Fyra anledningar att dyka in i nya HBO-satsningen "Sharp Objects"

Det är tungt för mig som inbiten cineast att erkänna för mig själv att det just nu finns många fler tv-projekt som jag känner stark dragningskraft till än filmer. Vi befinner oss mitt i ljuvliga "peak tv" och det haglar så ofantligt mycket kvalitetsinnehåll på den arenan att det är ett heltidsjobb att ens försöka hänga med i svängarna.

 

Allt fler regissörer, manusförfattare och skådespelare flyr ett filmklimat som totalt domineras av franchise-filmer med avhyvlade kanter, krystat världsbyggande och leksaksförsäljning. Missförstå mig inte, jag gillar också den typen filmer ibland ("Infinity War" visade var skåpet ska stå), men när allt som inte innehåller superhjältar eller är "Star Wars" hamnar i kläm eller till och med dör helt och hållet har det gått till grov överdrift.

 

Hur som helst, nästa person att ta klivet ut i televisionens guldålder är Amy Adams, den fenomenala skådespelerskan som på sistone har imponerat i bland annat "Nocturnal Animals" och "Arrival". Tidigt i sin karriär gjorde hon ett tiotal mindre tv-inhopp, men HBO:s nya storsatsning "Sharp Objects" markerar både hennes första huvudroll och hennes första insats som producent. Jag har spanat in de två första avsnitten och kan glatt meddela att de är helt fantastiska. Nedan benar jag ut exakt vad det är som serien gör så rätt. 

 

 

 

Med den internationella boksuccén "Gone Girl", som sedan även blev en ljuvligt trashig film signerad David Fincher, landade den amerikanska författaren Gillian Flynn på min radar och sedan dess har hon permanent stannat där. I alla hennes tre böcker – "Sharp Objects", "Dark Places" och "Gone Girl" – kombinerar hon lättsmält mainstream-litteratur med intelligent stöpta kvinnliga karaktärer vars komplexitet och nyanser överträffar det mesta på bestseller-listorna. En bladvändare som har det lilla extra när det gäller språk, stil och tematik är svårslaget för mig, och det är precis där som Flynn är så skicklig.

 

Efter att själv ha adapterat "Gone Girl" till film fortsätter hon med "Sharp Objects" på manusförfattarspåret (tillsammans med Marti Noxon och seriens "writer's room") och visar återigen att hon är minst lika vass på det.

 

 

 

Om man bara skrapar på ytan kan det verka som att "Sharp Objects" bara är en i raden av alla trötta "whodunit"-berättelser som har poppat upp som ogräs sedan crime-genren exploderade i popularitet. Om det bara var det som serien hade att erbjuda hade mitt intresse falnat efter fem minuter, men lyckligtvis är det inte så. Flynn har som nämnt ovan en förmåga att krydda det klyschiga och konventionella med något som träffar djupare.

 

Den autentiska och lika råa som empatiska porträtteringen av psykisk ohälsa är ett av essen i rockärmen som berättelsen har. Seriens och bokens titeln hintar nämligen åt det självskadebeteende som huvudkaraktären, den alkoholiserade journalisten Camille Preaker, tampas med. När hon skickas tillbaka till sin hemort Wind Gap i Missouri för att rapportera om morden på två flickor rivs hennes gamla halvläkta sår upp, särskilt i kollisionerna med modern Adora (Patricia Clarksson). Man förstår snabbt att det är i den relationen som rötterna till Camilles problem ligger och jag ser oerhört mycket fram emot att få se det utforskas vidare.

 

Jag gillar också hur Flynn, Noxon och resten av manusförfattarna lägger stor vikt vid att skildra den delikata dynamiken i en småstad. Det har vi också sett tidigare, men här tycks det nå ett djup som jag tycker att man sällan får se. Redan två avsnitt in ligger en förtryckande känsla av hierarkier, giftig ryktesspridning, avundsjuka och rent och skärt förakt som ett lager av aska över hela storyn. Alla som någon gång har lämnat ett mindre samhälle i backspegeln för att jaga något större vet att man för all framtid kommer ses som en "förrädare" av de som valde att stanna kvar, något som Camille får erfara så fort hon tar sitt första fotsteget in i det förflutna.  

