Krönika: Är detta tidernas bästa racingfilm?

Den 26 augusti 2013 hade jag en av mina bästa bioupplevelserna någonsin. Platsen var Malmö, närmare bestämt biograf Royal, där en förhandsvisning av Ron Howards film "Rush" ägde rum. Förväntningarna var måttliga, som så ofta vid en Ron Howard-film, men snart skulle det bli åka av.

 

När lamporna släcktes, den enorma duken fylldes och ett öronbedövande muller satte salongen i gungning – då var det bara att dra på säkerhetsbältet och åka med. Under två timmar sveptes jag med i den adrenalinfyllda rivaliteten mellan Formel 1-förarna James Hunt och Niki Lauda. Filmen i sig må inte vara något mästerverk (däremot en underskattad pärla i Howards filmografi), men den audiovisuella upplevelsen som den skapade inne på Royal gick inte av för hackor.

 

Där och då hade jag, liksom 90% av dagens män av min årgång, kunnat bli Formel 1-frälst. Även om det inte inträffade så bär jag med mig den upplevelsen och hade nog kunnat hävda att det är den bästa racingfilmen som gjorts – fram tills nu.

 

När jag satte mig för att se "Grand Prix" från 1966 var det utan några större förväntningar. Min nära vän och MovieZine-kollega Viktor Jerner hade tipsat mig om filmen, som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Jag var också dåligt bevandrad i regissören John Frankenheimers tidigare verk samt, som tidigare aviserat, inte något större racingfan.

 

Filmen utspelar sig under den fiktiva Formel 1-säsongen 1966 och följer flera av de stall och förare som utgör toppskiktet av tävlingen, både på och utanför banan. Skådespelarensemblen utgörs av ett internationellt smörgåsbord bestående av James Garner, Eva Marie Saint, Yves Montand, Toshiro Mifune, Brian Bedford, Jessica Walter, Antonio Sabàto och Françoise Hardy. Ingen dålig cocktail med andra ord.

 

James Garner i förarsätet längs de ikoniska kurvorna på Monza-banan i Italien. 

 

När öppningsmontaget drog igång transporterades jag tillbaka till samma känsla jag hade den där kvällen när Royal skakade i sina grundvalar. Med ett 15 minuter långt montage, orkestrerat av titelsekvens-kingen själv – Saul Bass, längs Monacos ikoniska gator river Frankenheimer igång detta racingepos på sällan skådat sätt.

 

Det som omedelbart fångade mig i "Grand Prix" var den intensiva realismen i racingsekvenserna. Frankenheimer valde att filma med riktiga Formel 1-bilar och riktiga förare på några av världens mest ikoniska banor. Kameravinklarna är banbrytande för sin tid, med gyrostabiliserade kameror monterade direkt på bilarna, vilket ger en oöverträffad närvaro på banan. Numera är det en metod för att sätta publiken i förarsätet som har blivit standard i racingfilmer, men här kändes det revolutionerande.

 

Frankenheimer använde sig också av bredbildsformatet Super Panavision 70, vilket ger varje racingsekvens en episk skala. Man får känslan av att vara insvept i fartens och rörelsens dynamik, särskilt när klippen kombineras med den tidstypiska split screen-tekniken. Genom att dela upp skärmen i flera segment tillåts man följa flera bilar och händelser på banan samtidigt, vilket förstärker spänningen och det kaos som karaktäriserar Formel 1-racing.

 

 

 

Klippningen i "Grand Prix" är en mästerklass i rytm och tempo, och fungerar som en visuell motor för filmen. Varje klipp är exakt koreograferat för att matcha racens inneboende intensitet, och det är inte bara de actionfyllda sekvenserna som får denna behandling. I varje scen, oavsett om det är på banan eller vid sidan av, hjälper klippningen till att bygga narrativt momentum och föra karaktärerna framåt i sina respektive berättelsebågar.

 

Att filma på riktiga Formel 1-banor och under verkliga tävlingshelger ger "Grand Prix" en autentisk känsla som är svår att hitta i andra filmer. De riktiga miljöerna förstärker inte bara den visuella realismen utan belyser också hur Frankenheimer sökte att skapa en racingfilm som var lika mycket en dokumentation av sporten som en fiktiv berättelse.

 

Som tidigare nämnts användes även riktiga Formel 1-förare för att filma en del av racingsekvenserna, däribland tidigare världsmästarna Phil Hill, Graham Hill, Juan Manuel Fangio och Jim Clark. Kanske mest imponerande dock, och en stark bidragande faktor till filmens autenticitet, är att flera av skådespelarna själva hoppade in i bilarna. James Garner i synnerhet gjorde nästan all racing själv.

 

 

Det är denna äkthet som lyfter filmen till en ny nivå och gör att den förblir relevant än i dag. Även om tekniken för specialeffekter och CGI har utvecklats markant sedan 1966, kan inget ersätta känslan av verkliga bilar, verkliga förare och verkliga miljöer. Det är ett bevis på Frankenheimers vision att filmen känns lika relevant och engagerande idag som när den först släpptes.

 

Venndiagrammet över dagens Formel 1-fans och viljan att se en film från 1966 är kanske inte allt för överlappande, men har man någon sorts kärlek för vrålande motorer och brännande gummi så kan jag lova att "Grand Prix" inte kommer att göra er besvikna.