Det bästa och sämsta i Marvels nya "Black Panther"

Ordet "succé" räcker inte riktigt till när man ska beskriva Marvels nya storsatsning "Black Panther". Både ekonomiskt och kritikermässigt har den överträffat i princip alla förväntningar och krossar rekord efter rekord. Just nu ligger den på 97% på Rotten Tomatoes, vilket är det högsta resultatet någonsin för en film i genren. Jämförelsevis så ligger "The Dark Knight" på 94%, "Logan" på 93% och "The Avengers" på 92%. Med andra ord; filmkritiker världen över älskar den, och MovieZines egna Poya Salari satte i sin recension en skinande 5/5 och beskrev den som "Marvels bästa film hittills". 

 

Inte heller filmens investerare lär vara missnöjda då den beräknas dra in över 200 miljoner dollar nu mellan torsdag och söndag i USA, vilket är en helt otrolig siffra. Zack Snyders "Justice League" som hade premiär i november har tjänat in 228 miljoner dollar hittills och det kommer "Black Panther" med lätthet krossa på fem dagar. Förhoppningsvis kan detta leda till att många nya dörrar öppnas för mörkhyade talanger, både bakom och framför kameran.

 

Personligen blev jag också mycket nöjd med filmen och tycker att den tillhör det övre skiktet bland titlarna i Marvel Cinematic Universe, men det betyder inte att jag är helt utan reservationer. Likt alla Marvel-filmer, förutom "Guardians of the Galaxy" som jag även tycker är den bästa, dras den med vissa problem som hittills har plågat hela serien. Nedan tar jag upp dem, men även de mest positiva elementen i den svarta panterns värld. 

 

 

 

För mig var det väldigt oväntat att "Black Panther" så pass ofta skulle föra tankarna till James Bond-serien. Särskilt Letitia Wright som T'Challas (Chadwick Boseman) syster Shuri gav mig de vibbarna, då hon fungerar som en sorts Q-figur i berättelsen. Hon är ett tvättäkta geni när det kommer till tech och förser Black Panther med diverse högteknologiska dräkter, vapen och farkoster som han anväder i sin kamp mot ondska. Vi har sett det tidigare, men inte i Marvel-serien och inte något sammanhang som ens kommer i närheten av det här rent visuellt eller storymässigt. Charmiga och roliga Wright levererar för övrigt filmens mest minnesvärda prestation, hon är fenomenal. 

 

 

 

Om det är något som har varit akilleshälen i MCU så har det varit skurkarna, för i majoriteten av filmerna har det varit oerhört blekt på den fronten. Loki fungerade väldigt bra, men tänker man tillbaka på exempelvis Obadiah Stane, Ultron, Malekith, Yellowjacket eller Zemo så är det inte direkt varma minnen man möts av. Med Erik Killmonger (Michael B. Jordan) har dock Ryan Coogler och company lyckats, för det är en antagonist som man verkligen bryr sig om. Ju mer vi lär oss om honom och hans bakgrund under speltidens gång, desto mer förstår vi hans motiv och mål, oavsett hur förkastligt hans tillvägagångssätt är. Att Michael B. Jordan är helt gränslöst badass i den här rollen hjälper också till. 

 

 

 

En av de absolut mest givande delarna av filmen är dess utsökta design, särskilt när det kommer till landet Wakanda och dess afrofuturistiska miljöer. Kombinationen av polerade science fiction-element med afrikansk kultur känns härligt unik och fungerar helt sömlöst. Svävande flygfarkoster rattas av ansiktsmålade personer i enkla folkdräkter och grönska och vattenfall bryts av med skyskrapor och blixtsnabba maglev-tåg. Allt är genomtänkt ner i minsta detalj och all passion och kärlek genomsyrar varje bildruta. Det visuella arbetet med scenerna som utspelar sig i de snöklädda bergen i filmens senare skeden fick mig verkligen att tappa hakan. 

 

 

 

Med tanke på hur välregisserade filmer som "Fruitvale Station" och "Creed" var hoppades jag på att Ryan Coogler och Marvel-teamet skulle kunna få till riktigt vass action i "Black Panther" men så blev det tyvärr inte. Actionscenerna är inte direkt dåliga, men bortsett från en ball biljakt som utspelar sig i sydkoreanska Busan är de smärtsamt mediokra. De känns oinspirerat koreograferade, slarvigt klippta och är genomgående det minst intressanta med filmen.

 

Det allra värsta är att de är så överdrivet CGI-präglade och att det märks så tydligt. Visuella effekter har kommit långt de senaste åren, men att få till naturliga rörelser på helt digitala människor (eller noshörningar...) tycks fortfarande vara en omöjlighet. Vissa scener, exempelvis den på bilden ovan, känns stundtals skrattretande dåligt gjorda. Rent effektmässigt är "Civil War" därför helt överlägsen när det gäller just Black Panther-karaktären, något som kan bero på att Russo-bröderna helt enkelt valde att satsa på en stuntman i en verklig dräkt istället för en "Matrix Reloaded"-doftande datorskapelse. 

 

 

 

Likt de flesta andra MCU-filmerna skulle "Black Panther" må väldigt bra av en nerbantning på 30 minuter. Även om dess 134 minuter sveper förbi relativt snabbt så tycker jag att berättelsen känns lite väl fullpackad, särskilt under den första timmen. Andy Serkis är i vanlig ordning fantastisk och tuggar sceneri på bästa sätt, men filmen skulle onekligen vara smidigare utan hans karaktär Ulysses Klaue och de delar av handlingen som centreras kring honom. Storyns kärna finns i Wakanda och Klaue flyttar fokus bort därifrån. Oftast tycks han mest vara någon sorts klumpigt försök från Marvels sida att knyta an filmen till den övergripande MCU-mytologin och tidigare filmer, vilket sällan blir lyckat.