Eftersnack: Vem sjutton kan Sauron vara i "Maktens ringar"?

Veckans avsnitt av "Sagan om ringen: Maktens ringar" är faktiskt ett av de bästa, då det känns som att serien har funnit sin ton, spännande konflikter och att karaktärerna har börjat få lite mer välbehövligt djup. 

 

Den stora frågan som det femte avsnittet ställer är, vem och var är Sauron egentligen? Är det verkligen han som invånarna i Midgård bör frukta mest?

 

 

 

 

Avsnittet börjar med att få vi får återse Nori (Markella Kavenagh), harfootarna och den mystiska skäggiga mannen (Daniel Weyman), som hon försöker lära att prata samtidigt som hon berättar om syftet med deras resa (och käkar sniglar, i vanlig ordning). 

 

Jag får fortfarande lite "Cast Away"-vibbar av den mystiska främlingen, med sitt ovårdade yttre och förvirrade sinne. Att han säger "I'm... good?" får mig återigen att tro att han skulle kunna vara Gandalf, då det skulle kunna antyda att Nori är den som får honom att följa den ljusa sidan och fatta tycke för småfolket.

 

Nåväl, syftet med deras vandring är att nå en fruktträdgård de återvänder till varje år, men vägen är lång och kantad av faror som troll, vargar och dåligt väder. Att resan inleds med en väldigt fin sång till ett lika fint montage ger mig väldigt starka Tolkien-vibbar.

 

Noris drömmar om att se mer av världen än den hon är van vid är fortfarande en av de bästa aspekterna i serien enligt mig, då det är lite som en motsats till Frodo, som ju egentligen inte alls var särskilt sugen på att lämna den trygga vardagen i Fylke. En viktig ingrediens i Tolkien är enligt mig en farlig resa, vilket just den här delen levererar väl än så länge.

 

När de kommer till en kal och till synes skövlad skog tror de äldre harfootarna att det är skäggis fel. När ett gäng hungriga vargar dyker upp och försöker mumsa i sig gänget och han använder magi som skrämmer bort dem, blir de dock imponerade. Efter händelsen står han och babblar på ett okänt språk och baddar sin skadade arm i vatten, som fryser och skadar Nori, vilket skrämmer upp henne rejält. Är han ond eller god?

 

Vid kratern där skäggis landade anländer ett gäng mystiska personer som med rituella kläder, där personen som många jämfört med rapparen Eminem dyker upp (spelas av Bridie Sisson). På förhand har många trott att det här kan vara Sauron i ny skepnad, då personen har en väldigt ond uppsyn. Dock finns det fler kandidater för det...

 

 

 

När vi återvänder till södern får vi veta att den onda alven Adars (Joseph Mawle) orchtunnel är klar. Vi får även se mer av hans hänsynslöshet, då han låter en orch bränna armen i solen för att poängtera att den snart kommer att slockna. 

 

I vakttornet uppmanar Bronwyn (Nazanin Boniadi) folket att kämpa mot Adar och hans orcher, trots att hennes "armé" mest består av trötta gamla gubbar, barn och kvinnor utan erfarenhet av krig. Den gamla gubben som snackade med Theo (Tyroe Muhafidin) i förra avsnittet är dock inte så peppad på att följa en alv, utan tycker att den där onda snubben (som ju faktiskt också är en alv) låter bättre. När en hel del människor lämnar lägret försöker gubben övertyga Theo att följa med, som väljer att stanna.

 

När Arondir (Ismael Cruz Cordova) försöker lära pojken att skjuta pilbåge visar han det mörka svärdet för honom, som i gengäld visar en staty med ett liknande svärd. Bronwyn tvekar om de verkligen borde kämpa mot Adar, medan Arondir argumenterar för att något annat vore en dödsdom för hela Midgård. Den här delen var inte överdrivet spännande, men känns helt klart som en förberedelse inför ett stundande krig i nästa avsnitt.

 

 

 

I den mäktiga staden Númenor förbereder sig Galadriel (Morfydd Clark) och de andra på sin resa till Midgård. Här märks det tydligt att åsikterna om kriget går isär, då många invånare inte är särskilt peppade på att skicka iväg folk på uppdrag med en alv.

