Efter biopremiären i oktober förra året landar nu äntligen Denis Villeneuves kritikerrosade "Blade Runner 2049" på hemvideo i Sverige. För mig som tyckte att det var förra årets ohotat bästa film och ett intelligent och tankeväckande mästerverk tog det väldigt hårt när den underpresterade ekonomiskt, men jag har en känsla av att den nu likt sin föregångare kan få nytt liv i cineasternas filmsamlingar. Den har till och med potentialen att bli en ikonisk klassiker, men om den når dit får tiden utvisa.
I samband med denna andra releasevåg fick jag äran att ta ett snack med filmens regissör, Denis Villeneuve. Med filmer som "Enemy", "Prisoners", "Sicario" och "Arrival" på meritlistan var han helt rätt man för jobbet, och "Blade Runner 2049" kan trots den ohyggligt starka kvartetten vara hans absolut finaste verk hittills.
Först och främst, den här filmen är ett fullfjädrat scifi-mästerverk och du har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med den, så tack för det!
– Tack så jättemycket, vilken vacker komplimang.
Jag har hört dig prata om vilken stor utmaning det var för dig att ta dig an den här filmen, så vad var nyckeln som fick dig att säga att "jag kan göra det här"?
– Saken är den att när jag läste manuset fick jag en konstig känsla av att det kändes bekant, bekant på så sätt att jag kände mig hemma. Jag har läst många manus i mitt liv och ibland läser jag riktigt bra sådana som jag ändå känner inte är jag, att det inte passar mig. Då tycker jag inte att jag kan bidra med något positivt till berättelsen och att den behöver en annan regissör. Väldigt ofta får jag den känslan, men när jag läste det här manuset tyckte jag att dess innehåll och huvudkaraktärens resa gjorde att jag kände att jag kunde göra det här.
– För att vara helt ärlig ställde jag mig själv många frågor när de först kom till mig med projektet, kring varför de valde mig och varför de erbjöd mig det här. Jag kände mig som en bedragare. Men producenten kände till mig och mina tidigare filmer väldigt väl och när jag läste manus förstod jag logiken bakom det. Jag började bli hemsökt av berättelsen och besatt av karaktärerna, jag drömde om dem och visste hur jag skulle blåsa liv i det. Man känner det inom sig, jag kände att jag visste hur jag skulle ta mig an det och regissera den här filmen.
– Om det inte hade varit "Blade Runner" hade jag sagt ja direkt och utan att tveka, men eftersom det var en uppföljare till den första tvekade jag mycket. Jag var tvungen att acceptera det faktum att jag skulle kunna göra folk väldigt upprörda. Jag ville försäkra mig själv om att jag tog det här uppdraget av ren kärlek för filmskapande och att jag inte förväntade mig erkännande eller belöningar på andra sidan. Därför blev det en ren konstnärlig handling på grund av projektets natur och jag älskar det utgångsläget, eftersom det betyder att man riskerar allt för kärleken för film. Jag älskade det djupt och det är det perfekta sättet att göra en film på, att fokusera på processen och inte resultatet. Givetvis hade jag mycket ångest och tvivel som jag har oavsett vilken film det rör sig om, men jag tampades inte med vikten och rädslan kring att göra en uppföljare.
En grej som verkligen blåste mig ur stolen är känslan för skala i filmen, hur episk den är. Hur går du till väga för att skapa det visuellt?
– En av de finaste aspekterna med originalet är att den berättar en så intim story. Det finns inte så många intima berättelser av det slaget i science fiction. Den handlar om intimiteten mellan två karaktärer och mer specifikt Rick Deckard, men man känner ändå alltid storleken på det universum som byggdes upp omkring honom. Man ser det ur Deckards perspektiv men känner ändå hur massivt det är. Det tyckte jag var väldigt starkt, så jag försökte helt enkelt återskapa det. Jag följde Ridleys väg vilket innebär att stanna på den mänskliga nivån och se världen från hans ögon, från Ryan Goslings ögon.
