Ingrid Bergmans liv i filmer

För Ingrid Bergman var karriären viktigast. Redan som liten flicka drömde hon om att bli en filmstjärna. Det var en dröm hon fick förverkliga gång på gång. Här är några av de viktigaste rollerna i skådespelerskans liv.

Ingrid Bergman har ingen lätt uppväxt. Båda hennes föräldrar dör när hon ännu är ung, och den syskonlösa Ingrid flyttar in hos sin faster. När även fastern avlider flyttar Ingrid istället till en morbror, som även han går bort några år senare. Hon är fortfarande en tonåring när hon står helt ensam i världen. Men Ingrid låter sig inte slås ned av alla motgångar. Redan som ung har hon, uppmuntrad av sin pappa, utvecklat ett stort intresse för film. Som 17-åring börjar hon studera vid Dramatens elevskola och efter några år får hon sina första filmroller. 1935 spelar hon mot Edvin Adolphson i dramakomedin "Munkbogreven". 

1936 sitter den amerikanska superproducenten David O. Selznick och tittar på det Gustaf Molander-regisserade dramat "Intermezzo" och fastnar direkt för den unga svenskan i huvudrollen. David vill att Ingrid reser till USA för att göra en amerikansk nyinspelning av filmen. Ingrid, som inte talar någon engelska, känner sig osäker och tvekar ett tag innan hon tackar ja. Hon vägrar emellertid att genomgå den Hollywood-makeover som producenten pushar för. Istället väljer David att, inför premiären 1939, lansera Ingrid som en "naturlig, nordisk skönhet". 

"Intermezzo" går bra. Den långa svenskan med det ljusbruna håret och de blåa ögonen charmar biopubliken med sitt blyga, men varma och vänliga, leende. Ingrid, som egentligen hade tänkt återvända till Sverige och maken och dottern som väntar där, får fler rollerbjudanden och fortsätter att göra film i USA. Hennes nästa stora roll blir den i Victor Flemins romantiska skräckfilm "Dr. Jekyll och Mr. Hyde". 

Året efter "Dr. Jekyll och Mr. Hyde" får Ingrid sitt stora genombrott i och med rollen som Ilsa Lund i "Casablanca". Det storslagna kärleksdramat ger henne omedelbar filmstjärnestatus och nu vill alla samarbeta med Ingrid Bergman, men hon erbjuds fortfarande bara en viss typ av roller. I filmen "Klockan klämtar för dig" (1943) spelar hon återigen en sval, ung skönhet med frisk och sund utstrålning. För rollen belönas hon med sin första Oscarsnominering.

Den första oscarn som Ingrid faktiskt vinner, får hon för sin roll i den George Cukor-regisserade filmen "Gasljus". I mysteriedramat spelar hon en kvinna som blir driven till vansinne av sin manipulerande man. Hennes egen make, den svenska tandläkaren Petter Lindström, har några år tidigare flyttat till USA. Ingrid träffar honom och dottern Pia i New York mellan filminspelningarna, men själv huserar hon i Los Angeles.

Då Ingrid spelar in "Trollbunden" (1945) är det första gången hon arbetar tillsammans med skräckmästaren Alfred Hitchcock. De fortsätter samarbetet året därpå med ännu en film noir-thriller, "Notorious!". I filmen spelar Ingrid en tysk kvinna som får i uppdrag av en amerikansk agent att spionera på nazistiska krigsförbrytare i Sydamerika. Tre år senare medverkar Ingrid i ytterligare en Hitchcock-film, "Under Capricorn" (1949).

1949 tar Ingrid kontakt med den italienska filmmakaren Roberto Rossellini. Hon har sett hans filmer "Rom - öppen stad" (1945) och "Befriande eld" (1946) och uppskattar hans neorealistiska sätt att göra film. I Hollywood upplever hon att hon har kört fast i samma, gamla hjulspår. När Ingrid tar kontakt petar Roberto genast sin älskarinna Anna Magnani från sitt nästa filmprojekt för att istället erbjuda rollen till Ingrid. Redan innan inspelningarna av "Stromboli" drar igång flörtar Ingrid och Roberto med varandra. När båda är på plats i Italien blir affären uppenbar. Från inspelningsplatserna sprids foton på hur de två håller varandra i handen. 

Även Roberto Rossellini är gift och när affären uppdagas är skandalen ett faktum. I USA, där Ingrid har en nästintill helgonlik image, orsakar nyheten enorma rubriker. I skvallerpressen målas Ingrid upp som en omoralisk slampa. En bild som bara förstärks när hon efter några månader i Italien blir gravid med Robertos barn. Efter en utdragen skilsmässa gifter Ingrid om sig med den italienska regissören. De två fortsätter göra film ihop, bland andra "Resa till Italien". Mellan filmerna utökar de familjen med tvillingarna Isotta och Isabella. Men efter några år tröttnar Ingrid på makens falnande kreativitet och ständiga otrohet och skiljer sig igen.

1956 gör Ingrid storslagen comeback i Hollywood, med huvudrollen i filmen "Anastasia". För andra gången i sin karriär belönas hon med en oscar, men skandalen är fortfarande inte glömd. Sex år tidigare har den svenskamerikanske senatorn Edwin Johnson kallat Ingrid för "en mäktig kraft i det ondas tjänst" och krävt att hon beläggs med inreseförbud. Sedan dess har Ingrid inte vågat möta sina amerikanska fans. Istället är det vännen Cary Grant som mottar statyn. Först 1958 gör Ingrid sitt första publika framträdande i USA, sedan affären med Roberto uppdagades. Som presentatör på årets oscarsgala möts hon av stående ovationer när hon kliver ut på scenen. Ingrid själv beskriver det som att hon gått från "helgon till hora och tillbaka till helgon igen".

Sin tredje Oscarsstatyett mottar Ingrid för sin biroll i "Mordet på Orientexpressen", med Albert Finney i rollen som Agatha Christies detektiv Hercule Poirot. Året därpå skiljer hon sig från sin tredje make, teaterproducenten Lars Schmidt. De två fortsätter emellertid att vara nära vänner och när hon sju år senare - efter att, under inspelningarna av "A woman called Golda" (1982), ha upptäckt en knöl i bröstet - vakar han vid hennes dödsbädd. 

I slutet av 70-talet gör Ingrid Bergman en av sina största rollprestationer någonsin. I Ingmar Bergmans "Höstsonaten" spelar hon en begåvad pianist som försakat sina barn till förmån för karriären. Många drar kopplingar till Ingrids eget privatliv när hon i rollen som Charlotte Andergast genomlider en känslosam uppgörelse med sin dotter. "Kan du inte visa mig lite barmhärtighet och ge mig förlåtelse", vädjar karaktären gråtande och fortsätter: "Jag insåg inte hur självisk och barnslig jag var."