 

 

 

Amy Adams, som enligt mig är en av de största skådespelarna som lever och verkar just nu, bäddar i seriens två första avsnitt för vad som kan bli hennes karriärs bästa prestation. Med en så pass skinande meritlista i åtanke är det ett vågat påstående, men jag känner verkligen att Camille kan vara den matigaste karaktären hon har fått ta sig an hittills. Sällan har hon fått uppvisa sitt breda register på samma sätt som hon gör här. Det är inte en bombastisk eller prisfiskande prestation, men hon skildrar så mycket intern turbulens och smärta på ett helt spektakulärt vackert och hjärtskärande sätt. 

 

Att få Adams i huvudrollen hade varit gott nog, men "Sharp Objects" stoltserar vidare med en rollista som mixar Hollywood-eliten med grymma karaktärsskådespelare. Patricia Clarkson är perfekt rollsatt som isdrottningen tillika matriarken Adora vars närvaro känns fullständigt emotionellt tyrannisk i varje bildruta. Clarkson säljer verkligen känslan av att hennes karaktär är en mästermanipulerare – att alla andra karaktärer förändras och försöker göra henne till lags när hon äntrar rummet.

 

Även den alltid lika finkalibrerade och sympatiska Chris Messina i rollen som den vilsna polisen Richard Willis imponerar stort, likaså nykomligen Eliza Scanlen som Camilles halvsyster Amma och Henry Czerny (älskade Kittridge!) som Adoras make Alan. De två sistnämnda släpper fram Clarkson och låter henne glänsa, men lyckas samtidigt briljera på sina respektive kanter. Samtliga nämnda känns verkliga och levande, de tar vad som kunde ha blivit pappfigurer och gör dem till människor av kött och blod som vi bryr oss om och våndas för. Känslan av att ond bråd död lurar runt hörnet blir då så mycket mer påtaglig. 

 

 

 

I samband med att sista avsnittet av "Big Little Lies" hade sänts för lite över ett år sedan skrev jag ett långt kärleksbrev till Jean-Marc Vallée, mästaren som regisserade alla sju avsnitt i den första säsongen. Den typen av auteurskap är sällsynt i tv-världen och det är ingen slump att de flesta serier har ett flertal regissörer som kommer in och tar några avsnitt var. Att ensam regissera en hel säsong på åtta till tio timmar är en titanisk uppgift, men vildhjärnor som Vallée och exempelvis Steven Soderbergh ("The Knick") antar utmaningen och kör hela racet själva.

 

Nu har Vallée kört samma taktik igen och regisserat samtliga åtta avsnitt av "Sharp Objects", vilket gör att hela serien kommer präglas tydligt av hans specifika estetik och kreativa flärd. Hade det varit någon annan än honom som hade tagit sig an det hade den makten över serien kunnat vara något väldigt negativt, men för Vallées stil har jag bara ren kärlek. Jag avgudar hur han jobbar med handhållen och nästan rastlös kamera, hur han filmar med naturligt ljus, hur all musik han lägger in är diegetisk (karaktärerna kan höra all musik som vi hör) och hur han alltid experimenterar loss rejält med klippningen.

 

Det sistnämnda passar oerhört bra här, eftersom han får möjligheten att skildra Camilles splittrade psyke och hennes ångest med ständigt återkommande bilder från hennes förflutna, minnen och drömmar som hemsöker henne så fort hon släpper ner garden. Han jobbade en del med Shailene Woodleys karaktär i "Big Little Lies" på ett liknande sätt, men i "Sharp Objects" får han möjligheten att ta det till en helt ny nivå. Jag kan inte vänta på att se hur högt han kan få det att flyga.