 

Drottningens kusin Ar-Pharazôn (Trystan Gravelle), som ju tidigare visat att han inte står på alvernas sida, förklarar för en bundsförvant att han tillåter resan i hopp om att Midgård ska bli tacksamma mot Númenor, så att de kan härska över världen. Storhetsvansinne, med tanke på att vi som tittare vet att det finns en profetia om stadens undergång.

 

När Galadriel får se hur soldaterna strider, blir hon inte särskilt imponerad och visar dem istället hur man gör. Det här är utan tvekan snyggaste scen, där vi får se Galadriel visa upp sina alvkonster i en kamp mot en hel drös soldater. Den grymma musiken av kompositören Bear McCreary gör inte heller saken sämre. Många gnällspikar kommer säkert att fortsätta kalla Galadriel för en så kallad Mary Sue, men det här var en riktigt cool scen.

 

Avsnittet kretsar även en hel del kring Isildur (Maxim Baldry), som ju blev sparkad från sjövakten senast. Han försöker senare att övertyga sin gamla kompis som blivit löjtnant att han ska få följa med på resan, men blir nekad och väljer att gömma sig i en båt. Karaktären som jag felaktigt kallade för Kevin i förra eftersnacket (Kemen) upptäcker honom, vilket resulterar i att en båt sprängs. Eftersom att Isildur räddar Kevi... Kemens liv får han följa med på resan, men som stalldräng. Han verkar helt enkelt inte kunna göra mycket rätt, som vi ju även får veta i framtiden.

 

Halbrand (Charlie Vickers) är däremot inte särskilt glad över att Galadriel har lovat att den förlorade kungen ska hjälpa till på äventyr, eller särskild peppad på att bli kung. Det finns teorier om att det kan vara han som är Sauron i ny skepnad, då han verkar väldigt fixerad vid smide och att han vet mer än han borde. När gubben som ville få med sig Theo bugar inför skurken och frågar "ni är väl Sauron?", blir han nedslagen och  måste bevisa sin tillit genom att döda en ung man, men vi får inte veta hela händelseförloppet. Det här sker samtidigt som Halbrand berättar om att han gjort mörka saker, men det verkar som att något får honom att i slutändan bestämma sig för att följa med på resan.

 

 

 

I alvstaden Lindon är alvkungen Gil-Galad (Benjamin Walker) nyfiken på varför "de mest stillsamma dvärgarna i landet" låter sina ugnar bli varma likt aldrig förr den senaste tiden. Durin (Owain Arthur) svarar kaxigt med att undra varför alverna expanderar sina styrkor och utökar sina städer. Han undrar även vart alverna har fått tag på det ståtliga bordet som de sitter vid, som är tillverkat av en typ av sten som dvärgarna bara använder vid de mest hedervärda tillfällena, som gravstenar. Konflikten mellan de olika folkslagen skildras verkligen väl i det här avsnittet, samtidigt som en hel del träffsäker humor vävs in.

 

Elrond (Robert Aramayo) får återberätta en sägen för sin far, som handlar om ett slag mellan en alv och en balrog, där de sista förlorade silmarillerna påstods finnas. Det visar sig att Gil-Galad är ute efter de här, vilka han tror att Durin har hittat i Khazad-dûm. Det heliga trädet i Lindon håller på att vissna, vilket är ett tecken på att alvernas ljus håller på att slockna - vilket leder till att de förlorar sin odödlighet. 

 

Den unga alven måste välja mellan att rädda sitt folk eller att förråda sin vän Durin. Han berättar till sist för sin vän vad han är ute efter och att hela alvsläktets öde ligger i Durins händer. Owain Arthur är verkligen grym på att spela Durin, med sin skämtsamma ton. Efter att han har solat sig i sin makt berättar han att bordet bara var ett skämt och att han gärna skulle vilja ha ett nytt i sitt hem. Deras relation är verkligen skojig.

 

 

 

Det femte avsnittet levererar verkligen många trevligheter som spänning, en hel del Tolkien-känsla och djupare karaktärsporträtt.

 

De två kommande avsnitten regisseras av ingen mindre än svenska Charlotte Brändström, som tidigare regisserat avsnitt i serier som "Outlander" och "The Witcher". I en intervju med oss på MovieZine har hon sagt att nästa avsnitt är "fullt med action och har en riktigt stor händelse i slutet" och att det sjunde "ser visuellt väldigt annorlunda ut från resten av säsongen", vilket ska bli väldigt spännande.

 

Läs gärna även våra eftersnack om höstens andra stora fantasyserie, "House of the Dragon".