William Peter Blattys bok "Exorcisten" släpptes 1971 och var löst baserad på ett fall i Maryland på 1940-talet. Fallet kretsade kring en pojken i en katolsk familj, vars aggressiva beteende påstods ber på besatthet av demoner, varpå en präst kallades in för att utföra en exorcism. Exorcismen var en av tre godkända av den katolska kyrkan i USA vid den tiden. Friedkin talar ogärna om möjlig sanningsenlighet men har sagt han gjorde filmen med avsikt att porträttera händelserna som tog plats i Maryland. Med undantag för små ändringar så bygger filmen på vittnesmål från de inblandade. Friedkin fick tillgång till dagböcker av inblandade präster och läkare samt samarbetade med pojkens faster.
När det kom till att hitta en regissör kontaktades både Arthur Penn (som var lärare på Yale), Peter Bogdanovich (som letade andra projekt men i efterhand ångrade beslutet), Mike Nichols (som var ovillig att göra en film så beroende av en barnskådespelare), John Boorman (som ville inte regissera en film som var så pass "grym mot barn", även om han senare regisserade uppföljaren) och Stanley Kubrick (som ville regissera men med kravet att också få producera). Mark Rydell ("The Cowboys") anlitades till slut men författaren Blatty insisterade på Friedkin erftersom han ville ha samma energi som regissörens senaste film, "French Connection".
Som så ofta så hade rollistan kunnat se annorlunda ut ifall ursprungligen påtänkta skådespelare varit tillgängliga eller tackat ja. Rollen som Regans mamma Chris erbjöds både Jane Fonda och Shirley MacLaine (Blattys vän som han baserade rollen på), som båda tackade nej. Erbjudandet gick även till Audrey Hepburn, som enbart gick med på att filma i Rom, och Anne Bancroft, som var gravid i första månaden. Ellen Burstyn tog till slut rollen med kravet att slippa säga repliken "I believe in the Devil". För rollen som Fader Merrin ville filmbolaget ha Marlon Brando, vilket Friedkin protesterade mot med motiveringen att det skulle bli en "Brando-film". Jack Nicholson, Al Pacino och Gene Hackman var påtänkta som Fader Karras innan Stacy Keach anlitades - hans kontrakt köptes dock ut efter att Friedkin sett den okände Jason Miller (som gjorde sin filmdebut i "Exorcisten") i en pjäs.
Bland de som kunde spelat Regan, flickan som blir besatt av Djävulen, var både veteranen Pamelyn Ferdin, Anissa Jones (TV-serien "Family Affair"), Brooke Shields som ansågs för ung, April Winchell som insjuknade och Denise Nickerson ("Willy Wonka & chokladfabriken") vars föräldrar upprördes av materialet. Ett tag var Carrie Fisher och hennes mamma Debbie Reynolds påtänkta som Regan och Chris. Linda Blair var praktiskt taget okänd med endast tre tidigare roller då hennes mamma (efter att hennes agent misslyckats med att ta tag i saken) själv tog med henne till Warners Bros. audition. Ursprungligen tänkte Friedkin använda Blairs röst i förvrängd form för demonens dialog men fann att den saknade tillräcklig dramatisk styrka för upplösningen och anlitade legendariske röstskådespelerskan Mercedes McCambridge (även känd från "Jätten" och "Alla kungens män", som hon vann Oscar för). McCambridge, som fick till sin röst med hjälp av råa ägg, cigaretter och whiskey, stämde Warner Bros. och blev osams med Friedkin när de försökte dölja hennes medverkan genom att inte ha med exkludera henne ur rollistan. Blair belönades med en Golden Globe för sin roll och nominerades till en Oscar men när det framkom att McCambridge dubbat henne i många scener rök hennes chanser att vinna.
Inspelningen påbörjades den 14 augusti 1972 och pågick i 224 dagar, till skillnad från de planerade 85. Inledningssekvensen filmades i irakiska staden Sinjar, nära den syrianska gränsen och den arkeologiska platsen är en riktig sådan i forntida Hatra i Nineveh Province. De berömda trappstegen är i slutet av M Street i Georgetown, Washington. Stuntmannen som spelade fader Karras ramlade ner två gånger för en gummiklädd trappa medan universitetsstudenter tog 5 dollar i betalt av folk som ville se scenen från en takplats. Interiörer av Regans hus filmades i en studio på Manhattan medan exteriörerna, som var ett familjehem, spelades in i Washington.
Friedkin blev snabbt ökänd för sin extraordinära regi i stil av gamla Hollywood och manipulerade skådespelarna för att få rätta reaktioner. Både Blair och Burstyn fick ordentliga ryggskador efter att blivit våldsamt ryckta i selar, och deras skrik i plågor användes i den färdiga filmen. För att få prästen William O'Malley, som spelar Fader Dyer, i rätt sinnesstämning när ger Fader Karras den sista smörjelsen så frågade han om han litade på honom och när han fick svaret ja gav honom en örfil. Miller lurades genom att Friedkin ljög om att ärtsoppan som Regan spyr skulle träffa honom i ansiktet samt avfyrade en pistol utan förvarning vid annat tillfälle. Regans sovrum, som filmen mestadels utspelas i, lät Friedkin byggas inne i ett stort frysrum för att andedräkterna skulle synas vilket tvingade filmteamet att bära tjocka vinterkläder.
