Guldbaggevinnarna av Bästa film genom tiderna - Det mixade 90-talet

 

Guldbaggen. Sveriges svar på Oscarsgalan och det kreddigaste priset en filmarbetare kan vinna inom landets gränser. Men vilka filmer är det egentligen som vunnit det stora priset Bästa film genom åren? Det här är del 4 i vår följetong som presenterar vinnarna från varje årtionde.

 

‣ Det frisläppta 60-talet

‣ Det oväntade 70-talet

‣ Det storslagna 80-talet

 

90-talet såg vinnare från både den gamla och nya skolan vinna Guldbaggen för Bästa film. Säkra kort som Jan Troell och Bo Widerberg lämnade stora avtryck, medan de nya och friska rösterna Lukas Moodysson och Ella Lemhagen höll Filmsverige på tårna. Först ut sågs en bekant filmskapare och hans film vinna det största priset.

 

 

 

Tre år innan Steven Spielberg rörde hela världen till tårar med fenomenala ”Schindler's List” sågs en förvånansvärt likartad film strålas upp på den vita duken i Sverige. I ”God afton, Herr Wallenberg” följer publiken Raoul Wallenberg (spelad av Stellan Skarsgård), den högst verklige hjälten som räddade många tillfångatagna från en säker död under andra världskriget. I filmen ser vi en ”vanlig” man som satte sitt liv på spel för att hindra den största ondskan i modern tid från att uppfylla sitt mål.

Det är svårt att inte jämföra Spielbergs och Kjell Gredes filmer i efterhand. Ett tufft öde för den sistnämnde såklart, den svenske regissören är ingen Spielberg, men hur många är egentligen det? Dessutom hade han såklart inte i närheten av samma budget som Hollywoods kanske kändaste filmskapare.

 

Med det sagt, Kjell Grede gör ett föredömligt arbete här. Den högst verkliga skräcken som allt för många utsattes för under Hitlers regim är påtagligt skildrad av regissören. Skarsgård är plågat säker som Wallenberg.

 

 

 

Året då ”Il Capitano” vann för Bästa film var det första där Guldbaggegalan använde sig av ett nomineringssystem. Det som vi är vana vid idag, att ett antal nominerade offentliggörs några veckor innan vinnaren äntligen avslöjas, infördes först 1991.

”Utvandrarna”-regissören Jan Troell satt i registolen under inspelningen av denna mordhistoria baserad på verkliga händelser. Åmselemorden som ägde rum 1988 där två föräldrar och deras barn brutalt mördades är händelsen som filmen tar sin inspiration från. Själva morden är dock inte vad Troell valt att lägga fokus på, istället är det mördarparet (Antti Reini och Maria Heiskanen) och deras resa innan den fruktansvärda natten som står i centrum. Vilka var dessa två personer bakom dådet och hur hamnar man där de hamnade?

 

Det är ett intressant tillvägagångsätt, det uppskattas att offren knappt visas. ”Il Capitano” är en intressant twist på den här typen av film och håller intresset på mördarparet. Mörk och oförlåtande, en fruktansvärt kuslig skildring av det förkastliga.

 

 

 

Svensk filmindustris kanske största power couple, Helena Bergström och Colin Nutley, är både folkkära och ifrågasatta. Långt ifrån allt som de två har gjort ihop har mötts med kritikernas förtjusning.

 

Men när ”Änglagård” släpptes på bio var deras samarbete relativt ungt, och bra. Det är på många sätt och vis en traditionell berättelse. Bergströms karaktär Fanny återvänder hem till bygden efter många år, när hennes mamma avlidit. Dramat i byn är infekterat, alla känner alla och när huvudkaraktären återvänder med värderingar olika deras så skaver det.

Främst är det en mysig film. Det är svensk sommar, karaktärsskådisarna levererar (Nutley kan verkligen samla en makalös rollista) och manuset är nöjsamt. Det är sammanlagt en trevlig affär. Främst Ernst Günther som är så pass mysig att han toppar den andra mer kända tv-Ernst, ni vet han som gillar att fira jul.