– När det gäller just den visuella skalan så kommer det ganska naturligt, eftersom jag älskar helbilder djupt. När min assisterande regissör ibland frågar om vi ska lägga till någon extra bild väljer jag alltid helbilder, istället för närbilder. Jag försöker alltid omfamna den typen av bilder, de som jag blir mest berörd av. De ger skala och vikt till karaktärerna och mening och poesi till berättelsen. Jag älskar det, det är filmmediets kraft.
Finns det något tematiskt i Philip K. Dicks grundmaterial eller den första filmen som träffar dig personligen?
– Främst hur vår identitet är konstruerad kring minnen och minnets kraft och skörhet. Man behöver minnet för att utvecklas men det falnar och när man rör sig framåt i tiden håller man fast vid något väldigt skört och känslomässigt påverkbart. Det kan försvinna när som helst. Jag är väldigt rädd för det och blir djupt berörd av det, och jag tyckte att även det här manuset talade till mig på den punkten.
Filmerna och boken kretsar mycket kring artificiell intelligens. Är du själv pessimistisk eller optimistisk gällande dess möjligheter och vart vi är på väg?
– Jag tror att vi behöver vara väldigt försiktiga med det. Enligt mig är vi människor inte särskilt mogna som art, och det får vi bevis på varje dag (skratt). Att skapa någon sorts intelligens som är mer intelligent än oss själva, jag tror inte vi är mogna nog att göra det just nu och jag tror att vi behöver utvecklas mer själva innan vi ska våga ge oss på det. Det är så jag tänker kring det iallafall, för mig känns det farligt.
Teknologin i filmen är väldigt "old school", var det ett medvetet val att styra bort från datorer, telefoner och liknande?
– Absolut, absolut. En aspekt som jag älskade i manuset är att den digitala världen har kollapsat. Så idén var att göra en fortsättning på den förra filmens verklighet, inte vår verklighet. Det betyder att i den här filmen finns det inga mobiltelefoner, ingen Steve Jobs, inget Apple. Det är en alternativ verklighet där teknologi har utvecklats åt ett annat håll, där den digitala världen är borta. Det är en scifi-värld med analog teknologi, vilket jag älskar.
– Konstigt nog kändes det ofta som att jag gjorde en periodfilm, för det är otroligt hur pass influerade vi är av teknologi nu för tiden och hur det påverkar våra beteenden. När man rycker bort den teknologin färdas man bakåt i tiden och det var verkligen jättebra för mig som ville göra en detektivberättelse. För ärligt talat är Google helt värdelöst för mysterier, det finns ju inget tråkigare än att se en karaktär googla om skurken. Att undvika datorskärmar så mycket som möjligt var något jag verkligen älskade, särskilt eftersom jag nyss hade gjort "Arrival" som var full med skärmar. Jag fick en överdos av det och känner nu att jag inte kan filma en enda skärm till i hela mitt liv, jag är trött på det.
Inga fler skärmar alltså, men nu har du "Dune" på gång som jag förstår det?
– Ja, men du får tänka på att i "Dune" är maskinerna förbjudna, det finns inga datorer alls där. Det är helt enkelt en science fiction-film utan datorer, jag älskar det och det är ditåt jag vill gå (skratt).
Vad kan vi förvänta oss av den filmen, har du något du kan berätta?
– Förlåt, men jag kan inte prata om det nu när det är i ett så tidigt stadie. För mig är idéer väldigt sköra. Vissa kan prata om sina projekt i tidiga skeden men jag är inte en av dem, för mina idéer är små växter som försöker frodas och jag måste skydda dem, jag måste skydda inspirationen. Så jag är ledsen, men det var trevligt att prata med dig, tack för din generositet.
"Blade Runner 2049" finns nu tillgänglig på DVD, blu-ray och video on demand.
