5 filmserier som förtjänar en comeback

Det kan kännas som ett omöjligt uppdrag att begränsa sig till bara fem filmserier som man skulle vilja se återupplivade, men om man hypotetiskt sett hade den makten - visst är fem filmer att föredra hellre än inga? 

Men det här är inte bara en övning i önsketänkande, det är också en nostalgisk redovisning för filmer som på ett eller annat sätt hamnat i periferin. Eller som har gått käpprätt åt helsike.

 

 

 

I tre filmer får vi följa med den excentriska vetenskapsmannen Doctor Emmet Brown och highschool-eleven Marty McFly, på en rad äventyr. Emmet har nämligen byggt om en sportbil av märket Delorean till en fullt fungerande tidsmaskin.  Dock så blir man inte tilldelad äran för ett åk bara sådär; man måste följa en uppsättning strikta regler för att inte påverka ens egen framtid, nutid eller förflutna.

In kommer Marty. Nu ska det brytas regler. Äventyret tar fart. 

Nostalgi serveras inte i mer koncentrerad form än det här. Från Michael J. Foxs gitarriff i ”Johnny B. Goode” till Biffs piruettliknande käftsmäll - ”Tillbaka till framtiden” tar mig tillbaka till det förflutna - på bästa tänkbara sätt.

De enda personerna jag platoniskt älskat mer än Doc Brown och Marty Mcfly är min morsa och farsa.

Man kan dock - om man vill - argumentera att Zemeckis tidsresande trilogi är en aning inkonsekvent, rikligt försedd med följdfrågor och fallgropar i manuset. Man kan också trycka sin handflata mot en glödande het stekpanna, men vad för slags nöje skulle man finna i det.

Jag kan egentligen inte argumentera för varför man skulle blåsa liv i filmserien igen. Likt ett barn som har vräkt i sig för mycket lösgodis, men saknar impulsen att sluta äta, är jag fortfarande inte mätt.

 

 

 

Lammen har tystnat, kanske inte alltför länge sedan, men likväl så.

I mitt hjärta (och min lever) är dock Hannibal Lecter fortfarande fullt levande - ni vet, karaktären mest känd genom Anthony Hopkins paradroll (eller en av dem i alla fall). Lecter är den seriemördande doktorn som har förmågan att bryta ner dig och käka upp dig. Det vill säga, han är en kannibal med en psykologi-utbildning. 

I "När lammen tystnar", som råkar vara en helt fantastisk film, tar FBI-agenten Clairce Starling (Jodie Foster) hjälp av den fängslande Hannibal (Hopkins) för att få tag i en annan seriemördare.

Det kanske inte är allmän kännedom, men innan Hopkins axlade rollen som Hannibal så gjorde Brian Cox det - i filmen "Manhunter" som släpptes 5 år tidigare; en film som bygger på samma roman som "Röd drake" gör - filmen som släpptes 11 år efter "När lammen tystnar".

Huvudvärk. Alltså... Vi säger så här istället. 5 filmer. 1 tv-serie. Alla handlade om - eller kretsade kring - karaktären Hannibal Lecter.  

Det senaste vi såg av Hannibal var fem år sedan, i tv-serien med samma namn, när Mads Mikkelsen bevisade att man inte behöver försvinna i skuggan av Hopkins. Inte nödvändigtvis. Det ger mig hopp. Hannibal Lecter är, och förblir, en av de mest intressanta skurkarna på celluloid. Eller på DVD. Blu-Ray. 4K. Alltså, ge mig mig mer bara.  

 

 

 

Året var 1984. Det handlade om i stort om praktiska specialeffekter. Det fanns inga stora CGI-mallar för att generera till exempel flygande blå utomjordingar eller fantastiska vidunder. Här fick man äta sina ärtor och gilla det. För det fanns ingen grädde på moset. Inte mos så ofta heller, för den delen.

I "Gremlins" adopterar en förortsfamilj en söt liten varelse kallad Mogwai. Den förre ägaren instruerar familjen att den varken tål vatten, eller att den får äta efter midnatt. Ja. Ni kan ju gissa vad som händer. Dom följer reglerna som de skall och filmen får ett lycklig slut.

Nej! Allt det som inte får hända, händer! Som en följd invaderas den idylliska förorten av gröna små monster med aptit för förstörelse. Och människor. Aptit för människor, också.

Jag saknar det simpla, nästan oskyldiga konceptet; läskiga små varelser springer omkring och terroriserar en småstad i drygt en och en halv timme. En film som bara gör sin grej, helt enkelt. Både "Gremlins" och uppföljaren "Gremlins 2 - Det nya gänget" gör precis det. Och de förtjänar en revival, banne mig; och då snackar vi inte om den så kallade tredje filmen, som verkar vara fast i produktionshimlen. Jag vill ha Gremlins, nu! Ge mig mina förbannade ärtor!

 

 

 

Det var en gång en regissör som hette Robert Rodriguez, som lyckades skrapa ihop en micro-budget på 7000 dollar, för att spela in en mexikansk actionfilm. ”El Mariachi” hette filmen och kammade hem över 2 miljoner dollar i vinst. Släng dig i väggen Harry Boy. Slutet gott, allting gott.

Varför ”Desperado” då tar plats i den här listan och inte ”El Mariachi”, är för att den förstnämnda filmen smäller högre, visar mer tänder, och är mer eller mindre arketypen av cool. Ännu mer så än dess föregångare.

"Desperado" fungerar som en bit hamburgerkött (eller qournfärsburgare, för de som vill) där det övre brödet är föregångaren ”El Mariachi” och det nedre brödet är den senaste och tredje filmen i serien, ”Once Upon a Time in Mexico”.  Brödet är helt okej, men det är mitten man helst vill åt.

Onödigt komplicerat? Okej, så här gick det till.

1. "El Mariachi" - proportionell supersuccé.

2. "Desperado" - cool, fräsch, uppdatering av den första filmen. Antonio Banderas. Salma Hayek. Quentin Tarantino (den sistnämnda en cameo, men ändå).

3. "Once Upon a Time in Mexico" - Johnny Depps stjärnstatus gjorde ingenting för att rädda en annars smärtsamt medioker film.

Kort sagt så älskar jag de två första filmerna i serien, från den rejäla explosionerna och det häftiga gitarrspelandet till de tuffa typerna och pistolfäktningarna. Men beklagligt nog verkar den tredje filmen nästan tagit kål på den så kallade Mariachitrilogin. Gör om och gör rätt - det finns fortfarande mycket här att hämta.

 

 

 

Tror ni att jag har listat en av världens fånigaste filmer bara för att jäklas med er? Icke. Det finns en hel del skäl till varför jag avslutar listan med filmserien som kretsar kring den fiktiva och ack så olagliga biltävlingen "Cannonball Run". Och här kommer de...

Burt Reynolds, Roger Moore, Farrah Fawcett, Dom DeLuise, Dean Martin, Sammy David Jr., Jackie Chan, Peter Fonda, Shirley MacLaine, Frank Sinatra, John Candy, Peter Boyle, Lee Van Cleef - och där måste jag andas (ja, figurativt då). 

Alla dessa namn har medverkat i filmserien. Åh, tänk om man kunde ersätta alla namn på den listan med dagens motsvarigheter? Det skulle antingen bli ett fantastiskt svandyk eller ett oemotståndligt magplask. Vilken dröm, i båda fall.  Chanserna är också goda att vi snart får se önskan om ett nytt race gå i uppfyllelse; Doug Liman ("Edge of Tomorrow", "The Wall") verkar stå bakom kameran för en eventuell remake.