 

 

 

Filmen utspelar sig i Stockholm på 1920-talet och vi följer huvudkaraktären Roland som växer upp med sina politiskt aktiva föräldrar inom vänsterrörelsen. På den tiden var kondomer olagliga, men familjen säljer dem ändå i sin tobaksaffär – ett uttryck för deras politiska aktivism.

Roland listar ut att kondomerna även fungerar bra som slangbellor, vilket imponerar på hans polare.

En egendomlig premiss, och trots att det finns flera lyckade humorinslag är filmen inte någon helhjärtad komedi. Åke Sandgren står bakom regin (hans film ”Miraklet i Valby” har tidigare vunnit Bästa film) och hanterar den skiftande tonen väl. Det märks att han vet hur man gör en film underhållande för alla åldrar, en talang som inte alla besitter.

 

Barnskådespelarna imponerar, inte minst den unge Jesper Salén i huvudrollen, och jag lyfter på hatten för regissörens arbete. Dessutom syns en lysande Stellan Skarsgård och en strålande Ernst-Hugo Järegård.

 

 

 

”En pizza i Jordbro” är del 5 i den så kallade ”Jordbrosviten” där Rainer Hartleb följer en skolklass i Stockholmsförorten. Redan 1972 började han filma den första dokumentärfilmen ”Barnen från Jordbro”, och senast 2014 kom ytterligare en film som följer klasskamraternas egna barn i deras vuxna liv. Mycket har förstås hänt.

 

I ”En pizza i Jordbro” har klassen från den första filmen blivit vuxna. Vi får se var de befinner sig och hur deras liv ser ut, det hela känns unikt. Absolut är dokumentation av vardagen numera ingenting speciellt, bloggar och senare vloggar har tagit död på det privata. Men tidsandan är väl fångad i ”Jordbro”, och då det var långt ifrån lika vanligt med videodokumentation då, är det i slutändan behållningen.

Precis som livet är det ibland roligt, glatt, tråkigt, tragiskt, melankoliskt. Vi får se jobb och vardag. Det skiftar beroende på vilket av de nu vuxna barnen som syns. Det hela känns otroligt genuint, långt ifrån iscensatt. Verkligt, helt enkelt.

 

 

 

Lärare och elev ingår en lustfylld relation. Det är 1940-tal. Hon (Marika Lagercrantz) är läraren, han (Johan Widerberg) är eleven. Vad de gör är fel. Båda vet om det, ingen kan stå emot.

Vi har sett ämnet skildras tidigare i en av 70-talets Guldbaggevinnare för Bästa film, ”Det sista äventyret”. Den förbjudna attraktionen i ”Lust och fägring stor” är det centrala, den genomstrålar allt. Från bild till skådespel. Tacksamt att de även väver in Thomas von Brömssen som maken till läraren, till slut bekantar även han sig med eleven vilket trappar upp dramatiken och ångesten ett flertal steg. Det är välspelat på alla fronter, ömsint regisserat och scenografin är vacker. Filmen blev i slutändan Sveriges bidrag till Oscarsgalan, och den kom så pass långt att den blev nominerad. Tyvärr ingen vinst.

Det här kom att bli Bo Widerbergs sista film då han dog två år senare. Ett starkt avslut på en stark karriär.

 

 

 

Jan Troells ”Hamsun” skildrade den norska författaren Knut Hamsuns liv. Nobelpristagare i litteratur, och i filmsammanhang kanske mest känd för att ha skrivit förlagan till den Per Oscarsson-ledda filmen ”Svält”.

Max von Sydow spelar den nazisympatiserande författaren och Ghita Nørby hans fru. I slutet av livet blev de båda anklagade av regeringen för landsförräderi. Det behövs knappast nämnas att von Sydow för sig med otrolig pondus och är väl rollsatt som en författare tidigare respekterad av många. Nog kan det skava lite att han går genom rollen helt svensktalande när han omges av norrmän och faktiskt spelar en norrman. Samma sak gäller för dansktalande Nørby, som visserligen lyser som Marie, men distraherar lite till en början med sitt språk. Förbiser man detta så är det fantastiska framträdanden. I en scen där författaren möter Hitler i egen person lyser svensken extra starkt. Känslorna han går igenom är många.

Troell levererar i vanlig ordning en film sann mot sig själv, den vet vad den vill och gör det med bravur. I det här fallet ett porträtt av en man säker på sina värderingar och trogen sitt land, men i slutändan helt på fel sida.

