppmuntrar skådespelarna. Han är avslappnad, har en härlig humor och är lugn i alla situationer. Han är en introspektiv regissör och väldigt omtänksam. Ni vet, när man lägger fram en idé till någon så kan man ibland se hur deras ego står i vägen för att lyssna på idén. De har en egen uppfattning av hur något ska göras. Men man måste kunna lita på sina skådespelare och John är väldigt öppen för att samarbeta. Det slår gnistor när man kan skapa i stunden.

- Ja, då. Man får sig en åktur. Jag dömer inte, jag jämför dem inte. Visst, jag brukar fråga mig: "Är skurkarna lika bra som Sanchez"? Det är de sällan. Sanchez skulle klå dem lätt, haha! Och tänk bara om Sanchez hade samma tekniska möjligheter som de har idag? Det är det enda kritiska tankar jag kan ha. Men annars gillar jag filmerna, de gör ett fantastiskt jobb med att spinna vidare på filmserien.

- Det måste vara Timothy. Han är den jag spelade mot och jobbade med. Timothy Dalton brukar jag se som sonen till Connery och pappan till Craig. Där passar han in bland Bondarna. Jag gillar också Roger Moore. Ja, alla hade sina olika kvaliteter. För min smak hade Connery allt. Han var farlig, han var charmig, han var atletisk och snygg. Och den där käcka tonen han hade med tjejerna. Ian Fleming talade ibland om Bonds sadistiska sidor. Skurkarna hade dem, och Connery hade lite av det också. Den där "Fifty Shades of Grey"-potentialen med kvinnor. Det hade Connery mer än någon annan.

- Jag gillar Goldfinger. Jag gillar verkligen Robert Shaw i "From Russia With Love". De två är i topp för mig. Nyss bortgångne Richard Kiel var en kul skurk i de lättsammare filmerna, men likväl minnesvärd. 

- Nej, jag förväntade mig aldrig att "Die Hard" skulle bli en succé. Bruce Willis hade just gjort TV-serien "Par i brott", han försökte sig på ett par filmer som floppade. Så han behövde en succé. Det fanns en buzz kring regissören John McTiernan, och man pratade gott om "Die Hard" och hans vision. Jag minns när Joel Silver ringde mig och erbjöd rollen. Jag sa att jag vill inte stå med på affischen eftersom rollen var så liten. Det är ganska korkat av en skådespelare… Men jag visste att jag ändå skulle bli Bondskurk snart, så jag brydde mig inte. 

- Jag hade gjort filmen "Hårda bud" med Arnold under 80-talet. Vi fick se "Die Hard" för första gången på en privat visning hos 20th Century Fox. Vi satt där och tittade, och filmen var otrolig! När min karaktär gör entré säger Arnold: "Det är fantastiskt! Vilken karaktär!". Men när filmen går vidare och min karaktär gör lite dumma saker och blir lite av en skit, frågar Arnold: "Vad hände här, din idiot?" För ett tag trodde man att han skulle rädda dagen. Och så gick den och blev en av de mest framgångsrika actionfilmerna någonsin, och satte ribban för andra filmer.

- Men det gjorde även Bondfilmerna. Jag minns när vi spelade in "Die Hard" och andra filmer. Alla tittade på Bond som en referens. Många regissörer, manusförfattare och skådespelare har tittat på Bondfilmer för inspiration. Bond har varit banbrytande på många sätt. 

- Tja, man måste bara gå vidare. Man tänker: "Fan! Vad korkat av mig", men sen struntar man i det. Nej, jag kan inte nämna några, det skulle bli surt. Men visst har det hänt att jag känt att jag inte vill upprepa mig, eller inte vill spela in en viss film, och så skjuter man sig själv i foten senare. 

- Musiken. Sången. Att uppträda för en publik. För vad man än gör, hur kul det än är att filma, är man fast inom filmens ramar eller rollens ramar så man kan bara visa upp en del av sig själv. Men musiken låter mig uttrycka mig själv fullt ut. Mellan sångerna, när man pratar med publiken, och under sångerna. Man kan vara arg, man kan vara passionerad i sångtexten, allting finns där. Man får skapa vad man än känner i stunden. Det är för mig det mest självuppfyllande.