Många har under ”Lovecraft Countrys” vistelse i våra tv-skärmar kallat programmet för en antologi-serie, jag har aldrig riktigt skrivit under den benämningen. Fram tills den här veckan.
Varje avsnitt hittills har ju faktiskt trots allt följt en röd tråd från avsnitt till avsnitt med samma karaktärer och 50-tals amerikanska miljöer. Även fast vi varje vecka får se något helt nytt och överraskande genremässigt har åtminstone allt känts enhetligt. Det sjätte avsnittet "Meet Me In Daegu" å andra sidan är den första gången ett avsnitt är sin helt egna grej i en ny miljö, med ett nytt språk och nya karaktärer.
Vi följer den hittills bara omtalade och ibland hallucinationsframkallade Ji-ah, Atticus demon från det förflutna som förföljer honom till denna dag. Flera gånger har vi vid det här laget sett att det som hände mellan de två djupt traumatiserade Tic, och det är alltså hon som är avsnittets huvudkaraktär. Det är helt och hållet henne vi sympatiserar med som publik, och Tic tar istället förvånansvärt nog till viss del rollen som skurk.
Som jag har nämnt i flera veckor nu är jag förhållandevis less på Tic eftersom han är en sådan tråkig karaktär utan någonting av vikt att göra i den övergripande storyn. Det här skriver jag med full respekt till Jonathan Majors som faktiskt är riktigt bra skådespelare, men han överskrider aldrig hur tråkigt skriven Atticus för det mesta är. I "Meet Me In Daegu" får vi dock se Tic som en biroll och även som en riktigt elak och halvhjärtad typ. Det är starkt som tittare att se denna för det mesta väldigt goda karaktär hjärtlöst avrätta en helt försvarslös korean.
Varje avsnitt hittills har ju faktiskt trots allt följt en röd tråd från avsnitt till avsnitt med samma karaktärer och 50-tals amerikanska miljöer. Även fast vi varje vecka får se något helt nytt och överraskande genremässigt har åtminstone allt känts enhetligt. Det sjätte avsnittet "Meet Me In Daegu" å andra sidan är den första gången ett avsnitt är sin helt egna grej i en ny miljö, med ett nytt språk och nya karaktärer.
Vi följer den hittills bara omtalade och ibland hallucinationsframkallade Ji-ah, Atticus demon från det förflutna som förföljer honom till denna dag. Flera gånger har vi vid det här laget sett att det som hände mellan de två djupt traumatiserade Tic, och det är alltså hon som är avsnittets huvudkaraktär. Det är helt och hållet henne vi sympatiserar med som publik, och Tic tar istället förvånansvärt nog till viss del rollen som skurk.
Som jag har nämnt i flera veckor nu är jag förhållandevis less på Tic eftersom han är en sådan tråkig karaktär utan någonting av vikt att göra i den övergripande storyn. Det här skriver jag med full respekt till Jonathan Majors som faktiskt är riktigt bra skådespelare, men han överskrider aldrig hur tråkigt skriven Atticus för det mesta är. I "Meet Me In Daegu" får vi dock se Tic som en biroll och även som en riktigt elak och halvhjärtad typ. Det är starkt som tittare att se denna för det mesta väldigt goda karaktär hjärtlöst avrätta en helt försvarslös korean.
Säg vad man vill om begreppet manslukerska men på Ji-ah passar det nästan bokstavligen in som beskrivning. Hon har i unga år fått en förbannelse över sig vilket leder till att hon måste samla 1000 mäns andar via en blodig sexritual för att bli fri. Därför förför hon regelbundet män och bjuder hem dem till hennes sängkammare, allt för att sedan mörda dem med nio hemskt fult dataanimerade svansar medans de sexar.
Jag är inte ens i närheten av att ha sett allting Jaime Chung har gjort under sin karriär, oavsett vågar jag ta mig rätten att kalla detta den bästa skådespelarinsatsen hon gjort. Kameran genom avsnittets gång fixerar regelbundet på hennes ansikte medans karaktären stirrar djupt in i kameran. Väldigt bra grejer. Kameraarbetet i allmänhet under det här avsnittets gång är bland det starkaste serien erbjudit hittills. Scenen i slutet där Ji-ah med mor besöker schamanen utanför det snötäckta tältet är väldigt vacker.
Som sagt är detta det första riktigt utstickande avsnittet av ”Lovecraft Country”. För det första så är majoriteten av avsnittet talat på koreanska, dessutom är ingen från det vanliga gänget utöver Tic ens nära att dyka upp. Det är spännande, ögonbrynen höjs och jag har inte en aning om vart avsnittet är på väg. Allt som är underförstått från tidigare veckor är att det uppenbarligen inte har slutat väl mellan Ji-ah och Tic.
Jag är inte ens i närheten av att ha sett allting Jaime Chung har gjort under sin karriär, oavsett vågar jag ta mig rätten att kalla detta den bästa skådespelarinsatsen hon gjort. Kameran genom avsnittets gång fixerar regelbundet på hennes ansikte medans karaktären stirrar djupt in i kameran. Väldigt bra grejer. Kameraarbetet i allmänhet under det här avsnittets gång är bland det starkaste serien erbjudit hittills. Scenen i slutet där Ji-ah med mor besöker schamanen utanför det snötäckta tältet är väldigt vacker.
Som sagt är detta det första riktigt utstickande avsnittet av ”Lovecraft Country”. För det första så är majoriteten av avsnittet talat på koreanska, dessutom är ingen från det vanliga gänget utöver Tic ens nära att dyka upp. Det är spännande, ögonbrynen höjs och jag har inte en aning om vart avsnittet är på väg. Allt som är underförstått från tidigare veckor är att det uppenbarligen inte har slutat väl mellan Ji-ah och Tic.
Vart detta kommer ta oss i framtida avsnitt väntar jag med spänning att få se. Kommer Tics ex att dyka upp i Chicago? Vad hände egentligen i slutet av förra veckans avsnitt där Tic verkar ringa upp den gamla flamman?
Vad tyckte ni om veckans avsnitt, tror ni att vi kommer se mer av Ji-ah? Diskutera gärna nedan vad ni tyckte!
Nya avsnitt av "Lovecraft Country" kommer varje måndag på HBO Nordic.