 

 

 

Poliser, skinnskallar och skolungdomar - tre exempel på de karaktärer vi får följa i ”Tic Tac”. Det är en berättelse med fyra sammanvävda historier som utspelar sig under en natt. Daniel Alfredson, son till Hasse och bror till Tomas, står för regin till denna rappa 90-talsfilm.

 

Den känns amerikansk i inspirationen. Vid premiären drogs paralleller flitigt till bland annat ”Short Cuts” och ”Pulp Fiction”. Nog känns de jämförelserna befogade, men det blir aldrig så pass härmat att det känns påklistrat. Rollistan är magisk och varierad, inte så konstigt med så många separata handlingar som flätas ihop. Jacob Nordenson, Tuva Nuvotny, Thomas Hanzon, Tintin Anderzon, Michael Nyqvist med flera. Alla levererar.

”Tic Tac” hör absolut hemma i 90-talet. Det visuella har en solblekt effekt, mer gult än något annat. Tempot pulserar medan vi förs från karaktär till karaktär, den ena mer pressad och stressad än den andra.

 

 

 

Likt ingen annan stampar Lukas Moodysson in på scen med sin debutfilm och vänder upp och ner på hela Filmsverige. Uppriktig och orubbligt säker på vad den är, ”Fucking Åmål” är en vacker film om ung trevande kärlek.

Agnes är nyinflyttad till Åmål, tydligen det värsta stället på jorden. Elin har bott där hela sitt liv. Den ena är osäker, blyg och ensam, den andra är framåt och har en stor kompisskara. De är varandras raka motsatser. Ändå möts de två och blir till slut kära.

 

Utanförskap är det centrala i ”Fucking Åmål”, ingen av dem känner sig hemma. Ingen mår vidare bra.

 

Som nämnt är Moodyson en frisk röst, det genomstrålar allt och känns av än idag. Det är en tidlös film med teman och sensmoral som aldrig kommer bli föråldrade. De två huvudrollsinnehavarna Rebecka Liljeberg och Alexandra Dahlström är fängslande.

Lite kuriosa om galakvällen: När det väl blev dags för ”Fucking Åmål” och medverkande att ta emot sina priser under februarikvällen 1999 gick det lite annorlunda till. Till exempel tänkte Dahlström under sitt tacktal kritisera sexismen och utseendefixeringen inom filmbranschen. Långt hann hon inte innan kvällens värd Loa Falkman prompt och hastigt vandrade in på scenen och avbröt henne.

 

Även Moodysson som vann för både manus och regi förlöjligade hela konceptet med filmgalor under sitt tacktal, iklädd nallebjörnsöron. Publiken buade, svaret från regissören blev två viftande långfingrar riktade till åskådarna. Dessutom gav han tydligen bort en av baggarna dagen efter.

 

 

 

Ella Lemhagens film är vad man skulle kunna kalla en väldigt mogen familjefilm. Det råder inga tvivel om att den är menad för en yngre publik men den hanterar oavsett mogna ämnen, utan att någonsin tala nedlåtande till dem.

Unge Tsatsiki bor med sin mamma i Stockholm. Pappa bor i Grekland och vet inte ens om att han ens existerar. Drömmen för Tsatsiki är såklart att få besöka honom, något som han strävar efter genom hela filmen och till slut lyckas med. Parallellt visas relationen hemma med Morsan och hennes nya förälskelser, först med en eländig basist och senare med den myyycket bättre Polisen.

Det är en ohyggligt fin film om livet så som det ser ut för många. Skådespelet är oemotståndligt. Samuel Haus är ett charmpaket som Tsatsiki, Alexandra Rapaport är otroligt klämkäck och varmt autentisk som Morsan medan Jacob Ericksson osar trygghet som Polisen. ”Tsatsiki, morsan och polisen” är en film för alla!

 

 

Är stenkalla thrillers din grej, kanske är erotiskt förbjudet drama något du gärna kollar på, eller är osäkert förälskade tonåringar det du helst ser? Just nu går det att rösta på filmen Du tycker är bäst av 90-talets Bästa film-vinnare på Guldbaggens Facebook och Instagram.