Minns ni Sten Frisk? Den psykopatiske pastorn från ”Tre kronor” som rundade av en av Sveriges populäraste tv-såpor någonsin med att spränga hela faderullan i luften? Jag saknar honom. Eller ja, inte honom precis, men jag saknar effekten han skapade. Jag var aldrig någon större såpa-fantast, men vad jag verkligen minns är stämningen i skolan dagen efter att sista avsnittet av ”Tre kronor” sändes. Hela skolan vibrerade av spänning. ”Har du sett det?” ”Visst var det sjukt?” ”Han sprängde upp allting!” Skvallret gick som en löpeld genom korridorerna, som om det var någon form av nationellt omskakande riksnyhet det rörde sig om.
Missförstå mig rätt, det är mycket jag inte saknar med den gamla tidens tv-seriekultur. Reklampauser, att bli avbruten av ett telefonsamtal och missa halva avsnittet utan möjlighet att spola tillbaka, misslyckade försök att programmera inspelning på VHS:en så att man råkade banda ”Ricki Lake” istället för ”Kultjägarna”, och inställda avsnitt av ”The O.C.” i flera veckor på grund av någon jäkla hockey-final som av okänd anledning behövde spelas sju gånger innan de kunde avgöra vem som hade vunnit (sorry alla hockeyälskare, jag är fortfarande lite bitter).
Vi lever numera i ett överflöd av nya serier som pumpas ut av streamingtjänsternas högbudgetdopade muskler, och med Netflix i spetsen har vi dessutom blivit bortskämda med att få alla avsnitt på en och samma gång. Flexibiliteten i när man vill titta är oändligt mycket bättre än under det sena 90-talet och tidiga 2000-talet, och såväl utbudet som den generella kvaliteten på produktionerna har tagits till helt nya nivåer. På de allra flesta sätt har förändringen varit till det bättre (möjligen undantaget viss förlorad nattsömn på grund av maratonkollande).
Men detta smörgåsbord av valmöjligheter innebär också att alla tittar på olika serier vid olika tillfällen. Visst, ibland kommer det någon serie som ”alla” ser, där ”Squid Game” är det senaste exemplet. Men det blir ändå inte samma sak. För alla kollar inte exakt samtidigt, så det blir aldrig riktigt den där upprymda ”har du sett det?!”-effekten när man träffas dagen efter ett avsnitt. Och dessutom – spoilerrisken när alla inte ligger i fas är enorm. Så sent som häromveckan höll jag på att fullständigt spoila ”Kastanjemannen” för ett par vänner vid en middag, en nästintill oförlåtlig förseelse för en så välskriven och spännande serie. Sådana pinsamma faux pas slapp man också oroa sig för i samma utsträckning förr i tiden.
Den enda serien jag kan komma på i modern tid som har lyckats åstadkomma ”har du sett det?!”-effekten är ”Game of Thrones”. ”Game of Thrones” hade två framgångsfaktorer på sin sida. För det första var det en av de där serierna som ”alla” såg. För det andra sändes den på HBO, som till skillnad från Netflix galna maratonbonanzor fortfarande sobert släpper ett ynka avsnitt i veckan. Vilket i praktiken innebar att det var precis som på ”Tre kronor”-tiden.
Måndag morgon på jobbet samlades vi i köket för att ivrigt diskutera söndagens avsnitt och teorierna framåt. Under sista säsongen satte vi till och med upp en liten vadslagningspool om vem som skulle landa på Järntronen och vilka som skulle styrka med på vägen. Trots att själva serien på många sätt tappade det mot slutet var med andra ord det sociala utbytet minst lika stort, om inte ännu större. Få saker stärker den kollegiala gemenskapen som att ventilera klagomål tillsammans, det spelar ingen roll om det är kaffemaskinen eller ”Game of Thrones” det är fel på.
Ingen självklar efterträdare har axlat manteln som den sociala mittpunkten efter ”Game of Thrones”, och möjligheterna begränsas förstås av att den måste vara en serie som bara sänds ett avsnitt i taget. Men även om jag glatt och bottenlöst slukar serie efter serie i den strida ström som kommer, så längtar jag samtidigt nostalgiskt efter den frustrationsblandade förtjusningen i att vänta en vecka på nästa avsnitt, och känslan av dagen efter kunna fråga ”har du sett det?” utan att någon ens behöver undra vilken serie man pratar om.
Jag hoppas att den tiden ännu inte är förbi. Jag hoppas fortfarande på nästa ”Game of Thrones”.
