Titlar som "Paranormal Activity", "Insidious", "The Black Phone" och "Get Out" får mig att för alltid dröja mig kvar i skräckens labyrinter utan att ta mig ur. Givetvis går jag även igång på de gamla klassikerna som "Terror på Elm Street", "Den onda dockan" och alla hundraelva versioner av "Fredagen den 13:e"
I natt behagade min älskade inte sig att göra mig sällskap, och jag avskyr att sova ensam. Inte heller ville han bemöda sig att stanna uppe och hålla mig sällskap i telefonen. Han försäkrade mig om att jag inte har någonting alls att vara rädd för, men vad vet han...egentligen? Tror han att alla som blir mördade hade väntat sig det, att det bokas tvaå veckor i förväg innan Jason gömmer sig i garderoben eller under sängen?! Han kanske bara mördar varannan vecka. Nej just det, jag säger som Hamlet: "the readiness is all!" Man vet aldrig vad som lurar i mörkret och jag är ständigt beredd för uttryckning (och fasliga skrik). Varför tror han att jag tränar kondition? Det är då inte för att jag ska springa om pensionärer i spåret i iallafall....!
Jaja, det är väl vad man kan säga "bestående men" som man får av frekvent brukning av skräckfilm, och jag står mitt kast. Jag har förvandlats till ett psykotiskt och sömnlöst monster med paranoia! Jag håller mig uppe på nätterna av ren terror och fasar över det som komma skall. Jag klickar nervöst på tangenterna i väntan på den yttersta domen. Ingen håller mig sällskap, ingen kommer till min räddning. Det jag ska möta, skall jag möta i min ensamhet - och mina fasliga skrik kommer att eka ut i nattens tomma gap.
Jag vet inte hur detta ytterst tveksamma intresse har uppstått, kanske från min alltför trygga och monotona barndom? Kanske är jag bad to the bone eller rent ut sagt ond. Jag vet inte. Det är svårt att vara sin egen Freud. Kanske kommer min försmak för det makabra från att tidigt ha blivit introducerad för döden? Jag var knappt en hand fyllda när mamma plockade ner dopljuset från hyllan och berättade om Richard, en storebror jag aldrig fick träffa. Kanske är det sorgens slöja som har legat över vårt hus som har fött denna melankoliska läggning, för att besöka kyrkogården var en del av vardagen. "Det här är vår gravsten, det är en familjegrav. Den har plats för tio stycken", säger pappa. Det låter bra, tror jag. Jag hör vad de säger, men det är svårt att ta på döden.
Denna fascination har alltid funnits där, som en hemlighet. I smyg var det jag som låg under hyllorna i biblioteket och läste "Spökboken" efter skolan. Lånade den om och om igen. Den hade ett grått, glansigt omslag med dödskallar, spöken och andra demoner. Min favorithistoria var den om händer som kom ut ur väggarna och rasslade med bojor. Tro det eller ej, men jag såg dessa komma ut ur min egen vägg när lyset var släckt och med mina hysteriska skrik väckandes hela huset, och kanske en eller två döda. Lärde jag mig något av detta? Absolut inte, det bor nog en masochist i mig.
Elva år är den genomsnittliga åldern för att se sin första skräckfilm enligt barnpsykologen Dr. Steven Schlozman (som också är ett fan av skräck), men jag var något yngre när jag såg "Den onda dockan" och "Terror på Elm Street". Traumat hade kanske blivit mindre påtagligt om jag inte gick hem den dagen till min samling porslinsdockor från österrike som satt fint vid sitt möblemang och téservis. Deras välmålade ögon - följde de mig med blicken? Jag började höra låga ljud på natten, det lät som porslin som gnuggades mot porslin. På morgonen hade någon tappat en sko. De planerade mitt mord. Mardrömmar och sömnlösa nätter, mitt vansinne tog över och tillslut åkte de ner i svarta sopsäckar.
Varför finns det då människor som jag som konsumerar alla dessa negativa känslor frivilligt? Schlozman förklarar i sitt TedX att det finns en mening och ett värde för oss i att konsumera skräck, och det har att göra med vår primitiva hjärnkapacitet som ska skydda oss mot faror. Vi lever inte längre i ett samhälle där faran finns direkt utanför dörren, men genom den fiktiva skräcken kan vi lättare utveckla vår förmåga att se mönster och subtila hot.
Skräcken speglar också den del av samhället som är tabu att tala om. Till vilken grad tolererar vi grymhet mot varandra? är inte alla monster från början människor tills de blir utsatta för grymhet? Freddie Kruger brändes levande, Draculas fru mördades i kallt blod - för att nämna några. Genom skräcken ser vi en annan bild av oss själva. Skräck förbereder sig oss också för att just möta negativa känslor enklare. Kanske gör det enklare för oss att leva mer uppmärksamt i nuet?
Snön ligger vit på taken, endast Kimsan är vaken (på messenger) men Kimsan hinner aldrig i tid. Det verkar dock som att jag har kommit till den punkten, långt ner i själens mörka djup; att jag - trots allt - är rätt så trött. Trött på allt. Lite för trött för att invänta Häxmästaren från Angmar och andra förskräckliga skuggor. Jag tror jag lägger mig och har det lite skönt och njuter av vad som kan vara mina sista timmar, utifall att. Och om jag dör, ja då är jag helt enkelt för trött för att faktiskt bry mig... Memento Mori.
Petra Johanneson
