I veckan debuterar regissören Isabella Carbonell med sin första långfilm, "Dogborn". Dramat med Silvana Imam i huvudrollen är resultatet av flera års arbete och en långvarig kamp med att övertyga både finansiärer och filmkonsulenter.
Carbonell, som började sin karriär i filmindustrin som loggare och har gjort flera uppmärksammade kortfilmer, berättar i MovieZines podcast "Vägen till filmen och serien" öppet och ärligt om svårigheterna med att ta sig fram i branschen.
I samtalet med Mauricio Molinari bjuder hon också på filmtipsen som förändrat hennes liv, och sitt bästa råd till nästa generation filmmakare.
Om vi spolar tillbaka bandet. När du var liten, kollade du på mycket film?
- Om jag gjorde! Jag kollade på så mycket film. Min pappa är också filmnörd, och han hade pratat om en Hitchcock-film som heter "Fönstret åt gården". När han berättade om den blev jag så förvirrad. "En man som tittar ut genom fönstret... är det det enda som händer?" Sen när vi såg den förstod jag. En hel film kan utspela sig i en enda lägenhet! Och jag blev helt tagen.
Det där är en film som kan få en att förstå att film kan vara mer än det du ser. Det kanske satte igång något i ditt huvud?
- Uppenbarligen. Gud, ja. Jag var ju helt besatt av den. Jag spelade VHS:en dygnet runt. Totalt besatt. När jag fyllde tolv skulle mina mostrar ta med mig på bio, det var en tradition. Jag brukade mest se barn- och ungdomsfilmer, eller äventyrsfilmer. Men den här gången ville jag se "American Beauty". De blev jättenervösa. Den filmen har ju våld, droger, sex, you name it. Men jag lyckades få min vilja fram.
- Och när jag kom hem den kvällen började jag ringa olika familjemedlemmar. "Jag ska bli filmregissör, det är viktigt att du vet det". Och de bara "okej...?" Men på den vägen blev det.
"Filmen som förändrade mitt liv"
"Paris, Texas" är filmen som förändrade Isabellas liv.
Isabella berättar om ytterligare en filmupplevelse som förändrade hennes liv. Det var när hon 22 år gammal såg Wim Wenders "Paris, Texas" efter att hennes styvfar, filmnörd även han, tjatat i flera år.
- Du vet när det är föräldrar som tjatar? Då tappar man lusten. Jag ville absolut inte se filmen. Men jag var 22 och bodde hos honom i London, jag var jättedeprimerad, och han sa: "Jag tror verkligen du behöver se den här filmen just nu." Å nej... Den lät ju jättetråkig! Men en halvtimme in satt jag som hypnotiserad. Efter en timme blev jag tvungen att ta en paus. Jag sa: "Mitt liv har förändrats. Jag är inte längre samma person."
- Den bokstavligen ändrade mitt liv. Men den lärde mig också något. Självklart är handlingen avgörande i en film. Men det handlar om hur du gör det. Hur har de valt att berätta den? Det glömmer man lätt. Handlingen i "Paris, Texas" låter inte så spännande men den är en av mina favoritfilmer.
Vad hände där mellan att du var 12 år och ringde runt till alla, till att du var 22 och fick en livskris? Varför hade du inte blivit regissör än?
- Sen jag var nio har mitt liv kretsat kring film. Att ta in film men också göra film, och experimentera. Det är så man lär sig. Jag brukade inte visa mina filmer. Det handlade inte om resultatet. Vänner och familjemedlemmar fick agera skådisar. Jag gjorde en massa skitdåliga grejer. Saker jag nu skulle skratta gott åt!
Hur fick du ditt första jobb? Det är svårt att komma in i filmbranschen.
- Det är skitsvårt. Och låt oss inte hymla med att det här är en bransch vars bränsle ofta är nepotism. Det tycker jag är skitdåligt. Det är samma små incestuösa grupper som jobbar med film. Vem skickar in CV för att få jobb på en filminspelning? Det handlar ju om kontakter. Det förstod jag rätt tidigt.
"Det är samma små incestuösa grupper som jobbar med film. Allt handlar om kontakter"
- Jag hade tur att en vän som jobbade med film rekommenderade mig för en grej. Jag fick vara med som assistent. Det första stora jobbet i Sverige var som DMT, alltså loggare, på "Till det som är vackert". Det första stora i hela mitt liv var i London på en musikvideo. Jag började som runner men lyckades bli kamera-ass. Jag var kanske 20.
- Sen jobbade jag med tekniska grejer i flera år. Ska du få jobb som ger dig en lön i filmbranschen, då ska jobbet helst inte vara kreativt.
Isabella Carbonell fick släppa kortfilmen "Pojkarna" i Cannes 2015.
Men Isabella insåg att om hon skulle satsa på regi och manus, vilket var hennes stora dröm i livet, så skulle bankkontot snart bli tomt.
- 95 procent av arbetet man gör som manusförfattare och regissör är obetalt. För det förväntas man göra gratis, det är ens baby. För mig är det associerat med utbrändhet och ångest. Det är inte hälsosamt att jobba gratis i flera år.
Att planera sitt liv som frilansare, det borde man prata mer om på filmskolor.
- Jag kan inte hålla med mer! Och också: vad har vi för rättigheter? Många som kommer in i branschen som praktikanter utnyttjas hänsynslöst av stora, etablerade bolag. Och de förstår inte det, för den informationen finns inte ute - att det här faktiskt är olagligt. Praktikanter är inte gratis arbetskraft.
- Jag har alltid haft mycket ångest när jag gjort egna kortfilmer. Jag har vetat att alla som jobbar med mig jobbar för kanske en tiondel av vad de brukar. För att de vill vara med i projektet. Det är hjärtevärmande. Men jag har svårt att släppa sånt. Det ger mig mycket ångest.
- Men min passion för film och min besatthet av film är ju den jag är. Jag älskar den magin som uppstår när jag står på set och får regissera. Det gör det värt för mig, tillägger hon.
Isabella Carbonells bästa tips till nya regissörer
Efter flera kortfilmer som "Min vän Josef" och "Pojkarna" började Carbonell arbetet på sin första långfilm. Igår hade "Dogborn" äntligen premiär på bio.
Hur föddes fröet till den här filmidén?
- Första fröet till "Dogborn" var när jag var 19, Jag lyssnade mycket på filmmusik och så brukar mina karaktärer dyka upp i huvudet. Någonstans där föddes tvillingarna, huvudpersonerna. Sen har de följt med mig under alla de åren.
- Samtidigt började jag känna allt mer ilska, över trafficking, och över våld mot kvinnor och barn. Över hur det normaliseras och tillåts. Och då blev det rätt naturligt att de här karaktärerna och den vreden gifte sig med varandra.
Vi ska inte avslöja för mycket om filmen. Men hur får du en så ung skådespelare att vara med om så hemska scener?
- Det vi gjorde var att vi körde "The Shining"-upplägget. Pojken där trodde han var med i en barnfilm, en komedi. Riktigt så gjorde vi inte, men vi satte oss aldrig ner med Mia - som då var 10 år men såg yngre ut - och berättade om handlingen.
- Jag var stenhård med att vi alltid ska praktisera empati på set. Men när hon är på set skulle vi prestera som om den största Hollywoodsjtärnan just har klivit in i rummet. Vilka scener vi än spelar in, jag vill se alla le mellan tagningarna. Och teamet var helt med på det. Alla fattade. Och vad jag har sett så hade hon väldigt kul. Hon var lycklig omedveten om den här tematiken eller om min ångest.
Vad vill du ge för tips till nästa generation filmmakare?
- Samma tips som jag fick och ignorerade när jag var runt 20. "Gud så tråkigt och generic..." Nu inser jag att det tipset är det viktigaste jag fått och borde ha följt det: Var sjukt selektiv med människorna du omger dig med i ditt team. För att man spenderar år tillsammans, det blir mer eller mindre ett giftermål. Så var otroligt medveten om vilka du släpper in i ditt projekt.
