”Immortality” är en hybrid mellan ett interaktivt spel och en film, skapat av Sam Barlow och hans team hos spelutvecklaren Half Mermaid. Sam Barlow står också bakom de interaktiva spelen ”Her Story” och ”Telling Lies”.
Precis som i de föregående spelen berättas den här interaktiva historien med hjälp av riktiga filmsekvenser och skådespelare. Den här gången handlar historien om Marissa Marcel, en skådespelerska som spelade huvudrollen i tre filmer som aldrig släpptes, hon försvann sedan på ett mystiskt sätt. Målet med spelet är att titta igenom filmsekvenserna från dessa tre förlorade filmer och lösa gåtan om vad som hände Marissa Marcel.
Författaren bakom Silent Hill
Jag fick tillfälle att prova på ”Immortality” för cirka en vecka sen, och jag såg väldigt mycket fram emot det, särskilt eftersom det är Sam Barlows första skräckspel sedan ”Silent Hill: Shattered Memories” från 2009. Vid uppstart av ”Immortality” och även i huvudmenyn, finns en varningstext som förbereder spelaren på de olika skräckmoment som kan förekomma men också teman som kan uppfattas som kränkande och/eller obehagliga.
Förväntningarna var skyhöga.
Som spelare ska du titta igenom diverse filmsekvenser som dyker upp i slumpmässig ordning. Fler filmsekvenser uppdagas genom att man ”letar” efter gömda ledtrådar. Eller så kan man bara klicka runt med muspekaren och på måfå på ett objekt så kommer en ny film upp. Du ser en kaffemugg, en nyckel eller en stol, klicka på stolen, du får en ny video med samma stol, titta igen på ett nytt filmklipp, och så går det runt.
Jag hittar ingen tydlig logik bakom spelet, ingen indikation på att man är på rätt väg eller gör framsteg. När jag tror att jag är på rätt väg, när jag börjar bli lite intresserad och känner att jag är närmare att förstå saker, så slussas jag igen bara tillbaka till något helt irrelevant som saknar sammanhang. Det blir långsamt, ointressant och meningslöst.
Brist på fängslande historia
Trots understimulerande spelmekanik är största problemet med ”Immortality” att berättelsen inte väcker intresse eller nyfikenhet. Spelbranschen kan vara brutal och fokusera mycket på det kommersiella, jag uppskattar och uppmuntrar spelskapare som har kreativa ambitioner och står bakom konstnärliga verk. Men för mig finns det ingen spänning eller engagemang till att sitta och titta på filmsekvenser och leta ledtrådar när jag i grund och botten inte är fångad av historien.
Spelet lyfter och hedrar mycket inom populärkultur, jag fick med mig flera hintar och referenser från kända kultfilmer. Produktionsmässigt ligger ”Immortality” bra till; skådespelare, ljud- och bildeffekter är på en acceptabel nivå, men det räcker inte. Föreställningen om att ett spel automatiskt är bra bara för att det är snyggt ger samma utfall som att försöka bli berusad på en virgin Cuba Libre.
Möjligtvis är ”Immortality” riktat till en specifik målgrupp, den typ av spelare som föredrar mer fysisk passivitet och triggas av att hitta samband i långsam takt och som inte söker ”kicken” i hjärnan av att gå framåt i ett spel.
Åsikterna och känslorna kring detta spel över internet är delade, vissa hyllar det och beskriver det som årets bästa spelupplevelse, andra har ett mer tveksamt förhållningssätt. Det är svårt att visualisera vem spelet är riktat för; Hobbyregissören som gillar att klippa film? Fritidsdetektiven som ser samband där det inte finns några? Eller filmälskaren som vill få en mjukstart in i spelvärlden? Jag vet inte, jag vet bara att jag aldrig konsumerat så mycket kaffe som under de timmarna jag spelade ”Immortality”.
”Immortality” finns ute nu och ingår även gratis i Xbox’s Game Pass.
Spelet finns tillgängligt på Xbox och PC. Släpp till Android, iOS och för Netflix-prenumeranter sägs vara på gång.
Så ge er ut, prova på Immortality, och kom tillbaka till kommentatorsfältet och berätta för mig vad ni tycker!
