Krönika: Tramsigt värre när Filminstitutet kräver Netflix på straffskatt

I oktober 2013, under en tid då vi fortfarande betalade TV-licens, slog kammarrätten i Sundsvall fast att folk med datorer och smarta telefoner också var skyldiga att betala TV- avgift eftersom man kunde titta på SVT Play på dessa enheter. Det var först efter att en tapper själ från Lund, som insåg absurditeten i det hela och vägrade ge med sig, överklagade hela vägen upp till Högsta förvaltningsdomstolen året efter, som en dom föll. Domstolen konstaterade det självklara i att du inte behövde betala licensavgift bara för att du hade en iPhone.

 

Ovan exempel skvallrar lite om det svenska tillståndet och samhället som präglats av typisk svensk byråkrati under de senaste decenniet. Det är lite underförstått att om de allmänna verksamheterna är hotade av kommersiella och privata aktörer kan det alltid lagstiftas fram skatter och avgifter som medborgarna är skyldiga att betala.

 

Man skulle kunna tro att exemplet med TV-avgiften var det sista vi såg av denna statliga girighet, men icke! Häromdagen var nämligen Svenska Filminstitutet, SFI, ute och svingade högt och brett mot Netflix och lobbar nu för att en särskild Netflix-skatt ska införas. Anledningen? För att kompensera för det faktum att så få svenskar under de senaste åren har gått och sett de SFI-finansierade svenska filmerna på bio. Det är alltså Netflix fel att de lyckas med något som SFI misslyckas med - att underhålla. Det är Netflix fel att SFI producerar ointressant skit vars främsta syfte är att bocka av boxar istället för att berätta en intressant historia.

 

För att förstå vad jag menar med detta behöver vi förklara lite om hur det har funkat på SFI genom åren. Om du som filmmakare velat ha stöd av dem har det länge funnits krav att du följer en lång rad direktiv avseende jämställdhet, jämlikhet och representation och att manuset du vill filma gärna ska ha något viktigt att säga.

 

Jag har alltid tyckt att våra nordiska grannar gör så mycket bättre filmer än Sverige då de satsar på lättsamma och underhållande action- och skräckfilmer, som är otroligt välgjorda. Men med krav på att manuset du ska berätta måste ha en djupare innebörd och ett stenhårt jämställdhetskrav blir det svårt att se samma filmer i Sverige.

 

Ni kan därför glömma en helkul skräckkomedi som norska ”Död Snö” om zombienazister eller den minst lika skruvade och grabbiga danska gangsterkomedin ”I Kina käkar dom hundar”. Svenska varianter av dessa manus skulle få avslag av SFI snabbare än en grå byråkrat öppnar Excel. Fråga själv filmkollektivet Crazy Pictures hur de gick för dem när de sökte finansiering för deras första långfilm, ”Den blomstertid nu kommer” – en svensk katastrof/actionfilm som sen gick och blev enormt framgångsrik, helt utan SFI:s hjälp. Detta för att den var unik i sitt slag och något som svenskarna inte fått se tidigare till skillnad från de 78 gråtrista dramer som SFI kväkt ur sig de senaste 30 åren.

 

Jag förstår att jag nu riskerar att låta som en krigare i debatten ”woke förstör allt” -så är dock absolut inte fallet. Jämställdhet och representation behöver vi alltid mer av, men flera profilerade filmskapare och kulturskribenter har riktat kritik mot SFI genom åren. Bland annat just för att det hämmande kravet på jämställdhet och representation, både framför och bakom kameran, dras till ren absurditet och rentav hämmar filmskapares kreativitet.

 

Bland många andra har svenske regissören Ali Abbasi har kallat SFI:s styrning för ”nordkoreanskt” med ”ideologisk tvångströja” och filmproducenten Lena Rehnberg menar att institutet ägnar sig alldeles för mycket åt genusfrågor och för lite åt kreativa visioner. SFI är även välkänt för att inte dra jämnt med svenska filmjournalister och har ofta drabbats av interna krig och konflikter - senast den sparkade VD:n Anette Novak.

 

Med andra ord; det sitter ett gäng byråkrater där som endast bryr sig om sina egna karriärer och sin egen fortlevnad. Något som alltid är enklare och känns säkrare om man ställer upp bakom rätt värdegrund, snarare än att berätta intressanta och ibland kanske rent provocerande historier, som man riskerar att få kritik för.

 

Resultatet vi då får är tidigare nämnda 78 urtrista filmer som få i Sverige är intresserade av. Att då straffbeskatta Netflix för sitt eget misslyckande och tvinga dem att betala för sina uteblivna intäkter är inget annat än ren girighet.

 

Likt hur det gick för Radiotjänsts misslyckade försök att tvinga folk att betala TV-avgift för sina telefoner, kan vi nu bara hoppas på, om SFI:s krav på skatt går igenom, en rad överklaganden som sätter stopp för detta trams!