Fankulturens smutsiga baksida visar sig i raseriet kring "Leaving Neverland"

Kärlek och passion för någon form av intresse eller idol är i grunden något positivt och fint. För mig personligen har kärleken för berättande och särskilt film varit en oerhört stark drivkraft som har berikat mitt liv på flera sätt och hjälpt mig i de mörkaste av stunder. Det kan inspirera, motivera, aspirera och få en att drömma om något större. Drömmar som man kanske till och med sedan agerar på och gör till verklighet. Med det sagt får man inte glömma att det finns en skitig baksida också, en baksida där den passion och vördnad man känner för ett verk eller dess kreatörer leder till att man blir förblindad och våldsamt defensiv.

 

På engelska kallas det för "toxic fandom", när fankulturen skruvas upp så pass hårt och intensivt att den blir obevekligt possessiv och till och med destruktiv på olika sätt. Ett tydligt och färskt exempel är hela cirkusen kring "Star Wars: The Last Jedi", en film som jag personligen älskade helhjärtat men som samtidigt möttes av en väldigt polariserande respons. Oavsett vad man tycker om filmen så är det inte okej att Kelly Marie Tran (Rose Tico i filmen) jagades bort från sociala medier eller att regissören Rian Johnson dagligen får utstå personliga påhopp på Twitter. Det tycks inte spela någon som helst roll vad det är han twittrar om, scrollar man ner bland svaren så dyker "TLJ sucked", "you destroyed my childhood" och "what you did to Luke is shameful" alltid upp. Det har kort sagt blivit så illa att man nästan skäms lite över att vara ett "Star Wars"-fan.

 

Något liknande, men långt mycket värre, pågår nu i de starka reaktionerna kring Dan Reeds fyra timmar långa HBO-dokumentär "Leaving Neverland". Den tvådelade filmen kretsar kring de nu vuxna Jimmy Safechuck och Wade Robson som berättar i grafisk detalj om hur megastjärnan och musiklegenden Michael Jackson förgrep sig på dem sexuellt på 90-talet, när de var pojkar. Fansen har kommit till Jacksons undsättning, milt sagt. Kommentarsfälten under varenda trailer, varenda recension och varenda artikel kring den här filmen är överfyllda med kommentarer från personer med användarnamn i stil med "Thriller86", "SmoothCriminal" och "MJinnocent" som skriker från takåsarna om vilka lögnare Safechuck och Robson är och att filmen borde bojkottas.

 

 

Det går nu inte ens att vädra en helt neutral åsikt om den här filmen någonstans på internet utan att bli överröst med glåpord och hat. Det räcker med att titta på MovieZines publiceringar både här på sajten och på Facebook för att se hur det ser ut. Riktar man luppen mot brittiska och amerikanska publikationer så är det ännu värre. Tusentals människor sitter hemma vid sina tangentbord och rasar på allt som har med "Leaving Neverland" att göra och lyfter fram "MJ" som den oskyldiga gud de tycker att han är. Inläggen är skrivna med sån brinnande desperation att det verkar som att personernas liv hänger på det, att en attack mot deras idol är något de tar som ett djupt personligt påhopp som måste få en motreaktion. 

 

Allt detta ger mig så fruktansvärt dålig smak i munnen, dessa fanatiska korsriddare som till varje pris rider in för att försvara Jackson med näbbar och klor trots att ingen vet vad som faktiskt är sant. Det spelar ingen roll hur många FBI-rapporter eller Macaulay Culkin-klipp som fansen länkar, faktum är fortfarande att ingen av oss vet vad som är sanning i det här fallet. Jackson har varit död i nästan tio år och bevisen kallnade för länge sedan, så vi kommer aldrig få veta exakt vad det var som hände under täcket på Neverland Ranch. Det är en ovisshet vi får leva med men också en ovisshet som de inbitna fansen vägrar att acceptera, för "han är ju oskyldig". "Han friades i rätten!" använder många som argument också, men vad säger det egentligen? Har vi glömt vad som hände med O. J. Simpson (som för övrigt hade samma försvarsadvokat som Jackson)? 

 

Det allra värsta argumentet som används mot redogörelserna från Robson och Safechuck är att de under ed har vittnat om att Jackson är oskyldig, vilket enligt MJ-apologeterna måste innebära att det de säger nu är en systematiskt ihopkokad lögn. Den typen av rakt igenom korkade argument blottlägger bristen på kunskap kring hur barn hanterar sexuella övergrepp och hur det ofta kommer fram i ljuset först långt in i vuxen ålder. Den stora skammen som barn (och även vuxna) känner efter ett sexuellt trauma gör i många fall att det under lång tid förblir en hemlighet som är nerpackad i en liten, liten låda i offrets medvetande. Enligt Robson och Safechuck öppnades lådan när de själva blev pappor och först då på riktigt insåg vilket ohyggligt övergrepp de hade blivit utsatta för. Innan dess såg de inte de sexuella akterna som något onaturligt, även det ett vanligt resultat av grooming och manipulation.

 

 

Med allt det sagt tycks problemet hos de mest rabiata fansen vara att de inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det är ett faktum att Robson och Safechuck skyddade Jackson under tiotals år i både intervjuer och rättegångar men det utesluter inte på något sätt att han förgrep sig på dem. Precis som de vördnadsfulla fans som nu attackerar dem så var Jackson de här två pojkarnas idol och deras gud. De älskade honom över allt annat i världen och trodde att det han gjorde med dem var okej, att det var något fint och kärleksfullt. När de byttes ut mot nya yngre pojkar fylldes de av svartsjuka. Vi måste verkligen komma loss från uppfattningen om att offren i den här typen av situationer ser förövaren som ett monster som måste stoppas, det är långt mycket mer komplext än så.

 

Vi måste också lära oss att sära på konstnären och privatpersonen. Att Jackson var och alltid kommer förbli ett stilbildande musikaliskt geni är det ingen eller inget som kan ändra på, inte ens pedofili. Så även om man älskar musiken så behöver man inte försvara mannen bakom den, det är två olika saker. Jag är inget större fan av hans låtar men jag kan uppskatta dem oavsett vad jag känner kring honom som person, precis på samma sätt som jag älskar många av Roman Polanskis filmer. Fans får tyvärr lätt uppfattningen att de "känner" sin idol, när de i själva verket kände en pytteliten polerad fraktion av den verkliga personen, filtrerad genom massiva PR-maskinerier.

 

Safechuck och Robson kände honom på riktigt och jag väljer att tro på det ofattbara och hemska som de berättar. Jag är mycket väl medveten om att det inte är helt omöjligt att de ljuger, men jag ser det kort sagt som väldigt osannolikt. Det finns med andra ord fortfarande ett mått av osäkerhet hos mig, grundad i insikten om att jag aldrig kommer kunna veta hela sanningen. På samma sätt som jag tror på offren så får man givetvis tro på Jackson, man får ställa sig på hans sida och välja hans story, men ambivalensen måste få rymmas även där. Det är just den där kyliga och nonchalanta övertygelsen som vissa uppvisar som både skrämmer och förargar mig något oerhört. 

 

Jag uppmanar dig som läser den här texten att se dokumentären med ett öppet sinne, lyssna på vad de två männen har att säga och bilda dig en egen uppfattning.