För MovieZine.se berättar han om sina kommande filmprojekt, inte minst dramathrillern "Avalon" och komedin "Sean Banan inuti Seanfrika" som båda har premiär redan nu i februari.
"Avalon" har fått väldigt mycket skriverier och hyllningar. Hur tar man sånt?
- Ja, det var fantastiskt. Jag fick tyvärr inte följa med till Toronto, när den visades för första gången. Och det är en väldigt stor filmfestival. När de berömde den så mycket, och när den tunga filmtidningen Variety skriver att det är en fantastisk film, och skriver om mig, att jag är så bra - det tycker jag är så fantastiskt! De har ju inga relationer till mig, så det var väldigt smickrande. Och efteråt fick de faktiskt kritikerpriset för bästa debutfilm. Det är ju väldigt smickrande det också.
Nu har du flera filmprojekt på gång, efter att inte haft något på väldigt länge. Vad är din teori på att det händer just nu?
- Teorin är väldigt enkel. Jag var förknippad med en viss figur, som befann sig på en färja mellan Sverige och Finland. Jag säger inte mer, haha. Då tyckte producenter och regissörer att de kunde inte ha med mig, för att jag förknippades så mycket just med denna finländska-färja-arbetare. Så blev det, och när vi slutade efter tio år med den här finska-svenska saken, så hände ingenting på film och tv, men däremot hade jag mycket teaterjobb. Jag jobbade på Oscarsteatern och på olika sammnhang, var på turné med teater och så. Men så var det faktiskt Ulf Malmros som öppnade locket på ketchupflaskan. Han erbjöd mig rollen i "Bröllopsfotografen" vilket jag tyckte var oerhört kul och smickrande. Jag känner Uffe sen gammalt, och framför allt Kjell Bergqvist. Honom har jag känt sen 70-talet. Och när den hade kommit upp så blev den där ketchupflaskan… Sen har jag gjort sex filmer, varav fyra ligger under klipp. Sen ligger det några manus hemma som jag ska läsa också.
Vilka fyra filmer är det?
- Dels är det en skräckfilm som heter "Vittra", en fruktansvärt blodig sak. Man kan till och med gå in på nätet och kolla, mycket blod är det. Sen är det en ungdomsfilm där jag spelar pappan, den heter "Dom skulle vilja vara som oss". Sen ringde en engelsk regissör till mig, han bor i Stockholm och är gift med en svenska…
Colin Nutley!
- Haha, nej faktiskt inte. Det finns en till, Matthew Moore. Han har gjort en film med mig också i huvudrollen, där jag spelar på engelska. Jag spelar en svensk kille som har bott i New York, kommer tillbaks till Stockholm och möter då min 30-åriga dotter som jag aldrig har träffat. Hon har bott i Rom, så hon kan inte svenska och jag kan inte italienska, så hela dialogen är på engelska. Den är också under klippning nu. Hur många var det? Tre? En kvar… Nu har jag stått och pratat hela dagen här…
Sen har du varit inuti Seanfrika också.
- Just det! Jag var en månad i Moçambique. Hej å hå, Jungman Jansson, säger jag bara. Jag ska spela en halvt rasistisk svenskambassadör, som springer omkring i svensk folkdräkt där nere. Han är rasistisk, tycker inte om de här människor och som hela tiden kommer till hans ambassad och söker asyl. Men så träffar han den där Sean Banan och Kikki och Alban, så… I slutet av filmen, jag var väldigt noga med att poängtera att den där rasismen vänder. Det går upp för honom att de där människorna har det väldigt svårt. Han stänger ambassaden och stannar nere bland soporna, bland de fattiga.
Nu har du avslöjat slutet. Ingen poäng att se den nu.
- Aj. Shame on me!
Hur tror du att svenskarna kommer att reagera på "Avalon"? Den har ju tagits väl emot utomlands men svenskarna är lite annorlunda.
- Jag är lite tveksam, det är ju ingen actionrulle, det är ingen feelgood-film, det är inget romnatiskt, inga pussar och allt sånt där… Den går ju sitt eget spår, den kanske blir lite marig för den stora publiken. Men man vågar inte gissa.
"Avalon" visas just nu på Göteborg Film Festival och åker sedan vidare till filmfestivalen i Berlin. Den svenska biopremiären blir den 24 februari. "Sean Banan inuti Seanfrika" kommer på bio 15 februari.
