Fredagen den 13:e 1980
Synopsis
Den unge pojken Jason Voorhees drunknar i en sjö under en vistelse på sommarlägret Camp Crystal Lake. Elva år senare när lägret ska nyöppnas, börjar lägerledarna bli bestialiskt mördade, en efter en. Kan det vara Jason som återuppstått ur sin vattengrav? Originalrysaren som satte igång en hel franchise.
Info
Originaltitel
Friday the 13th
Biopremiär
10 november 1980
DVD-premiär
29 oktober 2003
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Åldersgräns
15 år
Längd
Lever på kultrykte och blodiga effekter
Är du
en av få som inte sett originaldelen i slasherserien om sommarlägret Crystal
Lakes stackars ungdomar så förbered dig på en rejäl spoiler. Men det är
knappast något som sabbar ett mästerverk – ”Fredagen den 13:e del 1” är en rätt
korkad B-film som lever på sitt kultrykte och Tom Savinis blodiga effekter.
Det bör nämnas att har man inte sett ”Fredagen den 13:e” – den första originalfilmen det vill säga – så bör förvarnas att denna recension innehåller en större SPOILER. Något som även nämndes i ”Scream” när Drew Barrymore får frågan om namnet på mördaren i filmen. Det enda som egentligen skiljer del 1 från dess många uppföljare är ju att mördaren inte är filmseriens ikoniska Jason med hockeymasken utan dennes hämndlystna mamma, Mrs. Voorhees.
Men karaktären dyker först upp under sista kvarten. Innan dess representeras galningen som slaktar de stackars lägerledarna vid Crystal Lake av vapenförsedda händer, lite i stil med Dario Argentos giallo-rullar från 1970-talet. Men upplägget med pilska, festglada ungdomar som mördas på brutalaste sätt möjligt är självfallet plankat från John Carpenters klassiska och mer stilsäkra ”Alla helgons blodiga natt”.
Ändå finns något beundransvärt med ”Fredagen den 13:e del 1” då den i all sin dumhet och bristande kvalitet blivit en enormt populär och inflytesrik lågbudgetfilm. Alla som sett valfri film i serien associerar inte sällan sommarläger och fester i skogsstugor med hockeymasker och det karaktäristiska hyschandet ”Kill kill kill…”.
Första filmen är i vilket fall en ganska tafatt slasher-thriller som med undantag för några blodiga mord är tämligen anonym fram till finalen. När 50-talsikonen Betsy Palmer gör entré som den bindgalne (men förvånansvärt fashionabla) Bullmamman från Helvetet så höjs filmen ett snäpp till en slags skruvad, omvänd ”Psycho”-imitation. Det är överspelat och stundtals generande men det finns en underbart morbid känsla när Mrs. Voorhees talar med sin sons barnröst som beordrar henne att döda.
En annan höjdpunkt är makeupmästaren Tom Savinis blodiga effekter. Under en tid långt innan vältrandet i tortyrporr så var det något speciellt med att åstadkomma de brutala mord som Savini lyckats med, allt från yxor i ansiktet till pilen som genomborrar stackars Kevin Bacons strupe. För att inte nämna finalens maffiga halshuggning i slow-motion.
Det är en film som trots allt lever mycket på sitt kultrykte och ofta är så dålig att den blir bra. Många av seriens fans lär föredra valfri uppföljare (som mer eller mindre är av samma bristfälliga kvalité) på grund av dess antagonist Jason. Men än idag är det svårt att inte rycka till när nyss nämnda grabb-med-choklad-i – i sin förmultnade barnversion – från ingenstans drar ner hjältinnan i vattnet precis när man trodde att allt var lugnt. Tack för den ”Carrie”.
| 13 februari 2015 15:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Sean S. Cunningham lyckades skapa något som vi länge kommer att minnas och jag tror att nyckeln till denna succé främst beror på att han i grund och botten är en entertainer. Med inspiration ifrån Halloween fick Sean S. Cunningham en vision över vad han ville göra och vart någonstans det fanns seriösa pengar att hämta. Med hjälp av skicklig marknadsföring så marknadsförde man något som man inte hade ekonomin till att göra. Sean S. Cunningham postade kaxigt i Variety att han skulle skapa den mest skrämmande filmen någonsin. Ett smart drag som resulterade i att investerare fann intresse för idén.
Friday the 13th är en film som klockrent fångar alla element som en slasher film behöver. Skickligt bygger man upp mystiken kring Camp Crystal Lake och historien passar fint runt lägerelden. De unga oerfarna skådespelarna sätter liv i sina karaktärer. Walt Gorney i rollen som den legendariska Crazy Ralph frambringar en mysig känsla till filmen och det är svårt att inte fångas av hans charm. Betsy Palmer som förtjänar varenda sekund av rampljuset skapar en trovärdighet till berättelsen och bakom ondskan finns en sorglig historia som berör. Det här är så mycket mer än bara kultstatus och splatter.
Andreas Samuelson verkar missa det faktum att denna film i motsatts till hans mer lovordade ”Halloween” och i motsats till alla dess efterföljare, skapades som en ”who’s dunnit’- film.
Fram tills att Betsy Palmer visar sig i bild så är det inte meningen att vi ska veta Vem mördaren är. Vad dagens yngre bortskämda skräckfilmspublik (som måste ha allt serverat och helst färdigtuggat) ofta verkar ha svårt med är att använda sin egen fantasi.
I den här filmen blir flera av karaktärerna mördade utanför bild. Vi behöver m.a.o inte alltid Se morden med tillhörande make up-effekter för att låta oss skrämmas. Ibland kan det räcka med en kuslig miljö (t,ex isolerat sommarläger), utsatthet (inga vuxna/föräldrar), välgjord filmmusik (Manfredinis unika musik har gått till filmhistorien) och ett gäng naiva ungdomar som en efter en inte inser faran förrän det är för sent.
Det handlar alltså inte om att (som i senare producerade slasher/suspense-filmer) låta sig frossa i styckande av ungdomar utförda av en välkänd massmördare som inte minst alla F13’s olika uppföljare går ut på men också Halloween-franchisen. Vad det handlar om Här är att komma ungdomarna nära och hoppas att ingen av dem går i den osynlige mördarens fälla.
Jag tycker att Friday the 13th har fått oförtjänt dåligt rykte och borde snarare ha fått samma status som Halloween (1978), ”Black Christmas” (1974) och ”Jaws” (1975).
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu