I det svenska filmklimatet, bland dussindeckare och diskbänksdramer, vill vi alltid välkomna debutanter som kommer med en spännande ny vinkel. På fredag har "Den som söker" premiär, med Josephine Bornebusch i rollen som en ung kvinna som söker sanningen om sina biologiska föräldrar.
Regissören Johan Lundh har svårt att placera filmen i en genre, när MovieZine träffar honom inför filmens premiär:
- Alla har frågat mig, men jag vet inte. Jag försöker bara göra en berättelse, sen får det bli den genre det blir. Det har varit mycket diskussioner: "dramathriller"? "Psykologisk thriller"? Ja, jag vet inte. Man vill inte lura publiken heller med att kalla det en thriller. Man blir besviken om man väntar sig en snutfilm. Den här är ganska långsam och suggestiv.
Men det känns som att du har sett en del rysare och psykologiska thrillers i dina dagar.
- Jag har sett hur mycket film som helst, av alla genrer, absolut.
Har du tagit med dig något speciellt från dem?
- Det hoppas jag, men jag hoppas också att det blir min röst. Du blir ju påverkad av allt du ser förstås. Film från alla epoker kan intressera mig. Men jag har snarare inspirerats av konst, där finns den typiska Bauer-eska scenen med tjärnen som jag försökte fånga. Annars inga referenser.
Du ville aldrig göra en rysare?
- Nej, snarare tvärtom. Man får akta sig för det. Det handlar mer om de obehagliga känslorna, när hon gräver i sitt inre. Det var jag ute efter, inte skräckmomentet i sig. Men jag gillar skräck, när det görs rätt är det ju underbart. Jag blev så glad när Lars von Trier gjorde "Antichrist", han hanterade det så väl. Det blir inga klichéer. Så jag skulle definitivt kunna tänka mig att göra något sånt.
Vem är du, var kommer du ifrån, och hur kom du in på film?
- Jag har drivit ett post production-bolag i många år. Jag har jobbat med film i nästan 20 år, men på den sidan. För ungefär tio år sen kände jag att jag skulle vilja regissera istället. Det var en lång resa, under tiden har jag skrivit en del och försökt fått finansiera ett par manus. Och kommit väldigt nära, men det är sjukt svårt med första filmen. Det tog lite längre tid än vad jag hade räknat med. Nu var tiden mogen och jag kände att vi var tvungna att göra det här. Därför hamnar man i den här lågbudgetnivån, som skapar kompromisser och problem.
Vad hade ni för budget på filmen?
- Sex miljoner. Med svenska mått är det ganska blygsamt. Men till skillnad från annan lågbudgetfilm har alla fått betalt, ingen har behövt jobba gratis. Självklart har skådespelarnamnen jobbat för mindre än vad de brukar göra.
Och så väljer du att ha "Solsidan"-Mickan i huvudrollen.
- Det fanns en önskan från producenternas sida, om att man skulle ha ett namn. Det ignorerar man ju när man är i den processen, då vill man bara ha "rätt" karaktär. Vid den tiden började "Solsidan" och jag såg: där är hon! Jag visste att det skulle funka från första stund. Jag blev jätteglad när Josephine sa ja, mitt liv blev mycket lättare. Jag gjorde en kortfilm 2008 med Felix (Herngren), som var ännu mörkare och mer abstrakt och komplex. Den ville vi göra en långfilm av, men det gick inte att finansiera.
Fick du dina förstahandsval till de andra rollerna också?
- Helt och hållet. Lena Olin var den enda som tackade nej. Det var fantastiskt när vi fick den här rollistan, jag visste att jag kunde luta mig mot dem väldigt mycket. Jag visste att vi skulle ha ont om tid, att jag skulle behöva sysselsätta mig mycket med bilden och tyvärr inte alltid ha så mycket tid för skådespelarna. Men det var tacksamt, och kul att se två såna giganter som Claes Ljungmark och Björn Granath mötas. De hade inte ens repeterat sin scen när de skulle spela in första dagen. Det var intressant, de hade precis jobbat ihop på Dramaten, så man fick ta ner dem lite. Men de är så sjukt proffsiga och satte sina karaktärer fort.
Du fick inte Lena Olin, men du fick Tyra Olin i rollen som Tuvas dotter. Hon var visst den första du provfilmade?
- Vi provade 40-50 stycken, men det är såhär speciellt med en första film att man inte helt törs lita på sin intuition. Man fortsätter att gräva men hittar ingenting. Sen går man tillbaka... Jag hade en liknande process med Mikaela (Knapp) som spelar Ylva, jag hade en idé om hur karaktären skulle se ut. Vi provspelade med henne men hon åkte förbi, jag kände att jag har inte hittat rätt. Sen gick jag tillbaka, och hade bara missat henne. För hon överraskade mig enormt sen.
Vår recensent kallar filmen för en lovande debut, och är "nyfiken på vad Johan Lundh kommer be oss söka upp nästa gång". Vad svarar du?
- Men vad kul! Jag har en massa grejer på gång. Nu håller jag på med en baklängesfilm, en mörk komedi skriven av Per Schreiner ("Den brysomme mannen"). Det var egentligen en norsk film men regissören Eva Sorhaug bestämde sig för att göra "90 minuter" istället, och då blev det här manuset ledigt. Det ska bli sjukt kul att se om vi lyckas finansiera den, det kan bli svårare... Men baklängesstrukturen fascinerar mig.
Hur funkar det?
- Det liknar den franska filmen "Irreversible". Vi börjar i slutet, det är åtta sekvenser där vi följer händelserna bakåt. Vi börjar hos ett svenskt par i övre medelklass där en inflyttningsfest har spårat ut. Vad har lett till det här? Det är en underbar historia.
Jag måste fråga om älgen. Var den dataanimerad?
- Det är Karla, hon bodde på Skansen men hon dog. Jag visste att jag skulle kunna bygga upp scenen med massor av lager. Vi åkte och filmade älgen mot kromad duk på Skansen, bara det var ju en jävla process... Vi hade inte så stor duk och en älg är ju enorm. Men vi fick den lilla tagningen, sen finns en del 3D i det också.
Johan Lundh tipsar om tre nordiska thrillers:
Insomnia - "En fantastisk norsk film, den är jättebra."
Antichrist - "Om den får räknas som nordisk. Lars von Trier har gjort utmärkta rysare."
Den brysomme mannen - "Är det en thriller? Jag måste nästan placera den där. Den måste jag rekommendera."