Musiken gjordes från början av Lalo Schifrin (som tidigare skapat ledmotivet till "Misson: Impossible") men ansågs för skrämmande när den användes i trailern. Warner Bros. instruerade Friedkin att be Schifrin att tona ner musiken men istället använde sig regissören av en hopblandad kompott klassisk musik, med inslag av både polske kompositören Krzysztof Penderecki, österrikaren Anton Webern samt Jack Nitzsche. Musiken användes dock bara i scenövergångar även om den uppdaterade nyversionen hade nyskriven musik av Steve Boddacker.
Makeupexperten Dick Smith ("Gudfadern"-filmerna, Oscarsbelönad för "Amadeus") fick jobbet att förvandla den 44-årige Max von Sydow till 74-åriga Fader Merrin. I en scen har han faktiskt mer smink än Linda Blair då Friedkin ville ha en väldigt detaljerad närbild. Smith anlitade en då okänd och relativt oerfaren Rick Baker (senare Oscarsbelönad för bl.a. "Men in Black" och "Ed Wood"). Blatty baserade makeupen på den vitsminkade demonen Pazuzu på demonmasken från japanska skräckfilmen "Gropen".
Många inblandade i inspelningen hävdade att filmen drabbades av en förbannelse. Blatty påpekade att flera underliga händelser förekom under filmningen, vilket till viss del stöttades av Burstyn i hennes självbiografi. En brand i filmstudion gjorde att hela MacNeils hus (exklusive Regans sovrum) fick återbyggas vilket försenade inspelningen. Enligt Friedkin kallades en präst in för att välsigna inspelningsplatsen och Blatty bad själv en att välsigna filmteamet i Washington inför första dagen vid trapporna. Förutom att både Burstyn och Blair skadades så avled skådespelarna Jack MacGowran och Vasiliki Maliaros (som gjorde sin enda roll i filmen), som spelade Burke Dennings respektive Karras mamma, kort efter att ha filmat sina scener.
Annan kontrovers kring filmen var religiösa fanatiker som påstod att filmen glorifierade Satan, och dödshotade därför Linda Blair till den grad att Warner Bros. anlitade livvakter åt henne. Många anklagade också filmen för att innehålla subliminala bilder och hastiga, knappt synbara klipp på bl.a. demonen Pazuzu. Filmkritikern Roger Ebert, som f.ö. gillade filmen, tyckte det var konstigt att filmen inte fick en X-rating p.g.a. de grova specialeffekterna. Vissa biografer delade ut spypåsar till publiken. I England lyckades kommunalfullmäktige i flera städer bannlysa filmen från biograferna vilket resulterade i att man anordnade bussutflykter för att åka till närmaste stad som visade filmen. Under en visning svimmade en man i publiken och skadade käken på stolen framför varpå han stämde Warner Bros. med påståendet att de subliminala bilderna fått honom att svimma.
Filmen hade premiär den 26 december 1973 och blev en av de mest framgångsrika filmerna i historien då den drog in över 441 miljoner dollar världen över. Den blev 1973 års näst populäraste film (kassamässigt) och fram till dess den mest framgångsrika, barnförbjudna filmen. Den nominerades till tio Oscars (bl.a. Bästa film, som första skräckfilm att få den nomineringen) och vann för Bästa manus efter förlaga (Blatty skrev manus själv) samt Bästa ljudmix. Den har utnämnts till läskigaste film (och en av de läskigaste) på flertal listor.
Filmen har släppts i många versioner. För nypremiären 1979 konverterades den till 70mm och med Dolby Stereo-ljud för första gången. Inför 25-årsjubileet släpptes en Special Edition-DVD och 2000 gick "The Version You've Never Seen" upp på bio. Den innehöll extra scener, främst den berömda sekvensen där Regan klättar ner för trappan som en spindel. Ormmänniskan Linda R. Hager utförde scenen som till Blattys förtret klipptes bort för att trådarna som höll i Hager på den tiden inte kunde raderas digitalt men också för att Friedkin ansåg att den dök upp för tidigt i historien. I boken är spindelgången mer diskret och scenen består mest av att Regan följer efter Sharon och slickar henne på benet.
Succén resulterade i flertal liknande filmer (inklusive blaxploitation-rullen "Abby" som togs ner från bio efter att Warner Bros. stämt filmbolaget) och fyra uppföljare. Den första, "Exorcisten II: Kättaren" (1977), fortsatte historien om den nu något äldre Regan (Linda Blair) och återförenade även Max Von Sydow (i en flashback) och Kitty Wynn (som Sharon). Filmen floppade och sågades rejält. "Exorcisten III" (1990) skrevs och regisserades av Blatty själv och fortsatte historien om fader Karras (Jason Miller) medan huvudpersonen var kommissarie Kinderman (spelad här av George C. Scott eftersom originalets Lee J. Cobb avlidit). En planerad prequel 2004 genomgick manusändringar och regissörsbyten redan innan premiären. Paul Schrader gjorde en första version som ratades av filmbolaget som i sin tur anlitade Renny Harlin för en mer konventionell och fartfylld skräckfilm. Båda versionerna släpptes var för sig, som "Exorcisten: Begynnelsen" respektive "Dominion: Prequel to the Exorcist", men ingen av dem höll sig ordentligt till övriga filmers story och fick allmänt negativ kritik.
Tävling: Vinn "Exorcistens" specialutgåva på Blu-ray! Tävla här...
